Tomater

I Svanås, norr om Helgasjön (jag skriver ogärna Ör, eftersom Ör är den gamla konkurrentsocknen till Ormesberga) odlas tomater. De säljs som "världens godaste" på ICA Grytan i Moheda. När tomaterna kostar 49.90 kilot, tänkte jag att folk skulle dra öronen åt sig. Men de introducerades för 29.90 och så höjdes priset i två steg. Folk köper ändå. Jag också.

Det är skillnad på tomater och tomater. De närodlade smakar väsentligen mycket mer. Dumma är vi inte som fattar vad som är vad. Nu ska det odlas tomater fram till skiftet november/december, sedan blir det paus.
Visserligen sa jag till Niclas på ICA: "Förförelser måste ju komma, men ve eder genom vilka förförelserna kommer och detta sagt med hänsyftning på tomaterna" - men somliga förförelser är mer välkomna än andra. Tomatförförelsen mest eller i vart fall inte minst.

Kan vi lära oss något kyrkligt av detta?
Jag antar det. Människor har vett att skilja på smaken av riktiga tomater och de andra, de som nästan smakar som tomater. De står ut med de andra, men älskar dem inte. När de fått smak på de riktiga, kan inget stoppa dem. Till ICA Grytan levereras tomater tre gånger i veckan. De säljer slut, har jag bittert fått konstatera en dag innan en ny leverans skulle komma. Lita på att folk fattar vad som är vad och när det är på riktigt, kan man lita på att folk är beredda att gå in för det. Evangelium som tomater. Tomater som evangelium.

I dag kommer en ny leverans från Svanås till ICA Grytan.
Och tomatodlaren bygger ut sin anläggning. Så blir det när folk fattar. Men det kräver en tomatodlares mod att fatta vad folk förmår uppskatta om man lägger manken till. Den som en gång känt smaken av en smakrik tomat, blir inte benägen att mumsa på de andra. Det är detta fenomen som gör det svårt för somliga kyrkokristna med Svenska kyrkan. Det är, för att tala metaforiskt, för dålig smak på tomaterna.
Om tomater gäller för övrigt ordet: Hellre röd än smaklös!

Märkte ni en omständighet?
Tomatodlaren omges inte av ett demokratiskt valt tomatfullmäktige, som väljer ett tomatråd, eller ens av ett direktvalt tomatråd. Det är i stället tomatälskarna som står med avgörandet i sin hand och bestämmer om de tar extrautgiften för goda tomater eller nöjer sig med de andra.
Borde det inte finnas ett valt tomatråd som kunde pröva tomatodlarens alla idéer innan de blir verklighet, vilket i praktiken innebär att avfärda idéerna? Man kan inte, skulle tomatrådet säga, sälja tomater för 49.90 när man kan köpa tomater för 15:-. Jag vet inte vilken slutsats som ska dras av detta i tomatodlingen och på ICA Grytan inträffade. Det ter sig obegripligt att tomater kan odlas utan tomatfullmäktige och tomatråd men likväl med folklig support.

Nu är det en fördel för tomatodlaren att tomathatarna inte får någon möjlighet att krossa tomater. Det finns tomathatare. De kan tycka att det skulle finnas en poäng att innanför det tomata systemet göra ultimata insatser för att begränsa möjligheterna för tomatodlare. Det borde alltså vara en beslutsordning som möjliggör detta motstånd från innästlade. Boken Maktmänniskan i tomatsystemet skulle man kunna läsa. Den är skriven av Tom Atsmak. Men efter den läsningen tänker jag, att den passionerade tomatodlaren med tomater och avnämare i sikte står starkare utan tomatfullmäktige.

Är inte ordet "tomathatare" för starkt?
Inte om den som vill krossa tomater ska beskrivas. Det finns de tomatindifferenta också. De skulle sitta i tomatfullmäktige för att partierna behöver sitt folk där också - som företrädare för folkviljan. Det är fint att folkviljan kommer till uttryck på så sätt. Men i det här fallet fungerar folkviljan enklare - genom att folk köper tomatodlarens produkt.

Har jag nu pläderat för en levande, folklig Kyrka?
En där modet finns. Modet att fatta vad folk förmår uppskatta när de längtar efter Gud.
Modet att ta människors gåvor på allvar och till vara. Också nådegåvan att fatta beslut, en nådegåva som hämtar sin näring i gudstjänsten. För med tomatodlaren står väl många tomatentusiaster samman. Tomatodlaren är "med, i och för" sina tomatköpare.

När jag ändå är på ICA Grytan i Moheda slås jag av en språklig tvetydighet. Jag skrev folk och och "de" men, sa fröken Rundblom i åk 4, folk är "det". Allt annat var fel. Carin Rundblom var en bestämd dam, som började dagen med en kall och uppfriskande dusch och menade, att så skulle hennes elever också göra. Om kanske inte alla människor!? Ni förstår personlighetstypen.

Hon körde en liten Fiat och det var 1950-tal. En dag, när hon kört in bilen i garaget, stängde min bror och Bo Nilsson helt sonika in henne. Det var uppskattat på sitt sätt. Men fröken Rundblom skrek högt och någon släppte ut henne. Det var då problemen började. Hade ingen släppt ute henne, hade hon suttit där än, ungefär 60 år senare.

De små pojkarna fick anträda en Canossavandring med blomma i hand, bekostad av veckopeng motsvarande flera veckors intäkter. Fröken Rundblom var bisterheten personifierad. Med nöd och näppe godtogs ursäkten. Beredvilligheten till försoning satt långt inne. Det skulle liksom svida för gossarna också utan färla.

Nu var det hela inte enbart tragik.
Slätthögsbarnen, som levt under fröken Rundbloms regemente, beundrade och häpnade över dristigheten hos de två. I Slätthög gällde insatsen som hjältemod och dristighet, inte som dumdristighet.

Magister Rubin lärde oss i åk 5 och 6 att ordet folk kunde användas både som singularis och pluralis, oegentlig pluralis, men så hade språket utvecklats. Det var denna insikt jag nu mångordigt utvecklade och broderade på när jag ett ögonblick gick i barndom.