Tankar i tiden

Jag såg att Helle Klein hoppar av konferensen Samhälle & Existens. Hon upprörs över att Anders Ekhem, initiativtagare till konferensen, inte får vara med. Det var ett krav Claes Block avvisade när Ekhem fick gå, det liksom att Ekhem skulle få avskedspredika ihop med biskopen. "Han ska inte på något sätt vara involverad i pastoratet mer", säger Block. Block är socialdemokrat av det fackliga slaget. Om Kleins beslut säger han bara att det är jättebeklagligt. "Men jag tänker inte informera henne mer." Block konstaterar att Klein ställt sig på Ekhems sida, vilket vi tycker är vackert för Ekhem är hennes vän, förstår vi. Sedan kommer en salva:

"Om Helle Klein nu är en så stor guru så kunde hon kanske ha löst det här för oss. Jag har som ombudsman förhandlat i fyrtio år. Det finns inga oegentligheter, men ledningsproblem och strukturella problem som har varit omfattande." Det sista ska vi lägga på minnet för det styr djupare än att Helle inte vill vara med. Hon var, säger vår vän Albin Tanke, en av uppemot åttio medverkande (500 anmälda deltagare). Hennes avhopp påverkar inte så mycket. Men grundfrågorna om ledning och struktur står väl kvar? Och någon liten insikt om konflikten i Malmö kanske avtecknar sig? Har den bäring på mer i stordriftens ynkliga svenska kyrka?

Om någon grävande journalist ger sig in för att följa konferensen, kunde en intressant uppgift vara att kolla vilka som betalar deltagaravgifter, resor och hotellrum (i förekommande fall). Den sortens uppgifter animerar de utträdesbenägna. Antingen går man runt på konferensen och frågar folk (med en fotograf i släptåg) annars skaffar man fram en deltagarlista och ringer respektive hemförsamling. Vill man vara riktigt proffsig hyr man in några mer låt oss säga fristående präster, som på avstånd men med kikare identifierar dem som kommer. På så vis kan man slå till i det mediala utan förvarning. Här kan bedrivas mycket ohägn. Nu har jag gett kyrkogrävarna uppslag. Vi får se var det hela landar. Albin Tanke redovisar sin väldiga glädje över att Kent Wisti ska predika. Älmhult levererar!

Min tanke gick vidare från Helle, det gör den faktiskt ofta även om Helle är förtjust när hon tänker på Sandahl, och jag hamnade på Dagens Seglora, det stora projektet som blev så lite att det är häpnadsväckande. Jag kanske har antytt att jag inte övertygats om att ett, egentligen två eller fyra, riksdagsbeslut år 1958 är de enda gudomliga, men det gör mig inte fördomsfull utan snarare förväntansfull. Om riksdagsbeslutet är fel, kommer det i tidens längd att visa sig. Sålunda läste jag Elisabeth Arborelius som varit i Israel, Tel Aviv. Hon är teol och fil dr samt docent i psykologi men präst i Svenska kyrkan. Hon skriver en vacker berättelse om besöket hos sonen, som konverterat till judendomen. I konflikten Israel-Palestina tar hon inte ställning. Det är sympatisk mamma- och reseberättelse om den ska klassificeras.

Hennes berättelse är också en teologisk deklaration, väl värd att reflektera över. Hon förstår sin kultur, den som gjorde att hon blev kristen och inte "muslim, jude, katolik" som normerande. "Beroende på var jag vuxit upp hade jag kunnat vara muslim, jude, katolik - men nu växte jag upp i Sverige och blev kristen." Hon skriver faktiskt så. Och räknar bort kategorin "katolik" från kategorin "kristen". Lite uppseendeväckande om man betänker att hon är docent, kanske? Och det är klart att andra docenter kan ställa frågan om bekännelsen till Kristus för en präst i Svenska kyrkan just bara är ett kulturellt utslag? Arborelius är född 1948.

Arborelius fortsätter: "Men det är mycket i kyrkans bekännelse som jag inte delar trots att jag verkligen försökt." Kvar finns Jesus som ville visa oss hur vi människor ska kunna leva med varandra. "Mycket i kristendomen handlar för mig om det sant mänskliga". Det gör det förstås, om betoningen ligger på "sant" och på det inkarnatoriska. Men jag uppfattar att det platta ligger närmre till hands än det djupa i den deklarationen. Och så undrar jag över den offentligt angivna deklarationen, att det finns "mycket i kyrkans bekännelse som jag inte delar". Är detta inte en konstig bekännelse? Jag menar, av en som avlagt distinkta prästlöften.

I grunden har vi kanske tänkt fel, trott att vi är överens om grunden för vad som är kristen tro och bevekelsegrunderna för att omfatta den men oense om somligt, som kräver inläsning och reflektion. Tänkt om vi tänkt fel? Tänk om det är grunden vi är oense om? Om vi är oense just om grunden, går det att begripa att vi är oense om det andra också. Då styr vi kanske in på hur det tänks i den  egendefinierade mittfåran? Och borde vi inte redligt kunna definiera vad denna mittfåra kännetecknas av. Svenska kyrkans normalutbildning, kanske: Söndagsskola och konfirmandundervisning, ungdomsarbete, söndaglig kyrkogång och vad mer det kan vara. Antagligen är det några svenskkyrkliga klassiker man ska ha läst också för att vara i mittfåran. Eller inte?

Så går tankarna en tidig morgon, när hundarna fick för sig att vakna 05.30.