Visheten har fått rätt

Nu är jag kultiverat lustig. Visheten är sofia, förstås. Det är grekiska. Jag syftar på Sofia Lilly Jönsson. Det är detta som är själva ordvitsen. Jag har läst Journalisten nr 5, pappersupplagan. Det som tidigare sagts, att Sofia haft fel i rapporteringen, viftas resolut undan. Kanske är det konstigt att de journalister med intressen för det kyrkliga som läst reportaget inte ropat högre tidigare.

Även om det kan glädja mig att Sofia får en äreräddning och att verkliga strukturella problem i kyrkostyrandet fokuseras, blir jag ändå bekymrad. Det är domprosten Hermansson som ställer till det för mig. När han intervjuas påkoms han med fingrarna djupt ner i syltburken och tycks reagera med ett ogenerat "hoppsan". Hur kunde den mannen bli domprost?

Ungefär en graviditetstid innan domprosten Lundin skulle sluta städslades Hermansson för en slags konsultroll. Det var Harlevi, POSK, som rekryterade Hermansson, POSK. Hermansson skulle ge synpunkter, analysera eller vad det kunde ha kallats, och det slutade med att han blev domprost.Nu minns jag inte tågordningen. Hade Lars Ekblad och Lars Stenström sökt domprosttjänsten redan då? Harlevi ville inte ha någon av dem. Det kan jag förstå, ty det var och är kompetenta män. Lars Stenström kunde, bortsett från bred meritering, också höras tala som den gute han är. Lars Ekblad hade gedigen erfarenhet av styrande inte bara som kontraktsprost utan som erfaren stiftsadjunkt och domkapitelsledamot. Hade någon av dessa två blivit domprost, hade Visby inte råkat ut för nuvarande elände. Jag påstår att det där med kompetens inte är en underordnad faktor.

Det blev Mats Hermansson. Det finns sådana som menar att Hermansson fuskspelar för att komma åt biskopen Fast. Jag har lärt mig att tolka allt till det bästa så förklaringen duger. Den förklaring som ter sig värre är att Hermansson inte gör detta utan agerar så vist han kan. Då blir det inte större visdom i Visby än det vi bevittnar. Så hur ska en seriös kyrkokristen nu tänka?

I Journalisten redovisar Hermansson att han blev förvånad över påståendet i Dagens reportage, det Sofia Lilly Jönsson skrivit, att han skulle gillat ett Facebookinlägg. "Det var inte sant", säger han.
Läs nu långsamt och eftertänksamt.
 "Men det var ju sant. Jag har posten framför mig här på datorn. Du gillar den fortfarande."
Läs långsammare nu!
"Va? Nu förstår jag ingenting. Det var ju en av mina poänger när jag skickade in min anmälan till PO. Jättekonstigt att Dagen inte görde fram den tycker jag."
Så får han posten uppläst för sig. Han har gillat att Harlevi kritiserar biskop Fast: "Nåja, det var ju inte så farligt. Var det den det stod om i artikeln?"

Nog har vi fått en inblick i domprosten Hermanssons tankevärld. Varför kommer jag att tänka på Bengt Lidforss karaktäristik av professor Holmströms dumhet, den som var lik en dräktig kaninhona: rastlös, ständigt verksam, aldrig vilande.

Sedan handlar det om konflikten mellan församlingen och stiftet, en egendomlig situation för en domprost med ett ben i vardera sammanhanget. Hermansson vill inte kalla det konflikt utan en brist på kommunikation. Johannes Nesser på Journalisten är ånyo påläst och påpekar att Hermansson använt just ordet konflikt i sin ämbetsberättelse: "Den konflikt som finns är av sådan dignitet att den förmörkar möjligheten för oss alla att verka som kyrka och församling. Och det går inte längre att inte låtsas om den. Den går inte att blunda bort."

Nu ska Hermansson svara:
"Jag använder ordet konflikt där alltså? Ja, det kanske man kan kalla det men jag menar att det handlar om kommunikation."

Det finns lägen när man, som syster Kerstin brukar uttrycka saken, önskar att en liten lucka öppnar sig i golvet. I detta fall som ett barmhärtighetsverk för stackars Hermansson. Det hela blir så dumt att läsarna generas. Och jag tror egentligen inte att Sofia gläds. Det är roligt att hon upprättas, men det är förfärande att få denna inblick i en domprosts tankevärld. Den gängse metoden är att skylla på journalisterna, så gick det till när Anders Wejryd skulle bortförklara sin ordglädje om mig och andra dissidenter i Dagens Forskning för nu rätt många år sedan. De klarsynta journalisterna insåg plötsligt men oväntat vilka ormbon som kan petas fram i Svenska kyrkan. Det är inte så lite bedrövligt det vi får se. Men nästa gång ni läser något av Sofia Lilly Jönsson så utgå från att hon vet vad hon skriver om. Det är säkrast så. Annars kan också ni komma att framstå som fånar i tidskriften Journalisten. I vart fall om det är en Nesser som gräver.