Berlin, torsdag

En morfar som far med sina barnbarn till Berlin och Wittenberg inhöstar poäng. Det är idel verksfromhet, förstås. Damen på restaurangen, som ser den åldrade och barnbarnen, måste gratulera till att morfar får vara ute och åka med dem, eller hur hon nu såg saken. "Morfar, ser du att hon kollar dig", sa barnbarnet tidigt under vårt ätande.

Annars är det klena barnbarn i åldern 9-17. Ostron på KaDeWe exmerades bara av oss två något äldre och spannet i begreppet äldre är väl 52 år närmast. Av sju ostron hamnade tre på golvet eftersom ostron inte ska sitta på gaffel och så uppspetade studeras utan omedelbart förtäras. Viftar man lite med gaffeln, rymmer ostronet. Samma sak om man håller gaffeln nedåt. Det uppstod långa diskussioner på temat att ostronen lever när de äts. Det blev med andra ord ungefär som jag tänkt att det kunde bli. Jag fick tre ostron på det här viset och ett glas vin.

Vi gjorde labyrinten för att föreställa oss hur det är att bli ensam när våldsmakten slår till och placerar folk i läger. Vi var vid Hitlers bunker, förstås. Såg murrester och kollade vid Potsdamer plats var muren gått. Vi såg korsen som påminde om dem som skjutits vid muren men nöjde oss med Riksdagshuset utifrån. Vi hade ju ostronen att tänka på... Och Primemark vid Alexanderplats, där det också fanns korv att köpa. "Världens godaste" blev betyget.

Yngsta barnbarnet köpte en liten björn som det stod "Berlin" på. När hon frågade om lämpliga namn sa vi "Adolf" och "Herman", men förslagen förkastades under viss upprördhet.

I går var det Wittenberg på schemat. På vägen läste jag Rune Imbergs Bibelläsaren som förändrade världen (Församlingsfakultetens småskrifter nr 5), en riktig imbergare för missionen kom med och Bibeln! I Wittenberg köpte jag boken om Luther och mystiken, Volker Leppin, Die fremde Reformation, C.H. Beck 2016.  Den såg jag första gången i Palermo! Till detta läste jag i den oerhört tyska framställningen om reformationsfirandet, det magasin som EKD gett ut. Gott zu vertrauen. Luther var tysk, men jag är alltid osäker när jag ser hur tyskt det skrivs om honom. En kyrklig person, och Martin Luther var en sådan, måste ses både i sin kontext (i världen) och i den andra kontexten (den som inte av världen). Därtill får vi väl uppfatta Martin Luther vara en kallelsemedveten/kallelsedriven person. Sådana går aldrig att riktigt sortera in i fack. De har den där oräddheten inbyggd i sig att de förmår strunta i en hel del, sådant som skrämmer andra.

Wittenberg imponerade på barnbarnen, som galant klarade Lutherhuset, Slottskyrkan och Stadskyrkan. Vi var en sväng på Cranachs bakgård också och, som sagt, i en bokhandel och i förtroende sagt, i en del pryttelaffärer också. På tåget körde vi frågesport på olika teman. På temat "biologi" frågade jag vad Centerns partiledare heter och svaret var förstås Lööf. Det uppstod en kortare diskussion om ämnesindelning och jag meddelade glatt att i vetenskapliga sammanhang är den på gott och ont. Vi ser somligt, men missar kanske annat som faller utanför ramen. Nämnde jag att barnbarnen lärt sig sjunga den goda sången Ein Prosit der Gemütlichkeit? Det var då äldsta barnbarnet sa "Morfar!", men sådant sätter jag mig över.
https://www.youtube.com/watch?v=9QhCcBf34zQ

Ja, så har jag haft det. Med viss belåtenhet noterar jag att barnbarnen är trötta. Syster Kerstins insikt från konfirmandläger håller. "Det är en lyckad dag när ungdomarna ber att få gå och lägga sig!" Särskilt mycket har jag alltså inte följt det svenskkyrkliga. Antjes predikan har jag inte läst, men var det så mycket att kritisera om man ser till predikans sammanhang? Däremot funderar jag över den halvdana utstyrseln. Röklin och mitra är för reformationstidevarvet en helt omöjlig kombination. I Den danske folkekirke är den otänkbar. Ska biskopar inte klä sig i kåpa och mitra eller annars tagga ner till röklin och bara röklin, inte stila alltså utan se ut som vilken präst som helst? Men när biskopar uppträder i nationella sorgemanifestationer, och Storkyrkan får extra penningmedel för att vara plats för den sortens kollektiva aktioner, är det väl rubbet som gäller? Eller Söderblomkappa. Fördelen med att vara utomlands är att en del svenskkyrkligt blir på välbehövlig distans.

Nu gäller det att samla ihop sig för att ta itu med nya variationer på tema i det svenskkyrkliga. Uselt kan bli uslare, tro inte annat. Eller bättre. Tro inget annat när det gäller förbättringspotentialen heller. Jesus har uppstått och lever. Men det finns nog en hel del som måste dö för att kunna uppstå. Jag menar, om påskens mönster ska hålla. Svenska kyrkan har levat på övertid men nu är det allvar och nu betalar vi för alla de odugliga som inte velat missionera eller bedriva apologetik, de odugliga som svingade sig upp till ledarpositioner. Till det mesta med gott uppsåt var de mestadels odugliga. De kunde the Mechanics of the Church, men inte det verkligt väsentliga. Arne P t ex uppbackad av några fräcka typer som kallade sig "Folkkyrkogruppen" - som om folkkyrka kunde bli ett gruppintresse. Då har de inget förstått. Och oförståelse är vår arvedel, den oförståelse som i decennier organiserat eländet.