Tack för ditt medlemskap!

I magasinet Trovärdigt från  "Svenska kyrkan Växjö", det heter så numera, finns också tacket: "Tack för ditt medlemskap! Det bidrar till mycket." Nu måste fler än medlemmarna fått bladet för det återfanns å lantegendomen och där finns ingen kyrkotillhörig. Vackert ändå. På sitt sätt. Annars talade jag med två icke-tillhöriga som uttryckte sin tacksamhet att de inte var med och bekostade biskopskåpan för 200 000. De talade om de svältande. Jag teg, men borde kanske försvarat Modéus II. Jo, jag sa i alla fall "fondmedel", men det var ett argument som föll platt.

Vad bidrar vi tillhöriga till?
"Ett kärleksfullare samhälle" eftersom "vi erbjuder en mängd aktiviteter som babyrytmik, öppna förskolor, grupper, läger, körer, konserter, föräldracaféer och mycket annat. Som medlem i Svenska kyrkan bidrar du till ett samhälle där barn och ungdomar får utvecklas i glädje och trygghet." Borde detta inte vara ett samhälleligt ansvar? Finns det en särksild kyrklig glädje och trygghet att bibringa barn och unga? Kanske. Men då har den väl med tro och församling att göra. Om detta sägs intet, intet, intet.

Det tar sig, när jag får veta att jag bidrar till "en av världens största biståndsorganisationer". Eigenlob stinkt visserligen, men vem är jag att knorra. Exakt hur mycket av min kyrkoavgift i procent går till detta goda? Mer än 50%? Eller en lägre siffra?

Det fortsätter, för jag bidrar till "diakoni som är till för alla". Det betyder att, jag läser innantill, "vilken tid på dygnet som helst kan du få kontakt med en präst eller diakon att tala med." Verkligen? Jag tycker det är svårt att få tag på präster över huvud taget. Här finns präster och diakoner dock nära. "De väjer inte för det som är svårt eller obehagligt utan sträcker ut en hand när du behöver." Oss emellan. Detta tror jag inte. Jag har nämligen läst Charlotte Engels avhandling om de diakonala myterna och den mer hårdhänta verkligheten. Och prästerna? Jag säger som Lena Adell, salig i åminnelse, brukade säga: "Gudars skymning!" Det var och är ett sant ord.

Nu får jag veta att "30 000 ljus tänds i domkyrkan varje år". Rummet är öppet för vem som helst. Men hallå? Var det inte medlemskapet ni tackade för? Ska jag betala för att andra ska kunna snylta sig in och tända ljus utan att behöva bevisa sitt medlemskap? Ska jag med kyrkoavgift subventionera deras ljuständande? Hur tänkte ni nu? Och miljöaspekterna? Men jag får sätta mig ner i domkyrkan, "se den vackra glaskonsten" (det betyder en pissoar i glas längst ner i kyrkorummet och då tänker jag på domprosten Unger och genomfars av vedervilja, honom köpte vi ut och jag betalade honom ett okänt belopp) "eller samtala med någon". Kyrkorummet som samtalsrum - mycket ska man höra. Lena Adells replik är återigen på sin plats.

Nu kroknar dom inte i Trovärdigt. "Svenska kyrkan har en viktig plats att fylla i människors största händelser om det så är glädje eller svårighet." Strunta i meningsbyggnaden, vi förstår. Eigenlob stinkt igen. Och så här uttrycker sig varje producentorganisation, denna i religionsbranschen. I hela texten sägs inte ett ord, inte ett enda, om Jesus. Kyrkovalet handlar inte om honom. Så vad handlar kyrkovalet om. Det får jag också veta. "Genom att rösta i kyrkovalet kan du som medlem påverka var kyrkan ska lägga kraften. Vi ses den 17 september!"

Vilka vi? kan man undra. Valförrättarna och jag? Och vad betyder det där med kraften? Är det inte klart genom själva det apostoliska, att Kyrkan är sänd av Herren själv att göra något alldeles precist och lägga kraften där? Kan man tänka sig att folk samlas till kyrkoval för att besluta att Svenska kyrkan ska lägga kraften på något annat än gudstjänst, undervisning, diakoni och mission? Kanske. Vilka är det synd om då? Inte prästerna mest. Men vilka? Fundera. Och så kan ni fundera över påståendet i samma lilla blad att "i himlen är det själens existens som är det centrala". Jag trodde nog att det, bortsett från allt annat, var min existens som var det centrala. För Gud. Han sände sin Son för min skull. Och nog är jag mer än min själ!

Jag ska denna dag alls inte ägna mig åt det som kallas trovärdigt. Jag ska ägna mig åt livet, dvs leva livet. Har ni några bättre förslag? På ett sätt kan man göra detta utan att vara medlem i Svenska kyrkan. Det borde bekymra. Eller inte. Jag tror jag väljer att vara bekymrad över en presentation av medlemskap i Svenska kyrkan som resulterar i att jag på sådana villkor inte vill vara med. Nu har jag sett något annat av Svenska kyrkan, men detta andra är inte det som publikt beskrivs. Efter att ha sett detta andra, stannar jag kvar och gör motstånd. Nu till frukost och Livet!