Skutskiten

Haveriet i New York, NYC, där en hjälpsökande avvisades vid Svenska kyrkans port men där det visade sig att den avvisade var journalist på Svenska Dagbladet, Jenny Nordberg, kostar Svenska kyrkan en hel del. Egentligen tycks problemen vara andra och värre än de som redovisats.

Jenny Nordberg motsätter sig "på det skarpaste" den sanning som återges på hemsidan för Svenska kyrkan i New York där det heter att "man missade att släppa in någon" och att situationen i NYC återgått till det normala. Först troddde Jenny Nordberg att kyrkoherden i NYC hade en dålig dag men ser nu större problem. När en kommunikatör i Uppsala skriver att bemötandet var "tråkigt" men i övrigt inte kan/vill svara på de frågor som ställts. Och så kommer ännu en kalldusch - och kalldusch är det också när någon häller kallt vatten med en tandborstmugg över en då man står i en behagligt varm dusch - då Jenny Nordberg berättar att hon fått "en hel del mail från människor som beskriver liknande upplevelser i mötet med Svenska kyrkan i New York."

Hade Kyrkomötet haft kvar sitt frågeinstitut, hade frågor kunnat ställas om en dryg vecka. Nu går inte det. Jag hade då undrat om ett problem varit att hela arbetslaget engagerats och tröttats ut under stomrne Sandy eller om man varit noga med att dela upp arbetet och se till att folk fick vila mellan varven. Militärt tänk, ja, men ändå. Jag hade också frågat om beskedet att många kan berätta om hur de avvisats - vad indikeras då? Och så hade jag väl kompletterat med någon fråga om kommunikationsarbetet. Tar vi folk på allvar eller svarar vi efter någon mall för nonsensuttalanden? Ser vi allvarliga frågor - själavård, om ni vill - som en kommunikations- och informationsfråga nuförtiden? Kanske hade jag kopplat till den fråga jag ställde under frågestunden förra året, innan den avskaffadees, frågan om utlandsförsamlingen i Nice som stängdes förra sommaren. Har utlandsarbetet förlorat kompetens och halkat ner från platsen som prestigeprojekt, så som anorna varit från sjömanskyrkans tid och så som vi gamla söndagsskolbarn fått saken skildrad för oss?

Jag hade i en frågestund av gammal slag i kyrkomötet inte frågat om kompetensen hos kyrkoherden i New York. Det hindrar inte att jag undrar. Hur dugliga församlingspräster med mångsidig kompetens håller vi oss med i utlandsarbetet? Eller är det kotterirekryteringar som styr? Detta sagt efter det att jag i alla tonarter kunnat prisa vad Svenska kyrkan i London gjorde för oss för en dryg vecka sedan. Då späs bekymren närmast på när man vet hur bra det kan vara och hur illa det blev och hur mycket värre det egentligen blev efterhand med bortförklaringar och beklaganden.