Totalitärt

Först kanske jag ska precisera. Det var tidningen Östran som ledde mig in på bloggandets bana. Aktiviteten har ingenting att göra med att jag är förtroendevald, kanske att jag är döpt eller annars helt enkelt så, att Östran ville ha en uppsättning skribenter. Jag skrev trofast och några läste tills jag insåg att det fanns en inhyrd tidningsguru, som tänkte sig bestämma. Han var en liten man. Han hade brun portfölj, såg jag, men vi träffades aldrig och taltes inte vid. När jag i höjd med staden Béziers nåddes av beskedet, att han modererat in en kommentar, som i sak redan kommit med, fick det vara slut med det bloggandet.

Dagblogg avlöstes av Bloggardag.
Tidningsgurun hade kanske gjort journalistiken stora tjänster. Jag är mer osäker på hans insatser i Kalmar - och ingen har försökt undanröja denna min osäkerhet. Det betyder att om det skulle utfärdas en grundlagsstridig policy, träffar den likväl inte mig. För det är inte som förtroendevald jag skriver utan som Bloggardag och det är alls inte säkert att Bloggardag i allt tänker som Dag Sandahl eftersom Bloggardag till skillnad från Dag Sandahl alltid är pigg, käck och munter.

Det är nog ändå bra att grundlagen kan förmå en kyrkostyrelse att avhålla sig från dumheter och brottslig verksamhet. Det förhållandet borde manifesteras.
Detta för över min tanke till det totalitära. Det - inte de!

Totalitär var från början ett positivt ord i det fascistiska, korporativa statsbygget. En helhetslösning. Giovanni Amendola beskrev den nya italienska vallagen där "the winner takes it all" och det var en totalitär lösning. Fascisterna slog ihjäl Amendola, men gillade tanken på helhetslösning, det totalitära och började använda ordet.
Jag menar att det finns goda skäl för en kyrkokristen att besinna att begreppet uppfattades positivt. Tänk er en stat som står för och förser medborgarna med en helhetslösning.  Vi slipper en massa tjafs och ändlösa debatter, t ex. Alla är inordnade i ett gemensamt - och gott - system. Klasskampen är borta. Nu är det gemenskap som gäller, det korporativa.
Jag skrev något om saken i boken Den stora berättelsen, Församlingsförlaget 2005 s 39-42, som på sitt sätt är belysande.

Vår tid är totalitär.
Ett och ett enda tolkningsmönster är vad vi förses med. Vilka som än var de faktiska motiven till skjutningen i Orlando blir betydelselöst för vi förses med ett raster över händelserna och detta raster är vad vi ska förhålla oss till.

Ärkebiskopen uttalar sig. Dådet angår oss alla eftersom det skapat sorg och oro även i våra församlingar, "särskilt hos de HBTQ personer som lever i vår kyrka".
Måste man höra till hbtq-gemenskapen för att sörja offren för masskjutningen i Orlando?
Motiven till dådet eller gärningsmannens psykiska statur är hittills okända faktorer för de flesta av oss. Att förövaren var en utövande muslim, som rest till Saudiarabien två gånger, och att attentatet faller väl in i bilden av attentat under Ramadan, tycks oväsentligt. Ärkebiskopen kommer helt enkelt till slutsatsen att Pridefestivaler och manifestationer behövs. "Svenska kyrkan och andra trossamfund är med och firar budskapet om kärlek och skapar trygga rum för HBTQ-personer."
 Liksom, det är ju det nya denna vår som vi förstått, kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.
Men är det verkligen så?

Varje människas värdighet och rättigheter måste vara självklara, skriver ärkebiskopen. Man behöver inte bekymra sig över den filosofiska frågeställningen hur en självklarhet måste vara något - för måste den, är den väl inte självklar? Men detta, just detta, ska vi inte fundera över. Lika lite som fråga vad egentligen hände i Orlando. Jag vet inte. Men jag behöver inte veta. Inte i ett land där helhetslösningar - och samma helhetslösning och grundläggande analys - serveras av medier och kyrkor. Är det inte rätt skönt att bara behöva reagera på tillhandahållna stimuli och strunta i besvärande komplikationer?

Begreppet "totalitärt" har detta goda till trots blivit negativt. Allt det goda vändes i sin motsats. Hur gick det till? Hur kom det sig att de tidigare totalitära staterna gick under och avlöstes av en ny global och totalitär ordning? Jag fattar inte. Kanske var skolans demokratiska fostran för aningslös. Eller så tappades allt bort i entusiasmen över sekulariseringen, den stora frigörelsen, normkritiken och allt det andra.

Jag undrar emellanåt om vi egentligen inte är oense på en punkt som sällan, det hette så i lundateologin, "fixeras".
Jag menar att det i vår tillvaro finns en ond och lögnaktig makt, som vill oss illa. Det är till sist en maktlös makt, men vid det där sista är vi inte ännu. Därför går ond makt rum och döljer sig i ljusa änglakläder och vill så maskerad komma åt oss. Det finns en skada som gör oss benägna att samverka med denna onda makt i tanke att "den är inte farlig, bara man är varlig".
Tänker ni så också - eller är det bara jag?
Tänker ni i stället att det blir bättre och bättre dag för dag, att upplysning och vetande skapar förstånd och att välstånd är alltid vad som finns längre fram på vår väg? Det finns problem men om vi bara gemensamt fokuserar på det goda, kommer vi att lösa problemen. Någon ond makt som vill oss illa finns inte. Däremot en mängd goda föresatser. Låt oss tillsammans ta vara på dem.

Man kan tro så.
Jag funderar på om inte människor i alla tider hoppats så, men att den europeiska historien också ger exempel på hur detta positiva tänkande faktiskt berett vägen för det som blir mer diaboliskt än vad folk kunnat föreställa sig. Om människan försöker göra det goda, blir hon mera djävulsk, sa Gustaf Wingren när han sammanfattade vad kristendomen hävdar. Ingenting går utan nåden och nåd är att människan skapas till en ny och god människa. Gal 2:20 som funderingsord. Det är i vart fall en hållning som kontrasterar mot tanken att människan enkelt kan välja mellan ont och gott och att just detta väljande är nåd.
Jag är inte säker på att renodlingen just nu hjälper mig att orientera mig, men den är bra som tankebekymrare.

Så jag undrar igen:
Finns det en ond makt i tillvaron, vars traktan är att görs oss alla illa?
Och är det liksom i sin ordning, fast inte, att de grandiosa visionerna så lätt vänds till sin motsats, eftersom hela tillvaron vänts till sin motsats?
Är det själva demonin, att när vi vill göra det allra bästa, så blir resultatet det allra värsta?
Det skulle professor Hugo Odeberg nog ha sagt.
Det betyder inte att vi ska strunta i de god visionerna. Vi behöver bara uppmärksamma när de vänds i sin motsats.
Samt stå det onda emot, förstås.

Hur bedrivs detta motstånd?
Principiellt - genom att det finns regler som värnar rätten och viktig information om det totalitära eländet i Den Goda Boken.
Praktiskt - genom att människor sköter sin helgelse och att de som förkunnar ändå något har funderat över demonologin, läran om det onda och vet att informera.
Det är något lurt på gång. Särskilt de vackra orden ska granskas. Aningslösheten ska utmanas.

Arbetslös är ingen av oss. Tankearbete är också arbete. Och de som tänker, kännetecknas av detta, att de inte hojtar med hopen och inte är rädda när det hojtas. Också hojtandet är informationsbärande.