Minnet

Någonstans har jag nyss läst några rader om det kollektiva minnets betydelse. Jag minns inte riktigt hur det skrevs, men gjorde ett påhak i tankevärlden. Kyrkan lever i detta minne, som har bäring på det som nu är. Inte på framtiden? Jag vet inte.

Två säkra framtidsbilder kan man ha. Den ena att jag inte längre finns med. Jag har kilat runt hörnet, som det heter. Då är det inte så mycket att snacka framtid om längre. Den andra, delvis motsägelsefull, att Kristus kommer tillbaka. Kyrkan väntar honom framifrån men hanterar i väntan på detta möte sina minnen och erfarenheter. Det är ingen konservativ hållning. Det är en radikal bevarandehållning. Den kan ur rika förråd ta fram just det som behövs just nu. Så var det vid Vatikankonciliet, när rådgivaren Ratzinger plötsligt slogs av insikten att Bonaventura sagt något som blev användbart i en något komplicerad problemställning (jag minns just nu inte vilken). Hela Kyrkans liv är detta aktualiserande. Kyrkoåret är så uppbyggt. En förkyrkligad kyrka kan vara något annat än en insnävad om man inte slaviskt läser Torsdagsdepressionen och tror vad man läser.

Det är ur det kollektiva minnet Kyrkan hämtar dagsfärska insikter. Jag skrev inte Bibel, inte bekännelse, inte Anden, men det är förstås detta som gör att det kollektiva minnet blir levande. Tragiken är minnesförlusten. Den nihilistiska kulturen gör oss dementa, för i denna kultur ryms inte hela Verkligheten. Trons människor hävdar väl rätt bestämt att den som inte beskriver tillvaron som Guds, rent sakligt beskriver den fel?

För oss. som menar att det finns något som är sant och inte bara sannolikt och att Kyrkan finns till för att förvalta och vid behov försvara Sanningen, blir slagordslösningarna för enkla. Därför behövs minnet, de repliker som spänner mot det dagsaktuella, de insikter som ger utsikter i det kulturella landskapet. Det var dock Kyrkan som behövde och byggde universiteten! Jag lyssnar på gymnasielärarnas och universitetslärarnas vittnesmål om elever/studenter som egentligen inte kan tillgodogöra sig text och inser att en kyrklig miljö, som gör barn och ungdomar förtrogna med läsande, reflekterande och tänkande, är en enorm resurs. Det kyrkliga ungdomsarbetet måste befrämja detta, inte var samlingsplats bara för de udda, som ingen egentligen vill vara tillsammans med och som kompenserar detta genom att ägna sig åt sammanträden och organisation. Det är samma tanke som Rune Klingert hade när han sökte alldeles normala ungdomar och fungerade som idrottsledare. På så vis kom Claes Bertil Ytterberg med. Say no more!

Det var i grunden inget fel när präster för snart 100 år sedan stimulerade hembygdsrörelsen. De visste ju att den vägen kunde en del kyrkligt erövras. Den vägen förlorades dock en del kyrkligt när minnet inte var tillräckligt levande, då blev det mer hembygd, Blut und Boden. Men så var det inte tänkt av prästerna. De försökte visa hur en kultur slagit rot i den lokala myllan och burit frukt där. "Fädernas kyrka i Sveriges land" löd konceptet.

De ville också det kulturöppna, därför kom t ex tidskriften Vår Lösen till. Någon skulle behöva analysera vad vi förlorat när de gamla ungkyrkliga prestigeprojekten (inklusive Lekmannaskolan)  lagts ner. De signalerar större förluster än förlusten av en månadsvis utkommande tidskrift eller en fortbildningsanläggning, sug på den formuleringen! Det kulturöppna förutsätter dock en medveten egen kulturell identitet. Det är antagligen den vi saknar därför att alldeles för få kan gå i minnenas boningar och dela med sig av det som finns i dem. Skälet är enkelt. De har inte bott i boningarna. Då minns man inte på det där viset den gör, som i mörkret vet var strömbrytarna sitter och också i mörkret kan undvika att kollidera med soffor, bord och stolar. Som mest minns man något man läst om. Men alltså inte det konkreta, det man vid obetänksamhet kan slå tån i - om ni förstår vad jag menar.

Frågan återstår. Hur torgföra radikaliteten i en kyrka som minns? Nihilisterna tror att detta är reaktionärt, somliga politiker tror att detta är något konservativt, som går att kapitalisera och andra politiker tror att detta måste undvikas för här skapas nytt och modernt, ett kyrkligt esplanadsystem för att få ljus och luft. Frågan återstår verkligen. Om det inte är så att jag är kristen i min kultur för alla andra är det? Men är nihilisten kristen? Tillhör Svenska kyrkan, fortfarande, jo. Men tror medvetet vad?  Och drar slutsatsen att tron leder till kyrkan på söndagen? Frågan eller frågorna återstår. Minet medvetandegör till frågande.