fredag 2 november 2012

Vansinnigt kul

Officianten vid borgerliga begravningar Sara Pellving begick sig på Svenska Dagbladets Brännpunkt i går. Hon pläderar för Allhelgonahelgen. Den är "den minst kravfyllda av alla högtider" - vi samlas väl till eftertanke och för att tända ljus och det kräver ljus och tändstickor, förstår jag. "Det är inte längre minnet av de kristna helgonen som står i fokus. Allhelgonahelgen har fått en ny innebörd. I stället är det minnet av vårt eget ursprung, att ägna en tanke åt dem som har betytt något för dig och mig."

Så långt kommen i sin tankevärld ställer Pellving frågan: "Vem tänker du på vid din farfars begravning? För visst är det märkligt att den dag som vi borde ägna just åt farfar, att vi då lyssnar på psalmer och Bibelns ord. Borde det inte vara så att det kristna budskapet hör hemma alla andra dagar på året? Varje dag har vi möjlighet att ägna oss åt bön och psalmer. Och varje söndag kan vi gå på våra gudstjänster. Gör gärna det! Men varför ägnar vi oss åt kyrklighet på vår farfars begravning?"

Vi har lite drygt 70 000 begravningar i Svenska kyrkans ordning. Hur många blir egentligen alla de där andra dagarna då det kristna budskapet kan höra hemma? Här dyker ett matematiskt intressant problem upp, tror jag. Och är man inte matematiskt begåvad kan den språkanalytiskt motiverade analysera texstens "vi" och "våra" - för man kunde mistänka att Sara Pellving inte har så mycket pejl på vad kristen tro handlar om och vad gudstjänst går ut på. För att citera Pellving som läst Jan-Olof Aggedals analys där en präst genonsnittligt ägnar sju minuter av griftetalet åt den som är död. "Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv mer värt än så?"

Rowan Williams kom ut med boken The Lions World (SPCK 2012), som är en analys av C.S. Lewis Narnia-böcker. Jag påmindes om att dvärgarna i stallet är oförmögna att se ljuset som finns, de har valt "cunning instead of belief", den egna slugheten i stället för tron. Sekularisering är detta och blir på sitt sätt underhållande. Den egna slugheten - tankekonstruktionerna - i stället för det gemensamma reflekterandet tillsammans med heliga kvinnor och män och med Guds eget avslöjande av tillvaron som större inuti än utvändigt.

Men nog är det en skrämmande tanke att min begravning skulle ägnas åt mig, som är död, med sluga formuleringar och vackert tal och vem ska tala om min barndom, som Pellving föreslår? Min lillebror? Han är den som var med, nämligen. Hur kul blir det - för honom? Och för de andra? Och hur sant blir det?

 De kristna upptäckte något som gjorde att de med kärv realism kunde hantera både döden och uppståndelsen. Kyrkogården i Högby ligger på den gamla hedniska begravningsplatsen (högarna) och har alltså oavbrutet använts i 2400 år. Det rekordet slår få kyrkogårdar i Sverige. Man av detta sammanhang förstår Sara Pellving intet, intet, intet. Hon tänker sig inte sitt ursprung hos Gud, Apg 17 som bibelreferens, utan som döda släktingar. Hennes värld blir större utanpå än inuti.

Vansinnigt kul, men kanske mer vansinnigt än kul och frågan anmäler sig hur många som saknar grundläggande förståelse för vad den kristna begravningen uttrycker och därför inom dess ram egentligen vill ha något annat - och kanske får det? En kyrka som inte når fram med sin undervisning hamnar här. Men hav tröst! Med närhet och samverkan löses problemen. Eller inte... Kommer det i en rätt nära framtid att sägas att när allt pekade på att det var mission och apologetik - undervisning, om ni vill - som behövdes, var Svenska kyrkan strängt sysselsatt med sina  strukturer. Årtionden efter årtionden.

7 kommentarer:

  1. Från begravningar till livet.

    DN rapporterar att asylsökande barn får ingen mat i skolan efterson skolchefen anser att dom redan får bidrag från staten och att barnen kan äta hemma. Kan den lokala församlingen visa lite diakoni-anda och göra något? Flyktingar hade i Bibeln särskild plats i Gods hjärta. Hur är det med människornas hjärta på Norra Öland?Kan man prata förnuft och laglydnad för skolchefen?

    Markku Hirn

    SvaraRadera
  2. Ateismens kristendomskritik tar sig allt märkligare former, liksom medieflatheten mot den.
    Hur skulle radion, där Pellving diskuterade med en märklig kyrkoherde, vilket väl snart är ett kvalifikationskrav för en kyrkoherde, reagerat om en moderat kritiserat vänsterpartiet för att de på sina partimöten inte koncentrerade sig tillräckligt på skattesänkningar utan talade om märkliga saker som solidaritet? Inte skulle vederbörande belönats med bästa sändningstid och avsaknad av kritiska frågor.
    Och stackars Jan-Olof Aggedal! Vilken doktor drömmer inte om att få sin avhandling refererad till i samhällsdebatten – men att det blir av personer som uppenbarligen vet väldigt lite om såväl ämnet som avhandligen – mardröm!
    Men så fort det rör kyrka och religion får man tydligen säga vad som helst i Sverige utan att det ses som underligt eller att någon kompetens krävs.

    SvaraRadera
  3. En begravning utan samling och förtäring är "okristlig".
    De där sju minuterna under begravningsgudstjänsten blommar ju för de mesta ut till någon eller några timmar samkväm där man vrider och vänder på det liv som lämnats. Det känns
    levande och samlande. Pellving kanke inte har varit på en kyrklig begravning - men noterat att även de borgerliga begravningar behöver en avrundning med samkväm och samtal.

    SvaraRadera
  4. Jaha,

    Den där stackars Pellving - hon försöker att förklara sakernas tillstånd men det blir bara kollapsad soufflé av hennes resonemang...
    I pity the fool...

    Johannes Kierkegaard

    SvaraRadera
  5. Finns det någon inom SvK som törs nämna att det finns ett evigt liv... eller en himmel att vinna och något annat att undfly?

    Man kanske ska läsa bästsäljaren "Himlen finns på riktigt" och utifrån ett barns perspektiv våga närma oss de svåra frågorna om livet efter detta?

    Jesus,tänk på mig/oss när Du kommer i ditt rike!

    SvaraRadera
  6. För en kristen blir Sara Pellvings artikel på något bakvänt sätt en predikan för den kristna tron. I den ser man nämligen hur oerhört torftigt ett liv utan Kristus ter sig.

    SvaraRadera
  7. Pellvings artikel visar på något typiskt:

    Svenskens uppfattning att Kristus i alla sammanhang skall marginaliseras:

    Vad återstår om trettio år ens av begravningsseden?

    Bordsbön, söndaglig gudstjänst, kyrkliga skolavslutningar, afton- och morgonböner och förtrogenhet med de bibliska berättelserna och de kyrkliga begreppen är sedan länge i vasken.

    Snart är dopseden lika marginaliserad som konfirmationsseden eller värre.

    Bibelläsning eller kyrklig aktivitet i allmänhet framstår alltmer som osvensk, misstänkt och osolidarisk.

    Nej. Pellving slår in öppna dörrar. Allt annat har sekulariserats eller i vissa fall islamiserats. Nu återstår bara begravningsseden. En hygglig, normal "harrejävvlarsvensk" vill inte ens när han bärs till kyrkan veta av Kristus.

    Face realities, ni som fortfarande kämpar i den nedrasande Svenska Kyrkan!

    Tant Svart

    SvaraRadera