BoMö

Bevakningsområde Malmö, BoMö. Överste Olofsson har varit i Malmö återkommande men vi resonerar inte militära hemligheter så vad han gjort får ni bara spekulera om. Bevakningsområdet gränsar mot ett Nato-land och handlar om ett viktigt sund så fundera kan man alltid.

Översten ringde mig i går för att fråga vad som händer i Malmö! Det brukar vara tvärtom. Det enkla svaret var att jag inte riktigt vet. Det ges små glimtar i den tidning som deprimerar oss på torsdagar, men prästerna i Malmö är fåmälda. De styr försiktigt, vill inte hoppa på Ekhem och vill förstås inte stöta sig med Claes Block. Överste Olofsson fattade. "Claes Block är ju LO-dsitriktets gamle ordförande och viktig man i S", sa han. "Block vet hur man ska förhandla. Ekhem fick inte tre årslöner, så något som kan kritiseras har han gjort." Jag svarade att det kan i grunden handla om makten om Ekhem plockat in fler i sin ledningsgrupp utan att berätta.

När jag sagt detta påpekade jag att hela strukturutredandet kom till efter en motion av Caroline Krook och Sven Thidevall. "Behövdes inte saken bli utredd?" frågade översten. "Jo, men svagheten var att utredningen organiserade utan att gripa tag i de teologiska grundfrågorna. Vad går det hela ut på? Och jag begriper fortfarande inte att man lägger en enda mall över något som ser så olika ut som den pastorala verkligheten. Nu organiseras Malmö till något oöverskådligt stort medan små församlingar på landet har helt andra problem och där måste vi slå samman."

Översten ringde alltså när jag var på väg hem efter kyrkostyrelsens tvådagarssammanträde. Jag lättade mitt hjärta: "Det bästa med att vara ersättare i kyrkostyrelsen är att styrelsens beslut avmystifieras och förlorar en del av sin mytiska kraft. Så begåvat är inte allt som sägs och görs. Också här är somliga av grisarna mer jämlika än andra." Översten skrattade. "Om folk fattade, kanske de skulle uppfatta att uppgiften är att tänka själv och tänka kritiskt." Jag hörde mg själv säga "precis" och låta som man låter i radio/tv.

Jag kan ta resonemanget, som översten fick i mer konversationsmässig form:
Svenska kyrkan är en liten låda där samtid och samhälle blir synliga. Öppna lådan och ni ser mycket mer än innehållet, ni ser ett kondensat av trender och former. Det finns dumheter som slinker igenom alla spärrar och sedan bekvämt inrättar sig oåtkomliga för kritik. Små steg visar sig efterhand egentligen vara en lång marsch. Svenska kyrkan är fortfarande tillräckligt stor för att allt ska slå igenom där, men ingen kyrka går egentligen fri. I nihilismens tidsålder slår intigheten igenom men den omgärdas av stora organisationslösningar och en ovilja till ifrågasättande. Det hela är ett utslag av ett kosmiskt drama: Intigheten står emot Verkligheten, lögnen emot Sanningen. Detta kosmiska drama får nedslag i vardagen, särskilt i den kyrkliga kanske. Denna grundläggande konflikt hanteras genom att människor bestämmer sig för hur det egentligen är och utifrån denna fördom orienterar man sig. Enklast så.

Överste Olofsson undrade helt stillsamt vad som då bör göras. Svaret var självklart: "Varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt!"

Han skrattade igen. "Och det betyder?" "Den verklighet som beskrivs för oss ska uppfattas vara alternativa fakta. Vi ifrågasätter. Vad biskoparna sagt om omöjligheten att ha olika ordningar för biskoparnas påstående att det är en enda kyrkohandbok som gäller och 86:an ska väck bygger inte på något annat än föreställningen att besvärjelser skapar verklighet. Det gör de bara om vi tror på dem. Kyrkans gamla sätt att hantera den här sortens frågor är ett annat, det biskop Gottfrid Billing svarade när han fick frågan hur beslut fattas i kyrkan: 'Än si, än så, än annorlunda.' Det gäller fortfarande. Ifrågasätt allt! Vält pyramiderna! De där uppe tror att det är som de säger. Visa att verkligheten är en annan. Det är uppgiften."

"Har du besökt Högkvarteret nyligen?" sa överste Olofsson. Då skrattade jag. Vi visste båda hur systemen fungerar, men har också sett att det är enkla människor som hanterar dem. Enda skillnaden är att de har makt och kan föreslå och genomföra mycket så länge alla gör som de blir tillsagda. Slutar folk spela spelet, är det ute också med makthavare. Detta vet de och blir känsliga för allt som andas kritik. Rädslan ligger alltid på lur. Några informationer om att allt inte är som det ska når dem dagligdags, men sorteras bort för att livet ska vara hanterligt.

"Så hur blir det nu i det kyrkliga?" frågade översten. "Fortsatt kostsamt problemlösande, fortsatt personalintensivt arbete med sådant som egentligen inte skapar framtid, nogsamt läsande av något som kallas 'Kyrkoordningen', fortsatt medlemstapp, fortsatta konflikter (och de behövs ett valår) och nya utköp eller präster som går till andra uppgifter (utan ersättning), men också några som på sin fritid skriver brev med förslag (som diarieförs men ...) eller fortsätter jobba med gudstjänstmusiken. Det vägval som nu görs betyder nämligen att ny gudstjänstmusik fortlöpande kan komponeras och användas. 1986 års handbok återfinns i serie A, säger man. Men, min käre överste, varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt."
Översten skrattade. Tåget passerade Tranås utan att stanna.