lördag 3 november 2012

Löftadalens kyrkliga samfällighet

Säga vad man vill, men piggt folk är det i det kyrkliga Löftadalen - en flerpastoratssamfällighet i Göteborgs stift. De sex remissinstanserna i Löftadalen avvisade strukturutredningens förslag att flerpastoratssamfälligheter - smaka på ordet: flerpastoratssamfälligheter - ska bort. Nu skulle en sammanslagning till att bli pastorat inte bara bli "synnerligen svårt" utan också en åtgärd som helt saknar lokalt stöd. Detta faktum har enligt beslut av kyrkonämnden delgetts kyrkostyrelsen samt kyrkomötet och dess ledamöter. Löftadalen vill liksom Göteborg ha respit till 2017.

Det kan de gärna få för mig. Örebro likadant samt en uppsättning andra samfälligheter. Men det kommer Löftadalen inte att få. Göteborg får fyra års respit - fast kyrkostyrelsen efter samråd med stiftet föreslagit två år. Jag tror två år skulle ha räckt för Göteborg men var egentligen emot särbestämmelser av precis det skäl vi nu ser. Löftadalen kan ge precis lika god argument som Göteborg men är mindre - 8000 kyrkotillhoriga - och det betyder då ingenting

Strukturutredningen skapar inget nytt. Det nýa får ske utan stöd av strukturerna - och det är i sig ingenting nytt. Men sanslöst! Och jag fruktar, som jag tror mig ha gett uttryck för, att vi inte längre har en situation där präster och lekfolk bortom strukturerna kan bygga levande församlingar. Alltså kommetr vi att få en nygammal folkkyrkosyn av distributiv art - en där de anställa producerar evangelium för konsumenterna. Vad ska jag nu säga i kyrkomötet - ska jag säga något alls eller bara ta med ett tvättfat och två mina händer i talarstolen? Jag tror alls inte att strukturutredningen skapar vare sig närhet eller samverkan. Jag tror strukturutredningen handlar om det som Mats Alvesson kallar Tomhetens triumf. Mycket händer men likväl absolut ingenting. Ska jag skriva det till Löftedalingarna?

Fast det att uppmuntrande att de skrev och inte bara la sig platt ner! Kommer det fler brev?

6 kommentarer:

  1. Möjligt att du har rätt sett utifrån människors förmåga eller oförmåga men Gud har väl sänt oss sin Helige Ande och denne väcker väl tro? Skall människosonen finna någon sådan när han kommer? Helgade präster kan väl dock finnas? Det må ställas högre krav på folk som vill höra Guds Ord men kunde folk förr gå två dagar för en predikan så skall väl det kunna gå i dag? Herren sörjer för morgondagen, eller? / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Ta du pedagogiskt med Pilati vaskefat upp i talarstolen bara! Och peka på att fr o m nu körs det kristna racet utanför den Svenska Kyrkans strukturer.

    Vad såg jag i veckan som var? En profetisk syn, och det till yttermera visso helt "pau ricktitt": En svenskkyrklig domprost som längtansfyllt gick till välsignelse vid altaret med högerhanden på sin vänstra axel till tecken på att han ännu inte är helt och fullt medlem i den heliga, katolska och apostoliska kyrkan. På orgelpallen satt högvördiga domprostinnan och spelte med den äran till mässan i stadens romersk-katolkska kyrka. Svenskkyrkliga präster och diakonissor syntes på samma sätt bli välsignade i väntan på fullt upptagande i Kyrkan. Den katolske kyrkoherden myste vänligt inför sin talrika hjord.

    Nej, Dag Sandahl. Två du lugnt dina händer i det berömda vaskefatet, och låt de döda ostört begrava sina döda i deras fina, nya och vitmenade strukturer! De strukturerna lär rasa med förfärande dån och hast. Anden blåser dit den vill! Blir framöver något kvar av det svenskkyrkliga ö h t?

    Tant Svart

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du, kära Tant Svart,
      Det är inte på något sätt någon ovanlig syn i dag att kyrktrogna i vår kyrka har resignerat inför alla tokigheter som skapats och utövar sin gudstjänstgemenskap i en katolsk kyrka. Många tar också steget fullt ut och konverterar, även präster. Någon domprost som gjort det har jag inte sett, men det kanske sker det också. Det blir nog så snart nog, att den blir den katolska kyrkan som får ta hand om oss när vår kyrka har totalt rasat samman. Det lär inte dröja så särskilt länge innan vi är där. Den katolska kyrkan blir då vår moder igen.
      Men våra kyrkopolitiker begriper inget av utvecklingen. Större enheter skall lösa allt, tror man. Våra biskopar kanske förstår, det gör de nog, men lever vidare med skygglappar för ögonen. Hur det än går, så har de ju sin pension att falla tillbaka på, och det är ju gott nog tycks man tycka, men föga ansvarsfullt för de som egentligen skulle ha stått och stridit på "Sions murar" för att minska avkristningen.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
  3. Bengt Holmberg4 november 2012 15:25

    Som något involverad i Löftadalens kyrkliga samfälldhet - den med det pigga folket som inte lägger sig platt för överheten - tackar jag å allas vägnar för berömmet!
    Den bakomliggande orsaken till skrivelsen är en djup misstro mot det som den söta bilden på omslaget till Närhet och samverkan försöker få oss att tro. En knubbig liten naken barnafot står på en vuxens sportsko med rejäl rågummisula. Betraktaren ska förstå utredningens avsikt som att den lilla barnsliga församlingen nu ska få förmånen att bäras av den stora, kapabla instansen där uppe i centralorten som begriper saker och ting.
    Har man läst strukturutredningen inser man att den sanningsenliga bilden av dess förslag till ändrad struktur vore att den stora foten i skon står med hela sin tyngd på den lilla nakna foten - som en av svarsinstanserna i sagda samfällighet oförsynt påpekade för översåtarna både muntligen och skriftligen. Till och med den lilla ynkliga rest av självbestämmande som ska kallas "församlingsråd" (det får välja kyrkvärdar och församlingens egna kollektändamål - tala om en kraftig fläkt av frihet och eget ansvar!) utses från ovan av Stora Foten och behöver inte ha någon förankring i den församling det gäller.
    Helt oberoende av variationer i fromhetstraditioner och pastorala arbetssätt är alla i L-samfälligheten ense om att hela förslaget är oss påtvingat uppifrån. Det tror vi gäller många, många andra församlingar, pastorat och samfälldheter också. Så varför inte skriva?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bildens budskap påminner om Berlin. Närmare bestämt det sovjetiska segermonumentets väldiga mittfigur, huggen i svensk granit i Treptower Park 1949:

      En enorm sovjetsoldat med naket svärd fridfärdigt sänkt mot marken, bär beskyddande ett litet barn vid sin axel. Den tyska, efterkrigstida staten beskyddad av den ryska makten. Man riktigt hör ett ljungande:

      "Dank euch ihr heldenhaften Sowjetsoldaten!" från de utkommenderade folkmassorna.

      Om det sedan var beskydd eller diktat kunde diskuteras redan 1949.
      Det kan nog Närhet och Samverkans förslag också.

      Radera
    2. Samfälldigheten skall utse ett församlingsråd som utser kyrkvärdar och lokala kollektändamål!?!
      Det lär ju bli ett sammanträde per mandatperiod.

      Var dock säkra på att Stora foten ser till att församlingsrådets sammansättning omöjliggör alla kollekter till Oas, aKF, Kyrklig samling, Credo, församlingsfakulteten eller liknande inomkyrkliga Kristuscentra.

      Det enda positiva kanske är att prästerna möjligtvis blir anställda av storpastoraten så att utköpen minskar. Arbetsrättsligt är det juridik enhet och ort som omplacering skall ske inom vid "samarbetssvårigheter".

      Radera