Framtida utmaningar

Framtida utmaningar talas det gärna om. Mindre gärna om de samtida utmaningarna eller utmaningarna en generation tillbaka, de som nonchalerades när man körde på som om allt var som vanligt och utmaningarna egentligen inte fanns. Det var bara dumheter som unga illvilliga högkyrkliga präster talade och skrev om; dystra profetior som kunde skyfflas bort med påståendet att de glömde bort att Jesus lever. Det visste de unga prästerna. Det kanske till och med var det som var utmaningen? Vi går till rapporten Tankar om framtida utmaningar för kyrka och samhälle. (Svenska kyrkan, Kyrkokansliet)

Nu kommer de framtida utmaningarna för "Svenska kyrkan är en kyrka i rörelse som ständigt möter nya landskap i samhället" (aa s 3). Bilden som illustrerar rapporten visar en lång trad människor. De går laglydigt på vägens vänstra sida. "Läsaren får här tillgång till spännande perspektiv, användbara begrepp och metaforer, välartikulerade argument, historiska jämförelser och viktiga problemformuleringar." (aa s 4)

En utmaning, som Ann Aldén anger, gäller att hålla ett öppet och tillgängligt kyrkorum men också "att fira en angelägen och varm gudstjänst där hoppet gestaltas: en doft av framtid och möjligheten att få börja om" (aa s 5). Den terapeutiska ansatsen går ingen förbi. Kyrkans uppgift är att vara följeslagare och medvandrare. I kyrkorummen kan det föras samtal för dessa rum "kunde bli något av 'folkets hus', eller 'samhällets vardagsrum'."(aa s 8)

Ulf Bjereld programskriver. Kyrkan kan "använda diakonin som ett medel för att mota ut främlingsfientlighet och populism som botemedel för samhällets individualisering och isärdragande, och i ställer erbjuda den mening, riktning och inspiration till handling som behövs för att skapa ett samhälle som är baserat på gemenskap och solidaritet." (aa s 11)

Anders Bäckström citerar Grace Davie och konstaterar att Kyrkan uppfattas som en social nyttighet och en del av välfärdsorganisationen. (aa s 18). I vår starkt privatiserade tidsepok kan kyrkan" bidra med djupt liggande reflektioner". (aa s 22)

Om jag inte återger allas bidrag i kan jag återge Carl-Olof Manns fundering att alla som ser organisationen Svenska kyrkan agera som välfärdsaktör skulle kunna komma att uppfatta att kyrkan rör sig bort från det etablerade "kyrkliga". (aa s 42) Har Mann uppfattat "relevansens inneboende dynamik"? Jag funderar.

De där människorna som går på bilden till rapportens framsida rör sig inte i rapporten. Där handlar det inte om ett gudsfolk på vandring utan om en institution, som samverkar med andra institutioner och som därmed kan tas över som ideologisk apparat eller som utförare av det samtiden behöver eller kräver. Här finns ingenting av kopplingen gudstjänst-diakoni. I själva verket blir gudstjänsten i sig  diakonal: varm och gestaltande.  Att ett folk sänds ut från nattvardsbordet och stöttas i uppgiften att leva i världen som Guds rikes tecken, vad själen är i kroppen är de kristna i världen, och självklart räknar med prästens och diakonens support är en tanke som inte slår igenom.

Jag ser en gammal motsättning, den som kunde analyseras  när den socialetiska delegationen stopd för just detta program och det fanns en "högkyrklighet" och en annan slags folkkyrklighet, som tänkte i människor. På lite olika sätt, visserligen, men i alla fall. Det är kanske lika bra att vi blir ordentligt oeniga om verkliga frågor, kyrkosynen till exempel och verkliga faror, vi är oense om.

Jag går inte på transformationsprojektet, där Svenska kyrkan ska vara en viktig aktör i godhetsbranschen. Jag tror att detta är den frestelse Jesus utsattes för i öknen och avvisade. Det blir en själisk kyrka men ingen andlig kraft. Av den kyrka med folk som kallats att vara världens ljus blir en ljuständarkyrka, en kärnverksamhet inom stearinbranschen. Jag ser en helt annan  kyrka, en där kallelserna tas på allvar, evangeliet är en skatt och människor växer därför att de i Kyrkans förrådshus får vad de behöver för sin växt. Det är då de som står utanför kan se Kyrkans diakoni - "se på de kristna hur de älskar varandra". Det är möjligt att stat, institutioner och partier kastar lystna blickar också på en sådan kyrka, men den blir inte lika lätt att ta över för egna syften. Den gamle bolsjeviken Bjereld är tydlig också däri, att folket saknas. Det är politbyrån som i olika former organiserar folkets göranden och låtanden, men inte folket självt som agerar. Distinktionen är avgörande och belysande för det som saknas i Svenska kyrkan är det kyrkfolk som en gång fanns. Vad som nu måste till är en förnyad kyrklig väckelse och en församlingsförnyelse.

Detta sagt går vi in i stillheten. Bloggardag ska fromma sig och inte ställa till med någon uppståndelse i förtid. Bloggarfritt Triduum alltså. Men uppståndelse på Påskdagen, om inget oförutsett inträffar.