tisdag 11 april 2017

Lite terror livar tydligen upp

Lite terror livar tydligen upp både biskopar och präster. De blir relevanta. Hur då? Kyrkorna kan stå öppna och ljuspaketen öppnas. Ljus måste tändas. Ingen funderar över miljöaspekten. Men det finns en väldig ödmjukhet i förkunnelsen från de inlägg som kan läsas.

Modéus II konstaterar i en kommentar att "det ofattbara har plötsligt skett i vårt land." Han är disputerad doktor i Lund så riktigt vari det ofattbara, alltså omöjligt att i någon mening förstå, består, blir inte enkelt att ta till sig. Om dåd av detta slag inträffat i Jerusalem, Nice, London och Berlin är det väl rätt enkelt at förstå hur ett lättillgängligt vapen (läs: lastbil) brukas i det krig som förs. Det kan väl inte vara ofattbart att det sker på Drottninggatan heller. Där har tidigare ett attentat försökt utföras, då av en man uppvuxen i Tranås.

Vad ber då Modéus II om? Han berättar själv. Han vill ha ett samhälle "som öppnar famnen snarare än knyter näven". Det var vackert sagt, men våldsmonopolet behövs när attacker av detta slag kommer och Modéus II ber också för polisen. Hur ska de kristna ha det? "Ett samhälle där kärlek är starkare än hat" kan man önska - men går inte Djävulen omkring som ett rytande lejon i vår fallna värld? Hur ska vi tänka? Modéus II vill också ha "ett samhälle där alla behövs", vad nu det betyder. Är det ett inlägg i abortfrågan? Och sett till Svenska kyrkan, där unga präster av mitt slag sannerligen inte behövs och den saken reglerats i Kyrkoordningen, denna heliga skrift, kanske det är dumt att föreskriva samhället hur det ska vara? "Charity begins at home", skulle prosten Pehr ha sagt.

I Tankar inför helgen undrar Maria Scharffenberg hur hon ska kunna predika om glädje en Palmsöndag när folk ligger på sjukhus och kämpar för sina liv och anhöriga sörjer familjemedlemmar. Svaret är väl i all sin enkelhet, att detta är situationen varje söndag. Hur ska hon kunna predika om jubel "när någon tar sig rätten att angripa vårt öppna samhälle genom att sprida död och förintelse runt sig?" Det händer ofta, i Malmö och Göteborg t ex. I ordet "tillsammans" kommer lösningen. Sakta, sakta börjar hon viska ett brustet halleluja. Det är Leonard Cohen, av Arons översteprästerliga släkt, som ni förstår, som kommit på lösningen. Och slutsatsen blir: "Tillsammans går vi vidare". Han som gav oss kärlekens bud är också världens ljus, som lyser i mörkret. Jesus som förebild och instruktör. Tankefiguren är klar liksom våndan som följer när man ska hitta på något att predika och inte utlägga Kyrkans tro och erfarenhet. Men det var väldigt lite som sas om Jesus. Detta sagt kan man också konstatera att lagiskheten framträder fromsint.

Håll ut. Det blir en söndag om en vecka. Då firar vi livets seger över dödens makt. "Godhet är starkare än ondska, kärlek starkare än hatet, ljuset starkare än mörkret, sanningen starkare än lögnen", skrev och sa Antje. På vilken saklig grund tänker vi på det viset? Och med saklig menar jag nog materiell. Har något verkligen inträffat i denna värld som kastat omkull allt, också döden, rent konkret döden? Hur, rent konkret, ska jag få tag på detta nya liv då? Var finns det att få? Skulle inte det sägas? Det är Jesus som besegrat fienden döden och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset. Det händer i Kyrkan (om än sannolikt inte i vilken kyrka som helst, inte ens säkert i den som ligger närmast till...)

"I ett sådant här nationellt trauma har ärkebiskopen och Svenska kyrkan en given roll", sa Antje. Det behövs "kraftfulla åtgärder mot religiös extremism", sa hon också och slog ett slag för satt barn ska få tillgång till den religiösa traditionen. Och interreligiös dialog. "Om vi ska få fred i världen är det helt nödvändigt att vi talar med varandra", kristna och muslimer. Det är mycket man får veta och mycket att fundera över

Eva Brunne skriver om tillit till varandra och omsorg om varandra. Det öppna samhället ska bevaras, förstår jag. "Måtte vi aldrig odla en kultur av hat och polarisering." Hennes hållning är den sympatiska: glädjen över mänsklig gemenskap. Den är lite utilistisk, förstår jag, och inte bara något gott i sig själv:

 "Vi måste ta vara på varandra för att klara oss själva. Vi är helt enkelt sammanlänkade. Vi vet det innerst inne. Det är bara tillsammans vi kan gå vidare, inte en och en eller grupp och grupp." Det är fint skrivet även om jag undrar något. Om "hela samhället står rakryggat fördömande mot den sortens attack som drabbat Stockholm, måste somliga islamistiska gemenskaper uppfattas stå utanför samhället, dvs då är det som en hoper sverigedemokrater menar.  Det blir alls inte lätt när  verkligheten ska hanteras. Det finns i Sverige miljöer som hälsar terrorn med glädje. Så var det också på Jesu tid när dolkmännen gjorde sina attentat. Var inte Theudas och hans stora gäng en sådan terroristhop? (Apg 5:36ff) Och när det gäller sammanhållning - ska vi dra fram de faktiska förhållandena i Svenska kyrkan, där somliga kyrkokristna, de som tror vad Svenska kyrkan trodde den dag de döptas t ex, ska särbehandlas? Det är alls inte trovärdigt att tala försonligt om man är biskop i Svenska kyrkan och inte beredd till omprövning... Men när Kyrkans Tidning intervjuade fick vi också veta att religionsdialogen blir ännu viktigare i ett sådant här läge och att hennes roll somk biskop alltid är att vara en sammanhållande kraft..

De klerikala budskapen i stort - är de trovärdiga? Det slår mig att det är mycket som inte sägs fast mycket, som kräver många vackra ord, sägs. Biskopen Anders Arborelius är mer knapphändig och väldigt mycket mer precis. Hur kommer sig detta? Och varför kommer jag att tänka på ärkebiskop Bertil Werkström, som utan vidare kunnat skriva något liknande?

I går kväll var det passionsandakt i Pjätteryd. Jag la ut händelserna med de sovande lärjungarna, de som inte orkade fatta allvaret och som blir kyrkoledning. Jag undrade om evangeliet lär oss fundera över vad "vaksamhet" är och praktisera den i våra liv. Och så påstod jag att apostlarna var berusade och trötta också av det skälet.

Lite att läsa
https://www.facebook.com/fredrik.modeus?fref=ts
http://blogg.svenskakyrkan.se/tankarinforhelgen/
http://www.expressen.se/debatt/antje-jackelen-besegra-det-onda-med-det-goda/
http://www.aftonbladet.se/a/G7oV9
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/arkebiskopen-i-ett-nationellt-trauma-har-kyrkan-en-given-roll
http://signum.se/wp-content/uploads/2017/04/Biskop_Anders_Arborelius_om_terrordådet_i_Stockholm.pdf

42 kommentarer:

  1. Så bra då att Eva Brunne inte polariserade när hon predikade i Storkyrkan vid Riksdagens öppnande för några år sedan.
    Antje är ju en fena på religionsdialog, inte minst med Missionsprovinsen och Lutherska kyrkor i Afrika.
    Det där med att sanningen ska segra, ska det tolkas lika bokstavligt som jungfrufödelsen? Eller är det någon poäng i det Antje säger som jag missat?

    Eller kanske det är viktigare för mig att följa Jesus än att följa biskopar i SvK?

    SvaraRadera
  2. Bra inlägg. Du talar om den stora elefanten. Nu har även SR uppmärksammat elefanten i rummet. Folk lämnar Svenska kyrkan för att den är korrupt och för att folk inte längre tror på en gud.

    När skall Svenska Kyrkan börja hantera det?

    Sv Kyrkan borde vara rädda om det fåtal svenskar som fortfarande är medlemmar. Och varför är de det. Tro inte ett ögonblick att det skulle bero på att de är likgiltiga för korruptionen eller för att de tror på en gud. Ytterst fåtal gör det. Jag tror inte ens flertalet präster gör det.

    Nej. De som stannar kvar gör det för att upprätthålla svensk historia och kulturtradition. För att ha någonstans att placera sina anhöriga på och hedra dem. För att hedra de som levat. För att ha någonstans att känna högtid i. Att få känna stolthet över sitt fädernesarv, av respekt för de döda. Att ha en kyrka att sitta i och reflektera. Att ha någonstans att gå för att känna samhörighet med de som levat. Knyta ihop våra band. Ett folks tradition, historia är viktig. När vi har något som förenar oss behöver vi inte vimsa omkring som yra höns och leta efter vem vi är. Vi slipper de tre R:en.

    Rotlöshet, rastlöshet och rådlöshet. Vi kan på kyrkogården och i kyrkorna direkt koppla oss till vår historia. DET är trygghet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket bra analys av vilka som blir kvar i Svky, dvs inte de "ortodoxt" kristna utan de ljumnt nyreligiösa varför man bara behöver titta på Västerås stift för att skåda framtiden för det postkristna samfundet!
      Antony

      Radera
    2. Återigen funderar jag över varför du envisas med att påstå att Svky töms på "ortodoxt" kristna. Vi är fortfarande en hel del som har Guds kallelse att finnas kvar i Svenska Kyrkan. I stället för dina ofta upprepade påstående, behövs dina förböner för oss.

      Radera
    3. Antony, Stig Walldin har rätt. Och vad det "postkristna" anbelangar har Svenska kyrkan en bekännelse att leva upp till. Bl a i det behövs förböner mer än hån, även om det emellanåt sägs sådant som förtjänar hån.
      Kh på landet

      Radera
    4. SW: Vad får dig att tro att jag inte be för de spillror av "ortodoxt" kristna som finns kvar i Svky. Jag ber för er, men är realistisk och tror inte att de högkyrligas/traditionalisternas framtid finns i Svky!
      Antony

      Radera
  3. Varje gång som Modéus II, och övriga stiftchefer, twittrar eller uttalar sig får vi bekräftat hur medioker och naiv nivån är hos nomenklaturan i Svky!
    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det sorgliga är nog mest att det svarar mot avnämarna - folket. Något annat går knappast hem i folkkyrkan.

      Lars Jensen

      Radera
    2. Det mediokra svarar nog mot avnämnarna, men det naiva (klätt i moraliserande rättfärdighet) är en särskild kvalitet som nog beror på nomenklaturan "inavel" och bunkermentalitet!
      Antony

      Radera
    3. Allt tydligare ser jag Svenska Kyrkans ledning som en del av och ett bihang till etablissemanget. Samma värderingar, samma folkuppfostran till progressivitet, samma strävan.

      De röda bönornas välde - en inavlad, svensk bunkermentalitet? Eller en liberal USA-import?

      Lars Jensen

      Radera
  4. Förlåt mig... jag har egentligen inte tid... jag tänkte försöka bearbeta det onda i mig själv...hädelse i Stockholm...nä,jag hinner inte...
    vi de goda mot de onda... vi i väst mot de andra... biskopar som godhetsapostlar...nä tiden lider och jag hinner inte skriva mer nu ;jag behöver ägna mig åt självförlåtelseptoblematik om ni ursäktar...
    🐯 Tiger på namnsdag

    SvaraRadera
  5. Du skulle haft en plats på manifestationen i söndags. Det är sånt jag vill höra inte en massa annat dravel.

    SvaraRadera
  6. Annika Hernroth kommenterar:

    "While reporting on the attack, the reporters kept saying, "This is exactly the same method used in the attacks in France, Germany and England," and I noticed that each time one country was carefully left out. Israel saw these attacks first, they know the nature of this beat, but saying so would mean admitting that we are all victims of the same terrorism and must all bond together to stop it. Coming to that conclusion would not only mean a dramatic detour from the Swedish policy on Middle East affairs but it would probably also result in an identity crisis, having to learn from its imaginary enemy to combat the real one at its door.

    I have no idea where we go from here, or what Sweden will be once this has passed and been dissected. I could engage in wishful thinking, but the probable outcome is nothing more than a few vaguely supportive rallies in the name of love, while hate is let in through the back door.

    Biskoparna tycks inte skilja sig särskilt mycket från journalister och andra svenska opinionsbildare.

    http://www.israelhayom.com/site/newsletter_opinion.php?id=18805

    PP

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fientlighet mot Israel och en illa dold antisemitism är några av kännetecken hos Svkys nomenklatura!
      Antony

      Radera
  7. När Eva Brunne börjar tala om gemenskap o att respektera varandra ryser jag verkligen.
    Sopa framför egen dörr? Dra bjälken ur det egna först? Fundera på hur respekterade, inkluderade o gemenskapstörstande FK-röstande kände sig efter ett visst kvittrande nämnde biskop fick ur sig dagen före förra kyrkvalet?
    Det var att skapa gemenskap o inte göra skillnad på människor det...
    Eva H

    SvaraRadera
    Svar
    1. Brunnen är ett övertydligt exempel på Svkys nomenklaturas intellektuella och moraliska kollaps!
      Antony

      Radera
  8. Förr skämtade man och sa att: Det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. Nu säger man ungefär samma sak fast med andra ord och nu är orden och flosklerna inte längre menade som roliga skämt utan som dagens stora och uttänkta sanning med stort S. Att dom inte skäms, komma med sådant nonsens, när de är vigda att förkunna evangelium. Kyrie eleison.
    En i Halland

    SvaraRadera
  9. Lite OT, fast kanske ändå inte. Såg nyss att antalet utträden ur Svenska kyrkan första kvartalet för i år överstiger antalet utträden motsvarande period för 2016 med drygt 6 000 personer. Här går det undan med den billiga leverkorven...

    SvaraRadera
    Svar
    1. O, Elisabeth, vi är så många som gläds med dig! Och detta gäller bara årets tre första traditionellt utträdesmagra månader. De följande blir underbara! Folk ser de vinröda babbla på i rutan och upptäcker sen på deklarationsblanketten att det är de själva som får betala för läppstiften – många gånger om!

      I höst blir det kyrkoval och mängder kommer att befria sig och befrias från det meningslösa oket!

      Elisabeth! 2017 är ett jubelår!

      Vi har underbara dagar framför oss!
      /John

      Radera
    2. John, jag gläds inte, konstaterar bara fakta. Tvärtom sörjer jag över den kyrka där jag döpts, konfirmerats, vigts vid min make och arbetat som musiker; den kyrka som en gång var men nu icke mera är.

      Dessutom är jag inte så säker på att vi kristna bör glädja oss över Svenska kyrkans fall. När Svenska kyrkan faller ihop totalt är jag rädd att vi kristna blir fritt villebråd i detta land. Så länge polityren finns kvar tror jag att vi är lite skyddade. Å andra sidan: det står i Herrens händer. Det kan vi vara förvissade om och känna oss trygga i.

      Radera
    3. Idag kom jag att börja samtala med en 91-årig dam på kyrkogården. Vital, med akademiskt förflutet.

      -Jag borde gå ur. Svenska Kyrkan står för politisk agenda, knappast mer, menade damen. Men jag är så gammal. Mina söner har gått ur och mina barnbarn. Det har de gjort rätt i!

      När t o m 91-åriga damer, som under årtionden synts i gudstjänsten, överväger utträde, kan det bara gå illa. Kanske dags prelaterna att överväga om förbindelsen med den politiskt korrekta klassen verkligen är relevant?

      Lars Jensen

      Radera
    4. Elisabeth, tack för dina rader. Jag har stor respekt för dig och alla andra som känner saknad och uppgivenhet i det som nu sker. Jag har också varit där och vet att det tar tid att komma över och tar tid att finna en ny väg.

      Ingen logik säger att en organisation som kommit till och hållts under armarna genom kollektivanslutning och förtryck överlever när tvångsbanden släpps. Den politikerstyrda “demokratiska folkkyrkan” är den inte i själva verket en bedräglig illusion, ett ondskans bländverk, ett övergrepp? Allt sådant är förr eller senare dömt att gå under. Vi borde vara tacksamma för det. Det vi ser nu handlar inte bara om siffror och medlemsfall, det handlar också om tillvaknande och frigörelse, om frön som kan bära en revolution.

      Stora, och som i detta fall ytterst problemfyllda, organisationer har föga eller inget att bidra med i detta. Framtiden är inte deras. Deras främsta strävan verkar vara att behålla sina tilltvingade och duperade kadrer för pengarnas och organisationens egen skull, den tarvligaste av alla i andlig mening. Är det inte just från detta som hoten mot Jesus från Nasaret och Kyrkan kommer?

      Jag tror att just den saknad som du och många känner även visar på medvetenhet och villighet att värna det goda som har funnits, ännu finns och som kommer att bestå. I detta ligger hopp och framtid.

      Därför har vi all anledning att säga:

      Vi har underbara dagar framför oss!
      /John

      Radera
    5. För John är vår månghundraåriga kyrka en "bedräglig illusion, ett ondskans bländverk, ett övergrepp"! För Elisabeth är kyrkan den "billiga leverkorven".


      Ibland måste man gnugga sig i ögonen, läsa en gång till, fundera över vilken texten är och i så fall varför den satts på pränt.

      När signaturen John presenterar sig på bloggens öppna torg, brukar förstås den groteska textproduktionen från denna anonyma signatur vara obligatorisk. Men nu har den tydligen passerat sitt maximum - hittills i varje fall.

      Precis innan kristenhetens största helg står för dörren karakteriserar han nämligen vår gamla, fina demokratiska folkkyrka som "ondskans bländverk" och en "bedräglig illusion".

      Har vi alltså läst rätt? Jo, det har vi. För John finns uppenbarligen inga anständighetens gränser, ingen stil och återhållsamhet i det semantiska flödet, inget omdöme i beskrivningen av kyrkan.
      Mer behöver egentligen inte skrivas, då han avslöjar sig själv, sin inställning till den svenska kyrka, som han trampar under fötterna på ett ofattbart sätt.

      Varför har inte någon - Elisabeth exempelvis - reagerat och med kraft tagit honom i örat?
      Ser vi nu i denna tystnad återigen den falska lojalitet med slika omdömen som den totala tystnaden innebär? Med andra ord: den som tiger, tycks samtycka. Ännu alltså inte ett endast ord från den nästan in absurdum sammansvetsade doakören.

      Tänk om någon folkkyrkoföreträdare hade skrivit en ens hälften så oförskämd text om exempelvis missionsprovinsen eller högkyrkligheten - vilka ju egentligen är teologiska tvillingar!

      Då hade säkert som bloggaren är bosatt i Moheda körmedlemmarna och Elisabeth (hon kanske ingår i kören) satt fart på sina datortangenter i ett samfällt ramaskri över utbrottet.

      Nu är det tystnad som råder. Den mest lättbegripliga och talande tystnad man kan vänta sig.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    6. "Det vi ser nu handlar inte bara om siffror och medlemsfall, det handlar också om tillvaknande och frigörelse, om frön som kan bära en revolution."

      Ja, John, det kan mycket väl vara så. Det verkar, trots allt, som om fler och fler börja vakna. Därför kanske man ska sända en tacksamhetens tanke till Svenska kyrkans ledning vars stollerier får människor att reagera; människor som kanske annars inte sett lika tydligt hur illa det är.

      Radera
    7. Ånej, missionsprovinsen och högkyrkligheten är ingalunda teologiska tvillingar! Självklart finns det rikliga beröringspunkter: Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, den som Du framhåller förenar Svenska kyrkans alla olika riktningar, är gemensam. Många högkyrkliga är det som i denna blogg benämns kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, men många som rimligen måste kallas högkyrkliga erkänner fullt ut prästvigda kvinnor och män. De inte så få inom Missionsprovinsen som närmast är gammalkyrkliga (exempelvis förste missionsbiskopen +Arne) eller kommer från BV-hållet (exempelvis nuvarande missionsbiskopen +Roland, tidigare missionsföreståndare för ELM-BV) undanber sig sannolikt etiketten högkyrkliga. Eller är det så, Bengt Olof, att eftersom Du - liksom bloggaren -talar varmt för levande församlingar är högkyrklig tillsammans med honom? Inomkyrklig etikettering verkar ibland mest användas för att skaffa sig alibi att slippa lyssna på de som på sig fått misshagliga etiketter. Och vad gäller John vill jag minnas att både jag och andra uttryckt trötthet över hans tjatighet.
      Kh på landet

      Radera
    8. Teologiska jungfrur har vi tidigare begåvats med som debattord av kyrkliga företrädare. Nu är det "teologiska tvillingar" som tydligen skall lanseras, vad nu detta är (och detta bara för lusten att återigen få slå på högkyrklighet)?
      Björn Fyrlund

      Radera
    9. "den nästan in absurdum sammansvetsade doakören" – nu är papegojan i farten igen!

      Radera
    10. KH på landet. Du berör den kyrkliga etiketteringen, det är djupt tragiskt. Finns det inget större som förenar än att se varandras "fel" ? Sårade sårar lätt andra. Rädslor, för vad?

      Radera
  10. Alphadeltagaren11 april 2017 22:24

    Jag vill inte betala för det här längre.

    De säger jag inte får begravas kristligt om jag lämnar organisationen. Men tänk om jag stannar och om 30-50 år lik förbaskat blir begravd av "den fjärde prästen" alltså någon av de där 25 procenten som inte tror på Gud?!

    Vilket stolpskott. (Vid det laget kanske man får vara glad om man får tag på en präst som tror överhuvud taget)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan väl visst få en kristen begravning om du lämnar Svky, i någon av de kristna kyrkor som finns i landet. Om du tror dig ha 30-50 år kvar att leva finns det nog inte ens 25% kristna präster i Svky!
      Antony

      Radera
    2. Jag skriver ner önskemål för att undvika just det. (Eller som det ser ut i min bo-förs nu så vill jag inte bli begravd av ngn av de tjänstgörande...)
      Eva H

      Radera
    3. Som Eva B säger också jag.

      Ganska bedrövligt, egentligen. Ett litet tag till finns betrodda pensionärer att tillgå. Men sen? /smun

      Radera
    4. Alphadeltagaren, det behöver inte vara en präst inom Svenska kyrkan för att förrätta en kristen begravning. Det behöver inte ens vara en präst eftersom vi inte betraktar begravningen som ett sakrament. Man kan mycket väl ordna en "borgerlig" begravning med en kristen begravningsförrättare som håller en kristen begravning. Svenska kyrkan är - i vart fall än så länge - tvungen att tillhandahålla såväl lokal för begravningsgudstjänsten som gravplats, oavsett medlemskap.

      Att man från Svenska kyrkans håll påstår att du inte får någon kristen begravning om du inte är medlem förvånar dock inte. Många i den organisationen verkar dessvärre inte ha koll på någonting.

      Radera
    5. Elizabeth: Jag tror att tjänstemän och politruker i Svky har full koll på läget, varför de ljuger och jäklas så mycket de kan för att skrämma medlemmar från att lämna det sjunkande skeppet!
      Antony

      PS. Du har helt rätt ang begravningsordningen. Det kan Alpha anförtro en kristen lekman.

      Radera
    6. Alphadeltagaren12 april 2017 17:10

      Det var konstigt. Det fanns ju prejudikat på det och skulle jag be om en kristlig begravning som icke-medlem så skulle jag sätta prästerna i en prekär situation och kunna skicka dem till något läskigt schavottställe i Växjö. Det vill jag inte ha på mitt samvete. Inte ens som död. Eller, kanske speciellt inte som död, när man redan innan har annat att stå till svars för. Jag tackar för hjälpen i alla fall.

      De vill nog bara ha mina pengar.

      Radera
    7. Alpha, det är klart att präster anställda av SvK kommer att vägra.
      Men det funns ju kristna präster och pastorer utanför SvK.
      Sedan kanske SvK anvisar ett neutralt begravningskapell istället för en församlingskyrka.
      Men kristna begravningar i världen sker i 99% av fallen utan inblandning av SvK, glöm inte det.
      SvK må vilja ha dina pengar, men Jesus vill ha ditt hjärta. Det är inte nödvändigtvis samma sak.

      Radera
    8. Alphadeltagaren13 april 2017 07:50

      Oj. Det är en annan Jesus som visas här, än den som visar bort mig för att jag inte gestaltat hans rike genom medverkan i språkcafeer och manifestationer för allt ifrån pride till tiggeri och eller emot REVA-projektet.

      Det enda jag kunde hoppas på var att åtminstone begravningen skulle vara redigt gjord. Men jag fick uppfattningen att SvK hade patent på konfessionella inslag.

      Peter har naturligtvis rätt. Sett ur det perspektivet så är ju inte SvK i majoritet (hej BOD). Anthony har säkert också rätt, de skräms. Det hade varit bättre om de pratat om Jesus än om alla trebarnsmödrar som tvingas prostituera sig om jag går ur. (Tv-diakon i hyllat Facebookinlägg). Funkar inte skrämseln (obegravd osalig ande) så kanske de kan plocka mig med "dåligt samvetemetoden".

      Radera
    9. Här ville en kyrkomedlem inför sin död ha kristen begravning i församlingskyrkan, men med borgerlig etikett. En sista protest från en kyrkbänksnötare, allt mer främmande för Svenska Kyrkan som institution. Ingen av församlingens socialt progressiva och feministiska präster var betrodd. En god vän med teol kand i bagaget var tillfrågad, och skulle leda en borgerlig begravning i traditionellt kristen form, med endast mindre förändringar av gällande begravningsordning.

      Kyrkoherden och tillika prosten tvärvägrade efter dödsfallet att godkänna arrangemanget. Hänvisade till kyrkorådsbeslut att inte upplåta kyrkan till borgerliga begravningar. En äldre, bekännelsetrogen pensionär tillfrågades i hast, och åtog sig uppdraget. Av den avlidnes protesthandling blev inget.

      Intressant vad Elisabeth förtäljer, att församlingen måste upplåta lokal. Ljög prosten/kyrkoherden?

      En annan variant gällde min kollega. Disputerad och litterärt bildad blev han alltmer obekväm med "prästernas oreflekterade pratande". Han kunde säga:

      -Många verkar ha minimal kunskap om den kristna tron.

      -I Svenska Kyrkan är det tydligen en merit att vara ateist.

      Han efterlämnade detaljerade instruktioner för det mesta. Beträffande begravningen skulle den följa Svenska Kyrkans ordning med Bibelord och böner. Men den avlidne undanbad sig "varje privat ord, textläsning, griftetal eller predikan från någon präst."

      Också det en protest.

      Lars Jensen

      Radera
    10. En lösning för begravning?

      https://kristenopinion.wordpress.com/2017/04/03/jag-lamnade-svenska-kyrkan-for-att-jag-ar-kristen/

      Vidtala någon man har förtroende för.

      I skrift ge instruktioner för begravningen. Gärna deponerat hos både den vidtalade och advokatbyrå, om man inte anser sig kunna lita på anhöriga.

      Lars Gunnar

      Radera
    11. Enligt 9 kap. 6 § begravningslagen är den församling i Svenska kyrkan inom vilken man är folkbokförd skyldig att tillhandahålla lokal för begravningen. Det behöver inte vara själva kyrkobyggnaden om annan, av myndigheterna godkänd, lokal finns men lokal ska tillhandahållas. Det ingår i begravningsavgiften.

      Radera
  11. Äb tar - det synnerligen illa valda - tillfället i akt att veva sina favoritåsikter om religionsdialog, läs dialog med islamister och i synnerhet Muslimska brödraskapet. Nå, givet alla kyrkliga resurser och energi och tid, vad har denna dialog medfört? Färre radikaliserade? Påminner om min och Johanna Anderssons motion om att utreda detta 2015: https://m.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1301198&ptid=863186 Vidare är det uppseendeväckande att ta tillfället i akt att också basunera ut hur viktig kyrkan är och boosta sitt ego. Själavård, allvar finner jag inte, utan favoritåsikterna utkommunicerade och pseudohandlingar. Kyrie eleison. /Annika Borg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren16 april 2017 08:24

      Väl talat, Annika Borg.
      Jag kan intyga att det är samma mentalitet på lokalplanet. Själavård är ute, like-hunting är inne.

      Radera