"Engelska kyrkan säger nej till kvinnobiskopar", heter det i tidningen Dagen. Det var då för väl. Biskopar har en uppgift som går utöver att vara biskopar för ett kön. Att kvinnoläkare (gynekologer) däremot specialiserar sig har jag inga synpunkter på. Eller har jag? På en brigad fattade man plötsligt att brigadläkaren var just gynekolog - och i den tidens krigsmakt höll man sig mest med karlar på förbandet. Någon munterhet utbröt tills gynekologen sa: "Ni ska vara tacksamma. Vi gynekologer syr de snyggaste stygnen."
Tidningen Dagen vet också att berätta om anglikanska kyrkans teologiska konflikter. En av dem har gällt "hur högt kvinnor kan klättra i kyrkohierarkin". Något fel är trasigt här. Debatten har väl gällt allvarligare saker och biskopsämbetet som karriärstege - är det inte ett väldigt sekulariserat sätt att se på en tjänarfunktion som Kristus själv gett sin Kyrka? Stackars biskoparna får gå sist i processionerna därför att de finns till för att se till alla oss andra. Och debatten i England gällde frågan om "provisions", åtgärder för att folk inte ska lämna och gå till andra kyrkor och sammanhang - Ordinariatet till exempel. Church of England kunde mycket raskt ha blivit en helt annan kyrka. Vill man annars följa argumentationen i sak är det Jonathan Bakers bok Kvinnor i biskopsämbetet? man läser. Den finns alltså på svenska - men jag har ingen aning om den kan köpas längre och i så fall var. Läser man annars Forward in Faith-folkets bidrag i den senaste debatten går de alla ut på att ni får gärna ha era kvinnliga biskopar bara vi får en egen säkrad och respekterad position i kyrkolivet. Det är trots allt lite annorlunda i England än i Sverige.
I tidningen Metro skriver Johan Norberg. Han sätter ett minus inför veckans händelse och skriver: "Intolerant kyrka. Engelska kyrkan fortsätter att avvisa kvinnliga biskopar. Varför är de som talar högst om kärlek och allas värde så ofta de mest bigotta och intoleranta?"
Argumentationen är underhållande efrtersom den så totalt är styrd av för-domar, inte av sakanalys. Skiftet noterar jag. Förr var Kyrkan fördömande - och då hade väl beslutet inte förvånat? Nu är Kyrkan fortsatt fördömande men förkunnelsen sammanfattas med glosan "kärlek och allas värde". Kristna kan avfärdas för de är "så ofta" - missa inte den grälsjuka ansatsen - "de mest bigotta och intoleranta". Johan Norberg har egentligen inte fått någonting rätt. Det är en prestation i sig, måste man med nyvunnen vänlighetsiver konstatera.
I veckan som kommer får jag nog möta någon som satt med i General Synod. Jag ska fråga hur det var och om jag är på glatt humör ska jag berätta om Svenska kyrkans nya strukturer, de som kännetecknas av närhet och samverkan. Vem av oss - angeln eller jag - blir mest förvånad?
Men att biskopsämbetet uppfattas om än felaktigt som en hierarki eller kariärspossition är väl inte så märkligt? Samma sak gäller ju präst kontra diakon eller diakon kontra Församlingspedagog, även om de sista (i alla fall ännu) ej ingår i vigningstjänsten. Det blir så i kyrkor där man nonchalerar fotatvagningssakramentet och inte lyder Jesu befallning om detta, oavsett var i processioner de vigda placeras. Så länge det finns en graverande skillnad mellan andlighet och diakoni, i kyrkans framträdande i världen, får man tåla hur världen uppfattar kyrkan och det skall man inte blott anmärka på även om sakfelen föreligger utan analysera och fundera över varför det uppfattas så? / Magnus Olsson
SvaraRaderaVad menar du med "graverande skillnad mellan andlighet och diakoni i kyrkans framträdande i världen"?
RaderaMed det menar jag bland annat att göra skillnad på teori och praktik, för så länge den skillnaden görs sitter vi fast i teori. Vidare att så länge ex Svk håller sig med att både präster och diakoner väljer biskopar men inte har en genomarbetad teologi kring hur det prästerliga och diakonala ansvaret utformas både i gudstjänst och vatdagsarbete kommer det att halta och som jag ser detta är just fotatvagningssakramentet en bärande punkt. Det är med andra ord för mycket finlir över präster och för mycket socialvård i diakonin, åtskilda. Det behövs broar och där menar jag att biskopsämbetet skulle må bra av att förena dessa mer. Nu tror jag i o f att de kommande storpastoraten kommer skapa detta, en mer överlappande hållning mellan präst och diakon. Därtill tror jag att det är för lite bön om Helig Ande och för mycket högkyrklighet ( såväl den gamla som den nya) varför jag tror att en god kyrklig pietism utgör svaret och framtiden där mystiken ( 1 föreningen med Gud och 2 Guds närvaro, som andlig fördjupning) tillsammans med diakonin, upptäckten av att se Kristus i allt lidande, är en väg att gå. Det vi ser idag är att såväl den folkkyrkliga som högkyrkliga linjen spelat ut sin roll. Därmed inte sagt att allt i dessa inte är bra, tvärtom, men framtiden kommer behöva och skapa en helt annorlunda kyrka, där teori och praktik är mer sammanlänkade. Därför tror jag att det hierarkiska draget i ex Gunnar Rosendals program är överspelat när pengarna sinar. Det som behövs är mer inspiration från judiska och muslimska grupper som hyser en starkare kärlek till Guds lag, vilket västerländsks kristna som låst in Anden i filosofiska system, behöver lära sig av dessa. När så den kristna undervisningen om Guds Helige Ande får samverka med den naturliga lagen och den utifrån kommande drabbande lagen, kan en större och ny förståelse och insikt i att det ej råder någon motsättning mellan lagen och nåden äga rum. Det kan inte människan ordna själv. / Magnus Olsson
RaderaMagnus, det är inte helt lätt att förstå vad du menar. Men, som jag tycker mig förstå det, kan jag ge dig rätt i mycket.
RaderaJag tvivlar dock på att storpastoraten kan vara grunden för det du hoppas på. Jag kan inte se annat än att de kommer att medföra mer byråkrati, och det kommer knappast att leda till fördjupad andlighet.
Det finns en svaghet med pietism, även med "god kyrklig pietism" som du gillar, och det är att tron, med dess liv, blir för individualistiskt. Apostolisk tro utvecklas och levs i gemenskap. Jag delar helt vad biskop Biörn påpekat: utan gemensam samling till den heliga måltiden faller till slut kyrka och tro samman.
Självklart menar inte jag att samlingen i mässan som utgångspunkt inte kan förenas med en god kyrklig pietism, tvärtom tror jag mässan är en central start men jag tror inte den kan skiljas från diakonin och det är min poäng att det skall hållas samman med en ökad medvetenhet om Andens verkande i bön och handling. Mässor blir lätt mer ritualer än föda, mer kringkrams med tingeltangel eller bara oblattuggande. Det motverkas av en god kyrklig pietism där Anden tillåts verka. Därför tror jag en större betoning av Anden är nödvändig än såväl hög som folkyrklighet visat upp. Visst kan storpastoraten leda till det du förutspår men det kan också leda till fler helgade präster och diakoner, med mer fokus på att tjäna. Får Guds Helige Ande leda är det fullt möjligt. Anden helgar. Då kan ex präster som firar mässor komma att reflektera mer över det bröd de bryter och mindre fokusera på piruetter av såväl högkyrkligt som folkyrklighet slag. / Magnus Olsson
RaderaBoken finns på Bokus!
SvaraRaderahttp://www.bokus.com/bok/9789172710474/kvinnor-i-biskopsambetet-ett-bidrag-till-debatten-om-kyrkans-ambete/
Boken finns även i originalupplaga på Bokus, men med osäker tillgång. På Adlibris är den faktiskt 20 kr billigare.
SvaraRaderaFörst måste en ny uppfattning slåss för tanke-, samvets- och åsiktsfrihet.
SvaraRaderaSedan kan man gå vidare till handlings-, mötes- och organisationsfrihet.
Därefter till likaberättigande.
Så småningom till dominans, hegemoni och rent av monopol.
En tidigare, nedåtgående uppfattnings företrädare måste till slut slåss för inte bara sin hemortsrätt, utan även för själva rätten att existera. Det är i detta trängda läge med dystra framtidsutsikter Dag Sandahl och hans meningsfränder nu befinner sig...
I lyckliga fall kan efter även det nya tankesystemets sönderfall en harmonisk samexistens eller syntes mellan delar av de båda tidigare tankemönstren träda fram. Det romerska imperiet och dess båda språk, grekiska och latin, samt mycket av dess former och tankegods, upptogs av den segrande kristna kyrkan, som sålunda kom att utgöra en syntes av och därigenom bli arvtagare och fortsättning till det sönderfallande imperiet.
Men detta är ju rena marxismen, vetja...
Tant Svart, varken röd eller grön