På Forward in Faith's hemsida kan man hitta det färska dokument där katolskt sinnade och evangelikala i Engelska kyrkans kyrkomöte (Gerneral Synod) avvisar förslaget om kvinnliga biskopar därför att minoriteten inte får ett tillräckligt skydd.
31% av praktiserande kyrkokristna i Church of England avvisar tanken på kvinnliga präster. Hur ska denna minoritet värnas i en kyrka där just biskopsämbetet också i praktiken är grundläggande. Det kan man i en vanlig församling se genom att biskopen konfirmerar, t ex. Har man goda teologiska skäl för att säga nej till kvinnliga biskopar - och sådana skäl finns, som bekant - blir det ett problem när hon kommer inresande. Det kan en som drabbatrs av hjärnsläpp också förstå.
Paul Benfield är en klok och lärd person och skriver utan omsvep att konsekvenserna av ett införande av kvinnliga biskopar är oklara och förslaget ger inte minoriteten en långsiktigt säker plats i Church of England. Susie Leafe pläderar för en lösning med kvinnliga biskopar men på ett sätt som inte gör somliga kristna mer jämlika än andra. Emma Forward påpekar att i Church of England agerar prästen i biskopens ställe och därför "cannot operate without full confidence in the orders of their bishop" om han inte tror reformen med kvinnor i biskopsämbetet och så är det förstås.
Simon Killwick, som är ordförande i The Catholic Group in General Synod, säger att det måste finnas en bättre väg än det förslag som nu ligger, ett förslag som innebär respekt för alla och Stephen Trott menar at man måste börja om på nytt, vilket regelsystemet ger möjlighet till, för att se vad alla är överens om för det som åstadkommits är ingen helig skrift. Att rösta igenom en Legislation nu - och det är ett återkommande budskap - ger ett beslut men bereder väg för fortsatt konflikt - "further campaigning and politicking" (Kilwick).
20 november röstas om saken. Stalltipset blir att förslaget går igenom. Den grundläggande demokratiska frågan om minoriteten försvinner i ett beslut som fattas av en majoritet men en majoritet som fungerar som majoritetsdiktatur.
Vill man fundera över frågan några varv så har Jonatan Baker, ny biskop av Fulham och tidigare Principal för Pusey House, gtett ett bidrag i volymen Consecrated Women? (2004), på svenska Kvinnor i biskopsämbetet? (2005) Kyrklig Samling gav ut den svenska översättningen. Genomgående är ansträngningarna att hitta former för att hantera oenigheten. Alternativet var ett utnötningskrig som skadar evangeliet och Kyrkans mission. Konstigt, tycker jag, att en Kyrka som håller sig med en Herre som bad om enhet för att världen ska tro, förfar så oskickligt med enhetsfrågorna och låtsas att splittring inte får några konsekvenser. Som Kerstin Bergman (S) som i kyrkomötet drev tanken att "vi opererar bort en liten men högljudd minoritet" och "doktorns kniv gör ont men gott". Varför, kan man undra, är det minoriteten som söker former för att hantera oenighet medan majoriteten obekymrat tuffar på? Är det bara dumhet eller något annat också?
Majoritetsdiktaturen klädd i demokratins fårakläder röstar bort ämbetet. Guds folk försökte sig på detta mot Mose Aron Josua och Kaleb. Det kommer inte att lyckas i Kyrkan utan bara plåga henne med fortsatt splittring.
SvaraRaderaBusenkelt, när Svk valde att fixa läget med de högkyrkliga gav man spelrum åt lågkyrkligheten den perfekta trons perfektbudskap, som bygger teologi på syndafall och missade att högkyrklighetens teori om skapelseordning som måhända stack i ögonen, de facto var mer enkel att hantera än lågkyrklighetens dualistiska bild av verkligheten, om man hårdrar det lite. De lågkyrkliga blev ju glada för att få komma in i folkkyrkans värme en stund och frikyrkofolket kom med på kalaset och vips var Calvin inne och gottade sig och kunde hålla tal vid bordet om hur förutbestämt allt var och är. Nåväl, har man tagit fan i båt får man ro han i land. Vi får väl se hur det går. Vill man ha motmesicin mot calvinismen söker man djupare än den ytliga högkyrkligheten och ser trådarna till pietismen, den goda innan Rosenius klampade in och förstörde det begreppet också. Läser man Johan Arndt och ber en bön, kan perspektiv öppna sig. Man kan rent av inse att det rena vatten som jag döptes i kan vara samma vatten som jag bajsat i, för allt hör ihop, kretsar runt, som vatten gör. Det visste dr Luther men inte Calvin, för Calvin sökte svara på de frågor som Luther gjorde halt vid och klargjorde att Deus absconditus skall inte sökas förstå utan där skall stillsamt sägas " Gud tillåter". Nåväl, låt Calvin smakligt äta, han är hungrig, han har aldrig vandrat fyrtio år i öknen fast han tror sig kunna bygga på GT. Han har aldrig sett Kristus i Mose, som Rambach. Men det är väl bara få som läser sådant nuförtiden. / Magnus Olsson
SvaraRaderaSchartau, som jag har i stort sett daglig glädje av, rekommenderade Arndt. I "Bref i andeliga ämnen" skriver han följande:
Radera"Näst efter den heliga Skrift äro Lutheri skrifter dertill mest bidragande, att förhjelpa en menniska till Tron, i synnerhet hans Förklaring öfwer Brevet till de Galater. --- Dernäst (nemligen näst Luther) kommer Arndts sanna Christendom, de 3 första och 5:te Boken;"
Kristus var inte i Mose då han hetsades till att bryta mot andra budet genom att slå på klippan (Kristus). Vad skall vi säga om alla dem som satt sig på Mose stol och som fortsätter att "slå på klippan (Kristus)" med sina omtolkningar och bortförklaringar av Guds Ord?
Radera"vem var det som slog dig?". Det finns många inre broar i paradoxerna och Kristus är inte bara i utan i. Fö är teologins viktigaste bokstav just i. Inte ett jota skall förgås. Allt samverkar enligt Guds vilja eller tillåtelse. Calvin sökte svar där Luther gjorde halt. Därför är luthersk teologi förtröstans teologi. Domen blir Herrens. / Magnus Olsson
RaderaDet finns en paradox här. Liberaler/feminister talar gärna om att verka för fred (medan inte så sällan väsentliga delar av evangeliet glöms bort). Men i fråga om kvInnliga präster och biskopar gäller unconditional surrender!
SvaraRaderaVänd på steken biskop Göran, så är det fullt möjligt att säga samma sak om traditionalister utifrån andra frågor med samma effekt. Det blir så med system. / Magnus Olsson
SvaraRaderaI sitt inlägg, det som vi reagerar på, har Dag påmint om att Consecrated Women söker vägar att hantera oenigheten. Det vill inte många av dem som vill ha kvinnliga biskopar. De kommer förmodligen att få som de vill. Motståndarna skall inte bara besegras, de skall förintas.
RaderaFör båda sidor gäller: antingen söker man former för att leva samman, eller också får man finns sig i att regera över en reducerad gemenskap.
Det som inte är av Gud dör ut av sig självt, det gäller båda sidor. / Magnus Olsson
RaderaJag tänker att det finns det som är av Gud men ändå dör. Tänker på kyrkor i Turkiet och Nordafrika t ex.
RaderaEn Björn i Kyrkan
Hade "de gamla" prästerna varit så övertygade i ärendet Glaterbrevet så hade de inte funnits några Högkyrkliga präster kvar. Nu har vi Högkyrkliga präster som lämnat walk ower - jobbet viktigare än kallelsen?
SvaraRaderaMin uppfattning är den , att hade man accepterat kvinnan som präst i SvK så hade förfallet inte gått så långt som i dagsläget. Högkyrkliga präster hade hanterat utvecklingen och hållit skutan flytande.
Nu trampar de ju bara vatten - men de gör de förståss flytande.
Det är nog bättre att trampa vatten än att se till att en gisten skuta skall klara att flyta några meter till. Den sjunker ändå till sist. De som trampar vatten har i alla fall hedern i behåll för att kunna skapa en ny kyrka. Övertygelsen och uthålligheten vinner alltid i längden.
SvaraRadera"Präst från Skara stift"