Vansinnigt kul

Officianten vid borgerliga begravningar Sara Pellving begick sig på Svenska Dagbladets Brännpunkt i går. Hon pläderar för Allhelgonahelgen. Den är "den minst kravfyllda av alla högtider" - vi samlas väl till eftertanke och för att tända ljus och det kräver ljus och tändstickor, förstår jag. "Det är inte längre minnet av de kristna helgonen som står i fokus. Allhelgonahelgen har fått en ny innebörd. I stället är det minnet av vårt eget ursprung, att ägna en tanke åt dem som har betytt något för dig och mig."

Så långt kommen i sin tankevärld ställer Pellving frågan: "Vem tänker du på vid din farfars begravning? För visst är det märkligt att den dag som vi borde ägna just åt farfar, att vi då lyssnar på psalmer och Bibelns ord. Borde det inte vara så att det kristna budskapet hör hemma alla andra dagar på året? Varje dag har vi möjlighet att ägna oss åt bön och psalmer. Och varje söndag kan vi gå på våra gudstjänster. Gör gärna det! Men varför ägnar vi oss åt kyrklighet på vår farfars begravning?"

Vi har lite drygt 70 000 begravningar i Svenska kyrkans ordning. Hur många blir egentligen alla de där andra dagarna då det kristna budskapet kan höra hemma? Här dyker ett matematiskt intressant problem upp, tror jag. Och är man inte matematiskt begåvad kan den språkanalytiskt motiverade analysera texstens "vi" och "våra" - för man kunde mistänka att Sara Pellving inte har så mycket pejl på vad kristen tro handlar om och vad gudstjänst går ut på. För att citera Pellving som läst Jan-Olof Aggedals analys där en präst genonsnittligt ägnar sju minuter av griftetalet åt den som är död. "Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv mer värt än så?"

Rowan Williams kom ut med boken The Lions World (SPCK 2012), som är en analys av C.S. Lewis Narnia-böcker. Jag påmindes om att dvärgarna i stallet är oförmögna att se ljuset som finns, de har valt "cunning instead of belief", den egna slugheten i stället för tron. Sekularisering är detta och blir på sitt sätt underhållande. Den egna slugheten - tankekonstruktionerna - i stället för det gemensamma reflekterandet tillsammans med heliga kvinnor och män och med Guds eget avslöjande av tillvaron som större inuti än utvändigt.

Men nog är det en skrämmande tanke att min begravning skulle ägnas åt mig, som är död, med sluga formuleringar och vackert tal och vem ska tala om min barndom, som Pellving föreslår? Min lillebror? Han är den som var med, nämligen. Hur kul blir det - för honom? Och för de andra? Och hur sant blir det?

 De kristna upptäckte något som gjorde att de med kärv realism kunde hantera både döden och uppståndelsen. Kyrkogården i Högby ligger på den gamla hedniska begravningsplatsen (högarna) och har alltså oavbrutet använts i 2400 år. Det rekordet slår få kyrkogårdar i Sverige. Man av detta sammanhang förstår Sara Pellving intet, intet, intet. Hon tänker sig inte sitt ursprung hos Gud, Apg 17 som bibelreferens, utan som döda släktingar. Hennes värld blir större utanpå än inuti.

Vansinnigt kul, men kanske mer vansinnigt än kul och frågan anmäler sig hur många som saknar grundläggande förståelse för vad den kristna begravningen uttrycker och därför inom dess ram egentligen vill ha något annat - och kanske får det? En kyrka som inte når fram med sin undervisning hamnar här. Men hav tröst! Med närhet och samverkan löses problemen. Eller inte... Kommer det i en rätt nära framtid att sägas att när allt pekade på att det var mission och apologetik - undervisning, om ni vill - som behövdes, var Svenska kyrkan strängt sysselsatt med sina  strukturer. Årtionden efter årtionden.