Vad var det vi sa?

Frågan är fri, bara den är ärlig, heter det. Så då frågar jag: "Vad var det vi sa?" Frimodig kyrkas folk i Kyrkomötet reserverade sig mot Strukturutredningen. Vi trodde inte modellen. En av oss  var kyrkoherde i Malmös tidigare organisation, så han borde veta mer än vi andra. Men alla fattade. Skrev jag att de samtliga var med i nomineringsgruppen Frimodig kyrka? De andra grupperna röstade för förslaget. Alla.

Nu blev det illa i Lund, Malmö och Västerås. Jag vet inte om det har bäring på något, men i alla tre fallen är det den socialdemokratiske ordföranden som ingår överenskommelser med den som slutar och de för en utomstående rätt frikostiga avtalen undertecknas av samma män. Jag undrar inte hur många medlemmar som tycker att detta är en vettig medelsanvändning. Rätt svar på den fråga jag inte ställer, är att ett betydande antal medlemmar ogillar detta. Några vidtar den enkla åtgärden att mäla sig ur. Låt oss nu höja blicken över plånboksnivån.

Jag undrar vad det är för fel på ett system som leder till utköp av kyrkoherdar, som betrotts med stort ansvar och normalt sett borde vara utomordentligt kompetenta.
Det finns olika förklaringar: felrekrytering, organisationsfel, ideologiskt osäker kompass (från två håll) eller Guds tillåtande av det onda. Jag ger bara några tänkbara förslag.

Felrekrytering, kanske eller sannolikt. Det är inte onaturligt om det blir så i en kyrka som varit idog med att sortera bort folk, som på två avgörande punkter tänker fel, när de tänker som Kyrkan. Allt har ett pris. Också ideologiska framsteg. Kompetenta präster ersätts av präster med annan kompetens och kanske mindre. Den organisation som sätter sidohänsynen före kompetenskrav råkar illa ut när det tjorvar till sig. Men det kan vara en bekväm utväg att skylla systemfel på person. Sker det, kommer problemen tillbaka och nästa man eller kvinna förs till rakning. Ordförandens ansvar blir att lösa problemet och det får kosta. Hur mycket förhandlar man om.

Organisationsfel tror jag. Sankt Paulus hade inte gillat det klerikalimperium som byggts i Malmö. "Small is beautiful", brukade han tänka. Strukturutredningen försummade att tänka teologi och menade att teologin var genomgående i deras utredning. Det var den inte alls. Den fanns helt enkelt inte. Det hade behövts en teologsik modell som styrt ut i pastoralteologi för att det där med gudstjänst, undervisning, diakoni och mission skulle stå i fokus. Nu står organisationen, systembygget, i centrum. Det blir som det blivit. Ordförandens uppgift blir i det läget att slå vakt om organisationen. Trots allt.

Den ideologiskt osäkra kompassen är också en förklaring. Förkunnas kristen tro eller religion? Vad säger kampanjen att vi ska vara "stolta fittor" om situationen i Malmös storpastorat? Är det andra från klassisk kristen tro avvikande meningar som också torgförs? En rimlig förmodan är att det förhåller sig på det viset. De små detaljerna (nåja, ni förstår hur jag tänker) bär information i stort. Villoläror har den komplikationen med sig, att Anden drar sina färde och det blir  yta (skal) i stället för djup (liv). Men resurserna finns och konferenser piggar alltid upp. Särskilt de som handlar om existens.

Gud vill inte men tillåter det onda är en förklaring att ägna sig åt på knä och i bön. Det kan bli så förfärligt. Om nåden sökt malmöborna i århundraden och folk sedan struntar i det hela, som i Nineve, kanske Gud inte ens bryr sig om att sända en ovillig Jona till det Babylon, där det finns 120 000 människor, som inte kan skilja på höger och vänster - och dessutom många djur. (Jona 3:11) Så många att Djurkompaniet har affärer i staden. Tänker vi så, blir Malmö bara prototypen för landet Sverige. Så illa som det är i Malmö, är det egentligen i hela landet.

Den mångomskrutna svenska folkkyrkan har uppenbara problem, som visar sig inuti och utanpå.

Från den norrländska vildmarken når oss skriet. S-kriet , menar jag. Irene Gustafsson har lämnat/tvingats bort från S, som hon företrätt i olika kyrkliga fora. När hon i stället vill kandidera för en partipolitiskt obunden grupp åker hon ur S. Det är efter stadgarna. Men är det verkligen klokt?
http://www.nsd.se/nyheter/de-lamnar-s-for-kyrkans-val-nm4509985.aspx

Vi kommer till en punkt där det kyrkliga blir en hämsko för svensk socialdemokrati. Det är de kommunalgrå sossarna som, rätt eller fel, blir utköpsagenterna, de som fattar beslut som kostar miljoner som betalas för ingenting. De har, rätt eller fel, svårt att försvara sig. De står där allihop som en annan Andersson i Skene. Ska svensk socialdemokrati låna sig till detta? Och vad säger de gamla broderskaparna när rejäla socialdemokratiska kvinnor lämnar partiet därför att de vill göra något kyrkligt och dömer ut (S)atsningen? Vad är det för politisk klokskap att inte släppa kyrkopolitiken för att i stället se socialdemokrater i andra konstellationer (Frimodig kyrka t ex) göra sina kyrkliga  insatser? Det är för få sossar i FK, som ni vet. De får inte vara med och det är skada.

Kan ni höra Mäster Palm och Hjalmar Branting ropa som en gång Mose: "Släpp mitt folk och låt det hålla gudstjänst"? Logiken i det system vi har är att det hela inte håller. Jag har antytt saken tidigare , gör det esomoftast och gör det kanske också framdeles.