Som vanligt igen

Det måste bli som vanligt igen, efter det misstänkta terrorattentatet i Stockholm, sägs det. Felen i det uttalandet är flera.

För det första är terrorn den samtida krigföringen. Den är billig och den fungerar. Kan man inte ordna bomber, kan man alltid ordna fram en lastbil. Fanons bok Jordens fördömda har jag inte läst på mycket länge. Tänk om det är dessa jordens fördömda som slår tillbaka nu. De är inte onda. De för ett rättfärdigt krig. Mot oss. Det lilla problemet är om vi inte förstått den saken. Talar man om "vansinnesdåd" finns det en dimension av "vett och vilja" som gått förlorad. Tanke- och handlingsförlamning återstår då för oss.

Det andra felet är då att vi hamnat i ett nytt vanligt läge. Så här kommer vår tillvaro i Europa att gestalta sig. Och när jag hörde talas om kärleksbombningen, tänkte jag att det är gjort utan eftertanke. Vad skulle hända om en självmordsbombare med tryckkokare i ryggsäcken tog sig till Sergels torg, om någon flög en drönare över människomyllret och släppte något explosivt eller om någon började kasta handgranater ner på Plattan. Och det kan räcka med att skapa rejäl panik....

Det tredje felet är att det alls inte måste bli som vanligt igen. Det måste bli som ovanligt. Att folk tar sig själva på allvar. Vi är skapade till Guds avbilder. Vi är återlösta. Men hur är det med vår iver i helgelsen? Det är detta ovanliga vi är, som måste bli. Nihilismen frälser ingen och håller ingenting heligt. Så stå upp för det ovanliga: praktiserad kyrkokristendom!

Nu talte Antje i TV4. Kyrkorna var öppna, sa hon. Hon fick frågan om hon haft många samtal, som om en ärkebiskop ska förväntas ha det. Oss emellan är det församlingsprästernas syssla och de flesta har inte många samtal. Hur hade Antje samtalat? På sociala medier, med folk på kansliet som kort tid tidigare varit på Drottninggatan och så hade hon talat med media.

Detta sagt fick hon frågan hur man kan förklara ondskan. Antje styrde undan frågan genom att säga att ondskan är en realitet i tillvaron och så passade hon, elegant, på att tala om grundkunskap och avgrundskunskap. Temat la hon ut i Expressen.
http://www.expressen.se/debatt/antje-jackelen-besegra-det-onda-med-det-goda/
Det hela ledde till en appell att vi ska besegra det onda genom det goda. Hon varnade för polarisering, lite lustigt på ett sätt att hon själv polariserade godheten som är starkare än ondskan och sanningen som är starkare än lögnen... En kyrkokristen får väl läsa hela kapitlet, Rom 12. Eller hela brevet för att förstå.

Antje fick frågan om religionernas roll och svarade att det är väldigt många gemensamma värderingar religionerna emellan. Det kan man fundera över i det rum för de långsiktiga frågorna hon passade på att efterlysa.

Jag ser ett mönster. "Människor med olika religiös tillhörighet tror olika, men förenas i strävan efter det goda", skrev Sveriges interreligiösa råd med anledning av dådet i Stockholm. Så är det inte. Jag förenas väl inte mer med en muslim än med vilken Svensson som helst i detta och alla förenas inte i det goda om rätt ska vara rätt. Nu finns det miljoner döpta men icke-praktiserande kristna i detta land - skulle de inte utmanas på ett helt annat sätt i ett utsatt läge? Och vad ska vi tänka om terrorn mot våra medkristna i Egypten, att kopter och muslimer tror olika men förenas i sin strävan efter det goda?

Antje sa fint i tv. Och så var det en del hon inte sa. Hon kunde kanske ha sagt att världen är i Djävulens våld, att Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker byte också i Stockholm, att Jesus kom för att göra dödens makt om intet men att den kyrkoårstid vi nu lever i alls inte anvisar en enkel men sn svår väg till Livet. Hon kunde sagt att vi alla har del i världens bortvändhet från Gud, inte bara uzbekerna. Hon kunde perspektivvänt och sagt att det finns sådant som måste vändas rätt, t ex tanken att det är gott att döda medmänniskor - för poängen är ju att dessa mördare handlar på ett sätt som de tror är gott. "Doktorns kniv gör ont men gott", som lektor Bergman sa i kyrkomötet utan att mötas av protester. Fast då handlade det om kv*nn*pr*stm*st*nd*r*, men i sak är detta vad rättfärdighetens förövare alltid tänker, lektorer och terrorister lika.

Nu blir det snart som vanligt igen i den fallna världen, som glömmer fort. Själfullt kan stockholmare gå till jobbet igen. De lyckades vända den kollektiva sorgen till en god känsla, ego-boosting. Inget ont som inte har något gott med sig. Det värsta är att detta goda sker i det som blivit vanligt igen och att detta uppfattas som en vinst!