Behagsamhet, fruktan eller glädje

Jag är i Lund och bor på Bishop's Arms på S:t Petri kyrkogata. Detta faktum ägnade jag inte så stor eftertanke innan jag kom hit, men fattade plötsligt att detta hotell har sin frukostmatsal där Bokcaféet tidigare låg. Bokhyllan jag sågade till är sedan länge borta. Med caféet liksom. Bokhandeln Arken består. Jag vet inte, som det heter, vad det säger. Men något säger det.

Jag hörde Folke T Olofsson föreläsa om Polykarpos med flera. Han är duktig, som alla vet som läst Credo i tre band. Själv sa jag lite om Lutherska Världsförbundet 70 år. Biskopen Stephen Munga talade om Jesus med aposteln Tomas som ingång. Det var, tror jag mig kunna säga, en innehållsrik förmiddag. Därefter intressanta seminarier. Frimodig kyrka levererar. Jag gjorde mitt andra varv på Arken.

På Bloggardag noterar jag att POSK-aren Dike går till försåtligt angrepp mot POSK-aren Reinholdsson. I denna lilla kampanj sätter Dike sin lit till socialdemokraterna, de som var missnöjda med annonsen i Sätila. POSK-aren Reinholdsson ville forma en attraktiv annons, en som inte uttryckte plattityder. Plattityderna hade sina anhängare i S. Och detta ger POSK-aren Dike sin support. Ingen tycks ställa frågan om det blev en bra annons. Jag tror man ska passa sig för att rösta på POSK. Rätta mig om jag har fel. Hur ska POSK egentligen ha det? Stötta Dikes kampanj för partipolitisering? Då kan man veta att Frimlodig kyrka är emot partipolitiseringen i sig själv. Utan sidoblickar om det är S eller SD eller C. Jag tror att jag kan tänkas återkomma till frågan om den partipolitiserade Svenska kyrkan...

När jag ska summera den rätt långa gårdagen, skiljer jag mellan människobehagsamhet, människofruktan och människoglädje. Att behaga människor är en synd att passa sig för. Det inställsamma står under domen. Det gör människofruktan också, det där att inte riktigt våga säga vad man står för och stå för det. Människoglädje då? Det var vad jag kände i går.

Inte bara detta att jag mötte tidigare konfirmander, nu kyrkligt engagerade. Lite stolt var jag nog, men mest glad. Till det kom andra viktiga personer, sådana som är mina vänner. Några av dem sedan mer än 50 år tillbaka. Andra bara vänner under 40 års tid. Och så nya vänner. Dagsfärska liksom. Man är mans gamman - människan är människans glädje. För en kristen är gemenskap en grundkategori. Den är något annat än valfrändskap, det där att vi väljer människor efter egenintresse och anpassar oss efter gällande social norm. En kristen gemenskap är mer osannolik än så. Därför bjuder den också på större överraskningar, dvs den bjuder på människor som ger goda insikter. Jag vet inte om jag kan formulera mig, men det jag slöjdar på är den gamla insikten: byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Lärjungar vandrar tillsammans.  Och när de vandrar tillsammans genom staden Lund eller annorstädes, kan det kanske hända att Jesus kommer och vandrar med dem.

I den levande Kyrkans liv avslöjas människoglädje. Finns inte den, är det ingen levande Kyrka. Och blir avgränsningen mot människor grundhållning i kyrkolivet, behöver situationen analyseras. Vad beror den på? Att hållningar som hör till världens väsende får utrymme? Att något annat än lärjungaskapet blir det viktiga?

Biskopen Tyrberg såg jag inte bara på avstånd. Han är en sån där gemen typ som talar med folk. Sa han något om Genombrottet i Limhamn. Inget uppseendeväckande. Vad ska han säga? Alla fattar att han knappast kan uppskatta församlingsbladet, men en biskop har små möjligheter att gripa in. Vi har tryckfrihet i landet. Biskopen får försöka fundera över vad en artikel av det slaget säger om situationen i stort. Och det borde vara fler biskopar som funderar över vad de kan läsa i de teologiska framställningar som tillställs allmänhet eller präster. Av åtbörder och tal framgick att biskopen var för Jesus. Vill han riskera att se att det är ett svalg befäst mellan två trossystem i Svenska kyrkan - kristendomen och den nihilism som kan kallas gnosticism eller rätt och slätt kan kallas religion.

Jag avnjöt inte bara Sofia Lilly Jönssons seminarium i går utan också Hans Lindholms. Hans gick igenom hur det som kan verka vara evangelium vid en närmare läsning avslöjar sig vara lagförkunnelse, inte den goda berättelsen om vad Jesus gjort utan återkommande propåer vad jag måste göra. Jag utropar: Reclaim the Church, reclaim the Gospel! Den kloka hållningen är att inte uppfatta det som sker som små förargliga missöden utan som logiska konsekvenser och autentiska uttryck för hur det är ställt i Svenska kyrkan. Genombrottet blir informationsbärande. När människor då undrar vad som ska göras i det kyrkliga, uppstår stor glädje över människor. Motståndsmänniskorna är de bästa medmänniskorna.