Tommy Eliasson, 1947-2017

De flesta kyrkliga kände inte till Tommy Eliasson. Han var den typen av socialdemokrat som tog stort ansvar. Det fackliga var hans arbetsuppgift och det stämde väl med honom som person. Han såg politik och fackjobb som metoder för att göra det bättre för andra. Därvidlag skilde han sig fördelaktigt från politiker som vill göra det bättre för sig själva och använder sina uppdrag så. Tommy kunde genomskåda strebrarna, de som genom välförhållande beredde sig kommunalpolitiska karriärer och slutade som kommunalråd eller värre än så. Själv sa han sig inte vilja vidare.

Vi var barn när vi möttes vid simskolan/badplatsen i Svanebro, Helgasjöns sommarkalla vatten delade vi. Jag talar nu om at simma 200 meter i 13-gradigt vatten. Visserligen 13 grader varmt men i alla fall. Nu kan jag inte fråga om det var hans morfar eller farfar som var korgmakare i Svanebro, men jag tror morfar. Och en av de korgstolar han tillverakde har jag kvar.

Sedan var det Katedralskolan som gällde. Tommy hörde till de i någon mening radikala socialdemokraterna. Han fortsatte så men med ett leende. De som inte ska göra karriär, fungerar så. Vice ordförande i kommunstyrelsen i Mörbylånga kommun blev han, för han bodde i Färjestaden och hade ombudsmannajobb för kommunal med kontor i Kalmar. Sjöutsikt, tror jag. Då och då möttes vi. På Arlanda!

B7 var ett av hans hjärtebarn. Det var det europeiska projektet att knyta ihop sju öar i Östersjön. 2008 var det B7 med idrott för unga från de sju öarna i Högby. Vi talar nu norra Öland. Jag uppfattade att det visionära låg för honom. Men han kunde grotta ner sig i de lokala konflikterna också - på Öland kan de vara intensiva. Då tog han fram sitt leende, såg ut som Burt Reynolds och kunde diplomatins grunder. Det är bra med fackföreningsfolk, för de kan förhandla. Jag skrev inte att förhandlingskonsten är det värdefulla. Det värdefulla är att den sortens människor förmår lyssna in synpunkter för att komma åt resonemangens kärna. Och det ska utan omsvep sägas att en del socialdemokrater är väldigt duktiga på det. Måste jag tillägga att andra, strebrar med maktambitioner, är riktigt usla just på detta? När dessa senare syns och hörs mest, har partiet problem.

Tommy var sakpolitiker. Nu är han saknad politiker. Jag var stolt över att få vara hans vän om också på distans, men när vi möttes var det som vanligt. Vänligt och roligt. Jag vet inte om rörelsen drog i honom för att få honom till större uppgifter. Kanske. Och kanske sa han nej. Någon gång antydde han att han fann det han höll på med meningsfullt. Det kan räcka så.

Hans styrka uppfattade jag vara det distanserat engagerade. Han var inte blind för hur det politiska spelet drivs och kunde närmast roat konstatera hur planer smeds och turer gjordes upp. Han var värderingsstyrd. Det var hans styrka och hans frihet. Jag saknar honom. Det kan tyckas underligt, för vi har inte setts sedan jag flyttade från Öland. Jag antar att detta handlar om hur vi i ett skede av livet  förlorar sådana vi stått samman med och som betytt något för oss.

Nämnde jag att det var Tommy som ville att jag skulle ställa upp som elevrådsordförandekandidat på Katedralskolan i Växjö? Det var Röda Hanen som drev sina skolpolitiska frågor. I valet slogs de konservativas men också de kristnas kanddat ut. 66% fick segraren, 33% tog de andra tillsammans. Hur kom sig detta? De svarade fel på frågan om elevrådets tidning Omnibus, som ifrågasatts i kollegierummet. Nu ville den kristne respektive den konservative i kandidatutfrågningen svara på ett sätt som kunde blidka kollegierummets ruggugglor. Då var det bara att smasha med frågan om tryckfrihet och vikten av det fria ordet. I sittande debatt svarade de två andra inte att vi talade om en stencilerad tidskrift för vilken tryckfrihetslagen inte gällde. De kom i stället att byta fot mitt i debatten. Sådant gick inte hem bland valmanskåren. Gymnasister är inte dumma. De bästa av dem söker sanningen till helvetets portar och gärna en meter innanför, som ni vet. Tommys leende när valresultatet räknats var brett medan adjunkten Ögren inte var lika entusiastisk. När jag går in i en av garderoberna å lantegendomen ska jag leta upp de förgripliga tidningarna. Det mest förgripliga var ledaren om gymnastikdirektören kapten Sixten Redstedt, Kapan knep. Jag tror inte den hade så många poänger, men de poänger som saknades, kompenserades av artikelns effekt. Så var det i forna tider.

Tommy var en del av min ungdom. Han var inte ensam, men avhållen och saknad. Nu har jag som alla äldre herrar gått i barndom, men det är ju söndag och då ska det vara snällt. Det var enkelt att skriva snällt när det handlade om Tommy. Det betyder inte att andra sossar ska hoppas på att bli omskriva på söndagar, väl att märka.