Till hemmabyarnas försvar

Jag kanske låter som professor Hans Larsson, Kloge-Hans, i Lund men då är det bara med lånta fjädrar.
Det är bypolitikens lov jag vill sjunga.
Jag gör det i viss förskräckelse när det heter att hela världen ska uppfattas vara en gemensam by. Det är just detta den inte är. I byn var det inte så lätt att lura byborna. På gott - och ont - visste de var de hade varandra. Det vet vi inte längre och resultatet blir därefter.

Begränsningen/gränssättningen i hemmabyn var självförsvar.
Vem som var en idiot visste man. Vad folk hade för underliga meningar likaså. Kanske också varför. Till allt kunde byns folk förhålla sig. Resultatet kunde förstås bli en bristande lyhördhet, men just denna brist var en tillgång, när byn försvarade sig mot galenskap.

Den lilla byn i Gallien där Asterix bor, är exempel. Alla spelar roll och alla vet vilken roll de spelar. Barden kan vid behov knytas ihop och placeras på avstånd. Det går inte i bilderburkens tidevarv. Där står barden och och hans polare på bästa tittartid och gör sitt bästa för att ta kommandot öbver oss och våra tankar. Bara för att han och hans kompisar är kända från media, varit med i tv, så är hans bedömningar viktiga och hans ord lödiga.
I hemmabyn hade det inte varit så. Där fanns en reflekterad insikt om att idioter, skojare och skurkar kunde dyka upp. Då visste man att passa sig. På så vis överlevde människorna i byn.

Byborna var dock inte utlämnade åt sig själva.
Kyrkans klockor kallade till gudstjänst och i gudstjänstens läsningar, psalmer, böner och förkunnelse gavs nya och ibland mot bymentaliteten kritiska perspektiv. Där ställdes grundläggande sanningsfrågor, när prästen steg fram med sanningsanspråk och där utmanades människors livsstil med auktoritativa ord från Gud. Hemmabyarna var i den meningen inga byhålor utan del i den västerländska kultur, som Kyrkan förvaltade. Hettade det till, fanns det alltid någon som mindres Predikaren i Gamla testamentet och hade perspektiv på tomheten eller någon som kom på något med Jesus. Perspektivförändringarna var viktiga.

Dårar finns nämligen i alla tider.
Det finns kanske visa, som ingen vill lyssna på heller. Ni minns den vise som visste, men han var fattig och föraktad och riket gick under. Predikaren fortfarande.

I hemmabyarna kallades de valda för "valda ombud för folket".
De kallades alltså inte "förtroendevalda". Den beteckningen skulle i hemmabyarna ha setts som en övertalningsdefinition, en beteckning som skulle göra de valda lite finare än vad de är. Det behövs valda ombud. Det har inte så mycket med förtroende att göra. Som bäst får de valda förtroende när de skött sina sysslor väl, annars inte. Folket i hemmabyarna är inte dumma. Här är människor som genomskådar maktens spel. De låter sig inte imponeras alltför enkelt.

Vardagslivet i hemmabyarna var transparent.
Oftast kunde människorna varandras historier och kunde fatta vem som skulle säga vad också innan det var sagt. Dårarna fick förstås också komma till tals, fattas bara annat, men alla visste att det var dåraktighet de skulle få höra. Några som var visa kanske också sa sitt. Då visste folket i byarna att lyssna och värdera det sagda. Auktoriteten låg i dialogen, men också däri att man visste vem som sagt vad och hade kunnat pröva auktoriteten tidigare: Detta var en person att lita på. Eller inte!

Nu då?
Nu kan vem som helst få genomslag och backas upp med metoder och medel som vi inte har en aning om. Eftersom auktoriteten sitter i vårt vardagsrum och talar artigt till oss, säger välkommen till programmet och tack för att vi tittat, sluts vi in i en komfortzon ihop med en fullständig främling. Men vi litar på främlingen, som såg så trevlig ut. Det ger möjligheter för psykopater, minst sagt.

Så också i det kyrkliga. Den gamla modellen för att välja präster var att pröva deras lära. Det sker inte numera. Detta öppnar möjligheter, som inte skulle finnas i hemmabyarna. Då kallades en skojare också för skojare.

Jag försvarar hemmabyarna och ändå inte.
De tillhör en svunnen tid. Men överlevnadsmekanismerna från hemmabyarna borde vara särskilt aktuella nu. Vem kan man lita på och vilka ska definieras som dårar. Vilka är förresten pissnissarna? Då var sådana som kom för att gräva upp lagårdarnas golv eftersom urinen från kreaturen i marken var den för kruttillverkning viktiga ammoniaken. De grävde upp, men bonden fick själv ställa i ordning efter dem.
Vilka är det som nu kommer som samtidens pissnissar och förstör i högre intresse, medan folket får arbetet med att ställa i ordning efter dem?
Fundera.
Och medge att hemmabyarna erbjuder viktiga perspektiv.