Inte ointressant

Säga vad man vill om det kyrkliga livet, men ointressant är det inte.

Kommunikationschefen Sjöberg kunde jag följa på sociala medier. Han drev bestämt tesen att de som undrade/frågade/hade åsikter inte hade läst själva dokumentet, B 16. Han fann därför Dagens journalistik värd att ifrågasätta.

All diskussion byggde på Thomas Grahls artikel, det torde vara sant i de flesta fall.
Den hade kommenterats av Wanja Lundby-Wedin och Mats Hagelin och i sin kommentar skrev de inte ett ord, inte ett enda, om att det fanns missförstånd eller felcitat i artikeln. Själva idén att gå ut och kommentera före sammanträdet eller innan det avslutats, kan jag finna underlig - men då borde väl just felaktigheter påpekats. Svaret gick ut på annat. En del av det var lögn.

Det heter att avsikten var att ge de förtroendevalda stöd med en policy. Det var naturligtvis en passlig lögn. Ungefär som att försöka säga att en policy som en styrelse antar och som är bindande skulle vara en överenskommelse. Nu ogillar jag officiella lögner av detta slag, inte minst i det kyrkliga och allra minst i sammanhang där jag sitter med, hör och förstår. Och jag fattar inte varför kommunikationschefen skulle göra ett nummer av att kritikerna inte läst dokumentet. Han visste ju att de läst ett korrekt återgivande av dokumentet.

Nå, det var kyrkostyrelse och jag läcker inte detaljer från sammanträdet. Vad det betyder att diskussionen tog en timme och att resultatet blev återremiss, kan man fundera över. Nu ska det alltså filas och putsas på dokumentet så att syftet nås men utan att det ska bli besvärligt med texten. Syftet? Få fram nationellt bindande regler för hur förtroendevalda i Svenska kyrkan bör agera när de använder sociala medier. Själva ansatsen är orimlig. Den vackra tanken är att "forma en nyanserad bild av vad kyrkan gör och står för". Fatta själva!

Det har spekulerats i vad som utlöst aktiviteten och sagts att det är en bloggpost från de 3 mars. Jag uppfattar mer att det är en bloggpost från den 2 mars, som riskerar att skada de mellankyrkliga förbindelserna.

Jag vill lugna dem som fört skvallret vidare att det skulle varit ärkebiskopen som ville stoppa det skadliga bloggskrivandet: Ni har i alla fall inte brutit mot åttonde budet.

Jag fann anledning avge en särskild mening. Dokumentet har återremitterats och tanken på en policy lever alltså vidare. Det är feltänkt om alls tänkt. Bäst att göra en positionsangivelse då.

Särskild mening

Jag instämmer i Kyrkostyrelsens bedömning att ärendet om Policy för användning av sociala medier för förtroendevalda inte är färdigt för beslut, men menar att ärendet alls inte bör tas upp, förvånas över att arbetsutskottet lagt fram det och hävdar av flera skäl att förslaget inte behövt återremitteras utan kunnat avföras i sin helhet. Kyrkokritik får hanteras på annat sätt än genom policydokument.

En policy av det föreslagna slaget strider mot:

• En rimlig kyrkosyn - Svenska kyrkan är en gemenskap av annat slag än ett parti eller en intresseorganisation och förtroendevalda något annat än anställd personal. Svenska kyrkan får vara ett i tron, men inte likformig på grund av någon policy. Det finns t ex inte bara ett bra sätt att använda sociala medier.

• Svensk grundlag. En policy som den föreslagna har som egentligt syfte att tysta kritik. Friheten att uttrycka meningar som ogillas får inte tafsas på. En kyrkostyrelse kan inte utfärda en nationellt bindande policy som beskriver hur de förtroendevalda i Svenska kyrkan bör agera och hållningen som beskrivs att ”Svenska kyrkan vill bejaka förtroendevaldas möjligheter att aktivt ta del av nätverk i sociala medier” utmanar mer än löjet. Svenska kyrkan kan inte bejaka någonting i detta avseende. Ingen förtroendevald har heller bett om stöd till att använda sociala medier ”på ett bra sätt”.

• En reformatorisk förståelse av den nödvändiga kyrkokritiken. Den dr Martin Luther, som utlägger åttonde budet, är samtidigt en kyrkokritiker och kritiker av systemförsvararna. Så måste det vara i en evangelisk kyrka.

• En grundläggande princip att en transparent organisation måste hålla sig med en opposition. Det är mer än ett intellektuellt ansvar att försöka förstå den kritik som oppositionen för fram. Det är ett andligt ansvar.

Det kan vid närmare betraktande visa sig, att de med den starkaste kritiken i och av kyrkoorganisationen inte är de med svagast knytning till Svenska kyrkan.

Dag Sandahl