Sorprsesa con Pasqua: Uppståndelse!

Kristus är uppstånden!

Det är högtid för oss som inte nöjer oss med att vara religiösa utan vill se Verkligheten som den verkligen är. Kristus är uppstånden. Det får sina bestämda konsekvenser och de är många samt genomgripande.

Till uppståndelsen denna dag hör att boken En annan Kyrka. Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan (Gaudete) är på G, som det heter. Releasedatum har bestämts. Detta motiverar några funderingar om forskningsprocessen, den som alltid tycks gå från död till liv. Nå, i varje fall innehåller en hel del nära döden-upplevelser. Det är därför releasepartyn blir så livfulla. 

God forskning överraskar alltid forskaren. Det var inte riktigt så som alla tänkte, inte så som man tänkte i sin tid och sin historia (om saken gäller historieforskning). Det visar sig vara annorlunda än den ”gängse” bilden ger vid handen. De samtida fördomarna utmanas. Om det inte vore så, skulle all forskning egentligen vara meningslös och kunde enklast ersättas av ideologiproduktion. Det finns forskare som tror sig göra stordåd på det viset. De skriver för att visa att de haft rätt hela tiden. Deras forskning är uppvisning utifrån ett enkelt schema: 1. Jag ska göra detta och detta 2. Jag gör detta och detta och 3. Nu har jag gjort detta och detta och allt visade sig stämma för det var precis detta som jag hela tiden trott. Om detta finns ett att säga: Intresseklubben noterar.

Ska Svenska kyrkans 1900-tal beforskas är det igenvuxet sly av bestämda fördomar som ska röjas. Vi tror oss nämligen veta hur det var. Då får vi inte heller veta. När vi går till läggen träder däremot en annan tid men också en annan verklighet fram. Vi ser nu det de inte såg i sin tid genom att se vad de såg och förbisåg då. Sammanhangen står fram och gestaltar verkligen sammanhang. Enskildheter blir detaljer eller mer än detaljer i en helhet, ett skeende.

Inte sällan kör en forskare fast och ett problem gnager därför att forskaren har på känn att något viktigt ligger gömt bakom det forskaren tänker. Det finns minst ett lager till att frilägga. Dagar när det är så känns mödosamma. Men så kan det lossna, närmast överraskande. En replik, en hänvisning till något att läsa och kanske då från någon som alla inte är informerad om forskarens funderande, ger den nya infallsvinkeln och det är bara att nysta i en tråd och se vad som då kommer fram. Samma mekanism kan visa sig när läsning från en bok självklart hakar i en annan bok och ger nya insikter. För en kristen är detta inspiration i kvalificerad mening.

Annars sitter forskaren med det tidsödande att läsa, försöka förstå och med tiden försöka få struktur på en undersökning samt få text ur maskineriet. Det är då de läsande vännerna blir så betydelsefulla. 

Jag fick ett öppet uppdrag att skriva om Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen. Det dröjde inte länge förrän jag såg att Kyrklig samling faktiskt inte uträttat så mycket. Det beror på dess funktion som samarbetsråd för andra organisationer. Det var i dessa det egentliga arbetet skulle utföras. För att ”högkyrkligheten” alls skulle kunna bidra, behövde bönegemenskaperna skapa en organisation. Det blev arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Kyrklig samling med biskop Bo Giertz som ordförande kom till för att hålla ihop bekännelserörelsen i vid mening och förvalta den svenskkyrkliga normalitet, som varit den rådande fram till det beslut riksdagen överprövade, dvs fattade ett beslut på egen hand år 1958. Det fanns människor med olika bakgrund som insåg vad de hade gemensamt och ville ta vara på det.

Mönstret är därefter genomgående. Bo Giertz är kyrkodiplomaten, men det finns mer aktivistiska ledamöter i Kyrklig samling. De mer radikala som domprosten GA Danell eller för den delen Gunnar Rosendal /egentligen utanför samlingens konkreta arbete/ vill utmana och står för det mindre diplomatiska. Denna dubbelhet kännetecknar Kyrklig samling och blir en förutsättning för samlingens fortlevnad. Utan de radikala hade kyrkodiplomaterna varit förlorade. Samtidigt är det rörelserna i Kyrklig samling men också Kyrklig samling som återkommande talar för vikten av samtal i Svenska kyrkan. Den kyrkopolitiska majoriteten gör det aldrig. Den pressar i stället sin motpart till reträtter och har tillgång till viktiga maktinstrument, inte minst en utnämningspolitik som syftar till att marginalisera  dem som tänker på det tidigare sättet.

De kommunikativa missbedömningarna har jag skrivit om i boken liksom om de olösta frågorna, men detta kan den intresserade läsaren själv se när boken ges ut och avfiras den 29 maj kl 13 på Laurentiistiftelsen i Lund. 
Kl 13 hälsas välkommen och därefter blir det ett författarsamtal om boken. Mingel därpå på gräsmattan eller i Sällskapsrummet. Lund står för det lundensiskt akademabla, stiftelsen för den skånska gästfriheten (även om det är förlaget som står för drickat!). I Lund finns också bokhandeln Arken, som alltid besöks förstås.

Förlagschefen på Gaudete förslog att den 29 maj skulle vara en ”Reunion och Release”. Det betyder att folk tar sig till Lund för att träffas lika mycket som för att vara med om boksläppet. Kul idé. Sådana idéer är jag alltid för.

Mer om boken?

Jag upprepar ett enda: Ingen ska tro sig veta vad som står i boken utan att ha läst den. Och den är ansenligt tjock, men skriven så att läsaren ska kunna hoppa in lite här och var och ändå få en hum om vad allt handlar om.

Boken är min, men projektet är Kyrklig samlings. Det öppna mandatet innebar att jag fritt kunde forska och skriva men dra nytta av en projektgrupp. I den ingick Björn Fyrlund, Yngve Kalin och Anders Reinholdsson. Under arbetets gång har jag blivit överraskad och sett sådant som tidigare inte varit helt lätt att se och förstå. 

Är boken till någon nytta? Den ger perspektiv och de som vill fundera över Svenska kyrkan och tänka över framtidsfrågor har en del att hämta. Tror jag.

Hann jag i all uppståndelse nämna att Jesus har uppstått, hurra, hurra...