Belastande

Humor hör till belastningarna i kyrkolivet. Förmågan till distanserat och strukturellt tänkande likaså. Men humorn är en gåva från Gud. Som i går morse när jag ringde kommunikationschefen. Han svarade inte, men telefonsvararen gick igång med meddelandet att han inte läser av den. Jag fick ringa igen eller mejla, sa han.

Jag tyckte det var roligt.
En kommunikationschef som inte kommunicerar på så vis att han läser - eller lyssnar - av sin pratmaskin! Jag inser att mitt fniss i går är opassande, lika opassande som en blogg som är pigg, käck och munter samt okvädar LVF:s fine generalsekreterare, för det är väl det som är den aktuella anklagelsen. Tänk om LVF bryter kontakten med Svenska kyrkan och vägrar ta emot våra pengar? Hur många brigader har påven, frågade Stalin. Hur många har LVF? Är vi illa ute i Lund, på Revingehed och Ravlunda skjutfält? Finns det en särskild pjäs att skjuta mot oss med, en LVF-akan?

Jag medger att det inte är lätt att förstå allt som sker i Svenska kyrkan.
Kritiken är svår - både den inomkyrkliga och kritiken från andra.
Gösta Tingström skev en drapa i DN och i Dagen skrev Israels ambassadör om Svenska kyrkans Israelsvek.
http://asikt.dn.se/asikt/debatt/kan-inte-kyrkan-astadkomma-en-forandring/
http://www.dagen.se/debatt/svenska-kyrkans-israelsvek-1.739336

Det ska Fan vara teaterdirektör, skulle man kunna säga, utan att närmare definiera just teaterdirektören. Till de upprörda fogar jag upplysningen att jag inte svor. Jag citerade skönlitterärt.

Jag lugnar nerverna med boken Sedd men osedd, red Anders och Anders, dvs Bäckström och Wejryd. (Verbum). Det är en bok om folkkyrkans paradoxala närvaro inför 2020-talet. Jag läste och läste och fann till sist var boken landade, när Anders och Anders skulle konkludera:
"Vi menar att Svenska kyrkan, i samarbete med offentliga myndigheter och med trossamfund (ekumeniskt och interreligiöst), har uppdraget att skapa tillit och sammanhållning. Detta uppdrag framstår som alltmer viktigt i dagens globala samhälle. Mycket står på spel inför framtiden." aa s 302)

Här är den stabila modell, som kan ersätta det som inte finns, själva gudsfolket, dvs Kyrkan buren nerifrån.
Apparaten samverkar. Kyrkan byggs uppifrån men inte så högt upp som det var tänkt utan organisatoriskt som kyrkosystem.
Eller som det heter i Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations verksamhetsberättelse 2015 s 7: "Svenska kyrkan är en kyrka där anställda, förtroendevalda och ideella tillsammans ska tjäna kyrkan och församlingen."
Inget kyrkfolk, inga vanliga döpta kyrkokristna som specifikt firar gudstjänst, ber och helgar sig för att världen ska leva. Anställda, förtroendevalda och ideella - alla sådana som vid behov kan samarbeta med offentliga myndigheter.

Jag säger inget om denna officiösa kyrkosyn - men en kyrkosyn är det. Den har ingen framtid för sig. Den har ett socialt kapital som andra vill komma åt - och tills vidare en del pengar också. När detta dubbla kapital förbrukats, är det väck. Något nytt som bär, har inte åstadkommits. Det här är en för Svenska kyrkan förödande kyrkosyn. Jag kan på nytt anföra Rodney Stark och Eva Hamberg som auktoriteter.

Grace Davie har en teologi för lekfolk. Hon talar om vicarious religion", vilket är roligt eftersom det alls inte har med engelskans "vicar" (kyrkoherde) att göra. Det är i stället den tanke som högkyrkliga präster torgfört sedan 1960-talet och som de lärt av Martin Thornton. Poängen är att gudstjänstfirarna är som Kalmar FF, som spelar för hela Kalmar eller som det svenska landslaget i EM som nu spelar för oss alla. Ställföreträdande, alltså. När firma Anders & Anders ska försöka sammanfatta vad det handlar om står det klart att de inte riktigt fattat Grace's angreppspunkt! De tror att hon vill visa att  "det inte endast är kyrkans anställda som fungerar vikarierande utan att det gäller gruppen religiöst engagerade i sin helhet. Hur ska frivilliga medarbetare i högre grad kunna inkluderas i den rollen, är den utmanande frågan."
Om jag får säga mitt, så är den utmanande frågan en helt annan.
Om detta har många högkyrkliga skrivit under decennier.
Kunde inte tågnördar förena sig och i varje fall läsa vad Niklas Adell skrivit?

Folkkyrkan blir paradoxalt närvarande genom att producera något för folket som objekt och det sker med fler som är indragna i produktionsapparaten fast nu utan lön.
Detta är inte riktigt klokt.
Bygg i stället församling, tålmodigt, sakramentalt och långsiktigt tills Herren kommer åter. Be och predika anständig. Älska detta svenska folk.
Men denna högkyrkliga pastoralteologi utgör en belastning.

Prästsönerna Anders & Anders vet att hålla sig på distans. Men Anders W kan inte riktigt vara professionell optimist. Han var, om ni minns, ärkebiskop. Nu suckar han och menar att Svenska kyrkan aldrig tog upp undervisningsprojektet av svenska folket när kristendomsundervsiningen försvann (det har påpekats tidigare men i alla fall). Han skriver om projektet "Dela tro, dela liv" som är satsningen först nu: "Detta var mycket sent, kanske alltför sent. Jag tror att detta är det allvarligaste hotet mot Svenska kyrkans folkkyrkoambitioner."(aa s 25)

Jo, men vad gjorde du - var du inte biskop någonstans och sedan ärkebiskop, föregicks inte detta av en post som direktor för en resursrik diakonianstalt? kunde ett obestämt "man" fråga.
Fråga honom inte. Han kan bli ledsen. Ärkebiskopar har en benägenhet att bli det. Yngve Brilitoh, t ex. När han såg Svenska kyrkans situation vid tiden för Helanderaffären brast han i gråt. Ingmar Ström, som var hos ärkebiskopen då, blev så generad att han gick sin väg och lämnade ärkebiskopen ensam med sina tårar.

Eftersom Anders Wejryd slutat läsa Bloggardag (många gånger dessutom), kanske jag kan påpeka sammanhanget. Det var fel folk som tänkte pastoralt och därför gick det inte att använda dem som resurser. Nu försöker man samla ihop sig 40-50 år senare för att formulera de nya, djärva målen. Nu, då man sedan länge gjort sig av med unga prästkandidater som tänker fel. Kvar sitter en Anders, som är pensionerad professor och en Anders, som är lika pensionerad ärkebiskop. Detta ter sig till och med mer patetiskt än bilden av en pensionerad komminister.

Många talar om en ny reformation och vill fira reformationsåret så.
Jag har inte övertygats om att den parollen uppskattas i Kyrkans Hus. Där gäller fokus själva jubiléet och de viktiga frågorna om flyktingar och klimat. Svenska kyrkan är värd för mötet men programmet görs av LVF och Vatikanen. Jag vet inte riktigt hur vi ska tackla det som var själva grejen för 500 år sedan med hjälp av flykting- och klimatfrågan, men det får vi veta om vi håller ut till 31 oktober. Stalltips: Det kommer att heta att dessa frågor har en andlig-existentiell sida.
Fast då undrar jag vilken fråga som inte har det?

Naturligtvis undrar jag i all stillhet. Allt annat än stillhet och en sig tilltvingad tystnad blir i kyrkosystemet naturligtvis belastande. För att undvika det belastande  överväger jag att fråga Kommunikationsavdelningen i Kyrkans Hus hur det vinnande konceptet för bloggskrivande egentligen ska se ut. Alltid kan man lära sig något. Men jag få inte tag på kommunikationschefen Sjöberg ....

Skiljelinjen när det handlar om policydokumentet kanske ska markeras eftersom folk kan förvirras. Den går mellan dem som på något sätt vill ange vad som bör skrivas och oss andra. För oss andra gäller ett: Kyrkostyrelsen har inte att göra med vad enskilda ledamöter och ersättare skriver. Skribenterna avkrävs ansvar av sina nomineringsgrupper och väljarna, dvs de blir inte återvalda. Sådant är systemet.