Krigsspel en söndagsmorgon

Det som är stimulerande med krigsspel är förstås uppgiften att av mycket material upptäcka skeendens inneboende logik. Om A så B. Om fi vill uppnå ett mål, vilka medel är då de troliga, dvs de för fi logiska? Och hur agerar fi efter ett inledande angrepp, vart flyttar han (det är alltid en han också om vi talar om Moder Ryssland) sina styrkor och var  finns hans svagheter, inte bara våra?

När Ekot och AB började granska Svenska kyrkan, tänkte jag att det handlade om ett samordnat agerande. Så var det inte, får jag veta. Varandra ovetande höll man på med granskningar. Dessa fick effekt. Folk blev upprörda och uppenbarligen på just de stimuli de tillhandahållits. Det borde skrämma. Om jag är med i Svenska kyrkan och finns i ett pastorat med många medlemmar, som reser för en massa pengar men det ändå bara är ett par kronor av intäkterna under mandatperioden, så vad då? Om pastoratet drar in 1 miljard 440 miljoner under en fyraårsperiod och reser upp för 720 000 - vad gäller bråket. Kyrkoherden kostar kanske 90 000:-/månad inkl sociala avgifter (jag räknar troligtvis i underkant) så talar vi om kostnader för en enda person under mandatperioden om 4,3 miljoner. Ska siffror bli begripliga, måste de relatera till något. Ekot relaterade till - kollekterna! Börja med att relatera lönekostnaderna för ett pastorat till kollekterna och fortsätt med lokalkostnaderna. Now we are talking.

Rätt många har berömt Ekots granskning. Sex års bokföring som handlar om resor men inte med konfirmander. I 1400 enheter har materialet grävts fram. Det har tagit sin tid. Sedan har Ekot kunna återkomma med krav på förtydliganden. "Ärlig förbannad svenskkyrkotillhörig" har oftast inte fattat vad allt detta kostat i arbetstid för att komma åt 41 församlingar, de som redovisats!

Observera nu att saken mest handlat om pengar. Riktigt hur det varit med program, förberedelsematerial och efterarbete, vet vi inte. Det kan vara riktigt dåligt alltihop eller riktigt bra, det är inte det jag skriver om. Jag bara konstaterar att vi inte vet.
När vi får veta, kommer jag att eftersinnande säga att det finns usla kyrkoherdar, som inte bara klättrat sig upp utan fösts upp. Det blir som det blir när befordringsstopp införts för de begåvade och de andra får sin chans. Vad annat ska man säga? Och så ska jag kanske konstatera att det finns sådana som gärna gamar åt sig av de gemensamma resurserna för sina egna intressen. Vi får se när vi får veta.

Granskningarna fick sin fortsättning på kyrkokansliet. Vi kan vara utomordentligt kritiska mot den centrala kyrkliga byråkratin, men nu skulle folk få ägna sig åt skademinimering. Sådant frustrerande arbete tar tid och kraft.

Nu har Ekot och AB begärt ut all epost som handlar om granskningen. Det materialet levereras också.  Alla förstår att det kommer nya inlägg. Aftonbladet sägs särskilt granska vad som sker på vår utbildningsinstitution. Och alltid har väl någon undsluppit sig något intressant i mejl-konversationen efter de första insatserna i Ekot och Aftonbladet.

Det vi ser är det enkla.
Först skjuter journalisterna rejäla salvor över det fientliga målet. Sedan väntar de, informerar sig om verkan av eldgivningen, skadeläge hos fienden och fiendens taktiska omdisponeringar. Det finns alltid folk som vill berätta om sina egna reaktioner och detta blir en del av helhetsbilden. Journalisterna laddar om sina egna pjäser och är eldberedda. Deras informationsinhämtning visar att motståndaren mest är förvirrad, personalen tröttkörd och modlös. Då skjuter de ett par dagar till.

Kanske blir det insatser i midsommarhelgen eller lite senare i juli, under semestertid. Då är folk bortresta, men många har just då tid och lust till smaskiga avslöjanden. Vi vet också i mitten på juli hur många medlemmar Svenska kyrkan tappat efter de första reportagen. Det blir stor nyhet, det också. Vi förstår vad som är att vänta.

Det är inte riktigt läge att bara skratta, om man händelsevis skulle vara kyrkokristen.
Själv återfaller jag till en mardröm som refererar till krigsmakten. Jag vaknade kallsvettig efter att ha rapporterat till brigadchefen att  jag, som fått mob-ansvaret, misslyckats. Vägar hade bombats, broar sprängts och den allmänna mobiliseringen kunde inte genomföras. Soldater och gruppbefäl satt i bussar  Vad vi hade var 300 man. Jag gjorde honnör och sa: "Chefen, mobiliseringen har misslyckats!" När han tittade på mig, och vi båda visste vad detta betydde, vaknade jag. Badande i svett. Och jag sover vanligtvis gott och djupt. Det är förfärande att veta vad som måste göras men fatta att vi inte kan göra det eftersom vi inte har resurserna. I min krigsdröm insåg jag ju att 300 var försvarslösa och att många skulle dö.

Jag är för att Svenska kyrkan är transparent och att skumrask inte döljs.
Men att ge sig på Svenska kyrkan är understundom som att stjäla godis från småbarn.

Så vad nu?
Kanske ska vi gå från S-mob till A-mob, från Särskild mobilisering med en uppsättning nyckelspelare inkallade till allmän mobilisering.
Jag är antagligen cynisk, men jag hör till dem som dels menar att vi måste föra fram kyrkopolitisk kritik mot det som blir fel och samtidigt fatta att det också i det kyrkliga blir fel. Det hör till villkoren i världen. Just därför att det är på det viset, ska kyrkokritiken tas på allvar och vårt eget system för att hantera kritik vara konstruktivt men inte bara en uppgift för de få. Inte S-mob utan A!
Annars kommer Ekot och Aftonbladet.

Fattar ni?
Hellre skarp inomkyrklig och sakkunnig kritik än svepande kritik, kanske med utgångspunkten att de kristna är skenheliga typer som i all godhets intresse måste avslöjas som de hycklare de är.
Varför är alla så tysta med sådant de vet om missförhållanden?
Därför att ni är en räddhågad lärjungerund? Det kan man fråga också en söndag för det är en svensk psalm.

Detta sagt måste jag upprepa att jag aldrig, säger aldrig, bjudits på alkohol i Svenska kyrkan. Vin och öl, för att inte säga mer. Jo. Men aldrig alkohol.