Mental träning

I Uppsala sätter sig nomineringsgrupperna och somliga får direktiv, tydligare eller mer inlindade, hur de ska hantera strukturfrågorna. Frimoig kyrkas ledamöter får rösta som de vill. Vi har ingenting att försvara.

På morgonen tänkte jag så här: Stordriften som nu införs - oavsett strukturutredning eller inte - var helt otänkbar för 30 år sedan. Hade jag då sagt att konsekvensen av det som sker i Sverige och i Svenska kyrkan under efterkrigstiden leder till en avveckling av mycket av det som var oss kärt och ett pastorat kommer att motsvara vad som nu är ett kontrakt i storlek och detta pastorat kommer att kallas församling och kyrkorådet sitta på den nivån, hade invektiven haglat över mig. Jag hade inte kallats bitter, dock. Det är först på senare tid jag betcknas så. Jag hade inte kallats homofob heller - det är också en mer sentida innovation - men kvinnoprästmotståndare, dörrstängare och elitkristen bar dåförtiden också. Nu gäller ju att det ljumma och oengagerade inte har plats i Dag Sandahls kyrka.

När det otänkbara alldeles logiskt händer år 2012 vore det kanske tillfälle att tänka? Och en otänkbar tanke som borde tänkas är hur det hade sett ut om Svenska kyrkan inte valt utmönstringens väg utan haft en del "högkyrkliga" kompetenser som kyrkoherdar, domprostar, kontraktsprostar och till och med biskopar?  Hur hade det sett ut då? Beslut får konsekvenser. Prästeriet håller en åttondeplats för psykopater och psykopater blir helst chefer. Ska vi prata allvar? Något som för alls inte längse sedan var tänkbart, genomförs nu och detta inte bara genom strukturutredningen utan genom en mängd fattade lokala beslut. Det finns en logik i galenskapen, den samlade galenskapen.

Nu kan man skrika: Hela kyrkotanken att folket genom val i församlingen bär Kyrkan och har ansvar för henne, faller. Ja, så är det. Men vad skriker ni för? I en misisonssituation finns det inte folk som kan bära. Viu är där nu - och har varit där rätt länge. Antagligen har vi väntat så länge på att fatta beslut om vad som bör göras, att besluten faktiskt fattat sig själva. Vi får nu en grandios struktur som är en kuliss eller ett äreminne över det som heter "tomhetens triumf".

Låter jag uppgiven? Det är jag nog inte. Nu randas morgondag för högkyrkliga präster av klassiskt snitt när vi får gestalta alternativen. Frågan är om vi har tillräckligt med präster av detta slag som inte är så uppgivna att de blivit oförmögna till allt gott verk? Här gäller att träna mentalt för att hantera det underläge som så ofta är Kyrkans alldeles normala liv. Omställningen kan vara något mödosam - men annars? Det finns ett folk att betjäna med Ord och sakrament och det finns folk som väntar på att tas i anspråk.