Kommunikation

"Nu säljs ännu ett församlingshem" löd rubriken i både Barometern och Östra Småland (22/4). Så förmedlas bilden av en avvecklande kyrka, en som hanterar sina reträtter. Vi talar om församlingshemmet i Köpingsvik.

Borgholms kommun får första tjing. Är det verkligen en kommun som kan tänkas betala bra för ett församlingshem och mark centralt på en turistort? Jag övertygades inte. Församlingshemmet då? En längre tid har det funnits problem med mögel och en renovering skulle bli för dyr för Svenska kyrkan. Då fick vi veta. Men den alternativa sanningen torgförs också. "Huset som är i tre våningar har blivit för omodernt och för stort för vår verksamhet. Vi behöver något mer modernt, säger kyrkoherde Anna Lundin Leander." Samtidigt deklarerar kyrkoherden att det är med lite sorg i hjärtat som planeringen att göra sig av med kåken görs. "Men byggnaden (den med mögel problem, ni minns att ni läste det för några sekunder sedan, DS) "är väldigt fin".

Jag gillar när kyrkoherdar får till det. Byggnaden, som är lika stor som den varit i mannaminne, har blivit för stor, det är inte verksamheten som blivit mindre. Trump-administrationen har en filial för alternativa fakta i Nordölands pastorat. Men jag gillar inte det jag tror blir vardag i Svenska kyrkan, en oförmåga till affärsmässiga lösningar. Kyrklig egendom kommer att slumpas bort. Och besluten som fattas, fattas utan långsiktiga planer. Få bestämmer sig för vad som bör göras och förverkligar offensiva planer. Det är inte på den sortens kreativa meriter de rekryterats. Som mest kan många i kyrkosystemet förvalta nedmonteringen, inte förnya. Det inte bara är ett problem. Det skapar problem. Ser ni en framtidsbild? De ekonomiskt framgångsrika fifflarna som gnuggar händer, för de har lyckats stjäla godis från småbarn, som ingenting fattat av penningar och värden.

Nu kan man förstås sälja församlingshem eller riva dem och bygga nytt och fint. Men då hade kommunikationen handlat om en församling som satsar framåt och bygger ett pastoralt centrum för både bruk under vinterhalvåret och den turistintensiva tiden.

Verkar jag engagerad? En gång hörde också Köpingsvik till mitt pastorala ansvarsområde för jag var arbetsledande. Sedan delades området. Det skäl jag fick höra var att komministern i Föra skulle få pröva på arbetsledarskap när hon nu gått utbildningen. Inte orimligt.

Det egentliga skälet, det som kyrkoherden uttalat i högkvarteret i Borgholm var ett annat. Jag hade börjat få för mycket att säga till om som arbetsledare för ett stort område. Jag behöver inte ha några synpunkter på det kyrkliga ljugandet, men jag tror att jag är emot det. Och i Svenska kyrkan har vi gott om svaga kyrkoherdar som är rädda för kompetenta komministrar. Vi kanske skulle börja tala högt om den problematiken också. Eller är denna min hållning utslag av gammaldags scoutmoral, något som hör en förgången tid till, en tid när det inte hette management?

Lite dyster var jag när jag fortsatt läst Journalisten, nr 5. Antje intervjuades. Huvudfrågorna hade hon fått i förväg genom pressavdelningen (kommunikatörerna!). Det var för att hon skulle hinna fundera v idare. "Under intervjun sneglar hon återkommande ned i sin surfplatta och levererar förberedda svar." Någon har svarvat ihop dem åt henne. Förra året gjorde hon 230 intervjuer, heter det. Sedan kommer intervjun in på sociala medier och då lägger hon surfplattan. "Det finns en risk med sociala medier, eftersom extrempositionerna hörs så mycket starkare. Marginalerna marginaliserar den breda mittfåran, där de flesta befinner sig." Så tänker Antje. En alternativ sanning skulle kunna vara att de sociala medierna ger tillgång till den debatt som alltid förts men inte i medierna så mycket som i samtalen - på studentrum, i aktivistgrupper, vänner emellan, och i gathörnen när folk oförmodat träffats. Sedan är det alltid lite löjligt när marginaler ska definieras. Det sker utifrån den egendefinierade positionen att själv stå i det som kallas "den breda mittfåran". En ärkebiskop står nog inte i en mittfåra. Och kommunikationsmässigt ter sig hållningen förbryllande. Var inte Antjes styrka att hon var så aktiv på sociala medier?

Lennart Lundbergs konstaterande att det blivit "mycket besvärligare" att få ut handlingar från central nivå, vilket betyder Kyrkans Hus, noterar jag. Betalar vi med vår kyrkoavgift anställda som ska se till att svar läggs till rätta och handlingar hålls inne så att vi som betalar inte ska få veta? I vart fall inte få veta något annat än dom vill att vi ska få veta?

Igår for jag hem genom ett snövitt landskap. "Fall julsnö", sjöng jag. Jag var nämligen uppiggad efter ett teologiskt arbetspass om Confessio Augustana. Då kommunicerades insikt, vett, lärdom. Det kan vara så också när vi samlas i det kyrkliga. Jag var i mittfåran, den från kyrkomötet i Nicea.