Demokratifrågan

Just nu har Kristdemokraterna i Växjö det svettigt. Det kan dom gott ha. Bertil Olsson framträder villrådig i Smålandsposten, när ett antal toppkandidater kliver av därför att de inte accepterar att den som fronderat i kommunpolitiken och nu agerar som politisk vilde ändå förs fram som kandidat till landsting och riksdag. Jag ser det som nu sker som en straffdom över kristdemokraternas partiegoistiska agerande. Partinitet visade sig vara Bertil Olssons ledstjärna i livet. Då kan han sitta i partihärvan, men det måste väl finnas några kristdemokrater som inte gillar detta spektakel?

Mig angår detta inte mer än som en fråga om hur politiskt liv nu framträder. Ska det bli mer av denna vara i andra partier? Partiskandaler underminerar nämligen tilltron till vårt politiska system. Det kan man finna välmotiverat. Jag ogillar när politik blir ett yrke och en födkrok. Och demokratin förutsätter demokrati kanske det som saknas nuförtiden - vitala folkrörelser och människor som har tid, ork och lust att allmänbilda sig politiskt. Det är farligt när journalister intervjuar journalister och fördummar det som är komplicerat i tanke på att lyssnar- läsar- eller tittarkonsumenterna är korkade.

Att demokratin värnas inte bara av mångas delaktighet utan också av de fås, de valdas alltså, politiska kompetents borde vi tala mer om. Hur kunde Adolf Hitler komma till makten i god ordning? Därför att folk röstade på NSDAP och än mer på Führern. De tilltrodde honom förmågan att ordna allt till det bästa - och definitivt bättre än det kunde ordnas demokratiskt. Ett gäng politiker spelade bort demokratin genom att inte kunna göra det som folket begärde och om det demokratiska systemet inte levererar, vad ska vi då ha demokratin till?

Att demokratin är något kvalificerat och något annat än majoritetsstyre, kan jag påpeka ånyo, lärd i ämnet av folkskollärare Nils Rubin som jag är. Majoritetsdiktaturen skulle vi sky, sa magister Rubin, lika mycket som ledarens diktatur. Demokratin ger alltid minoritetsuppfattningar utrymme, vill höra invändningar och uppmuntrar till debatt för debatten är demokratins livsluft. I en demokrati är nyfikenheten uppriktig och vill veta vad majoriteten missat. I många fall ska demokratin fungera så att man kompromissar - men man kompromissar inte bort utan fram. Andra perspektiv ger bättre analyser och klokare beslut.

I går läste jag biskop Martin Lind som utlade Förintelsetemat. Antisemitism är människoförakt, menade han. Åsidosättande av människor ogillade han och detta diskriminering ska bekämpas "av det enda skälet att det handloar om människor". Det låter något från en biskop som inte bara upprätthållit det svenskkyrkliga diskrimineringssystemet utan propagerat för det. Nu skriver han: "Vi kristna har anledning till självkritik." Får jag då fråga biskopen Lind vilken självkritik han ser sig ha anledning till när vi talar om diskrimineringen mot oliktänkande i Svenska kyrkan? Problemet i Svenska kyrkan är nämligen detta att demokratisk minimistandard inte upprätthållits när vi kommit till konfliktfrågor. Då har det varit utrotning som gäller. På ett självklart sätt, lika självklart som i förra veckan när Ann Heberlein pläderade för att Marcus Birro inte borde vara med i Svenska kyrkan. Hon upprepade sin traktan att han skulle bort. Och det var liksom självklart.

Jag har en vän i svensk politik. Han konstaterar inför det som ter sig massivt dumt (en stadsplanefråga t ex) att "detta kan bara vara resultatet av ett i styrelsen fattat demokratiskt beslut" för en enskild person skulle aldrig kunna komma på något sådant. Jag gillar repliken för den beskriver också något kring demokratifrågan - behovet av kritisk instans.

Jag ska inte påminna om de orkestrerade anmälningarna till Växjö domkapitel mot denna bloggsida. Till er som undrar kan jag meddela att domkapitlet inte har meddelat något beslut. Det intressanta är mekanismen att så enkel och självklart vilja tysta det olämpligt sagda eller skrivna. Den demokratiska hållningen är en annan.

I det demokratiska samtalet måste inte alla skivor skäras tunt - men det underlättar. Alla förtroendevalda är inte usla men samtliga förtroendevalda är inte heller värda förtroende. Ska man fatta beslut men aldrig återfinns i gudstjänsten, har man inget förtroende och ska inte heller ha det. En del av de valda är sannolikt inte kapabla att ta de beslut som egentlig fordras. De har inte analyserat det faktiska läget. De drömmer. Och det blir inte bra i längden. Var har vi alltså beslutsfattarakademien i Svenska kyrkan, den där beslutsfattare kompetenshöjs. Hade vi ett sådant ställe i Sigtuna förr i världen? Vad har vi nu?

I Kyrkan, som är Herrens Kyrka, kan inte heller demokratin slå igenom restlöst. Vi förvaltar till sist ett förtroende från Kyrkans Herre och behöver klura ut hur Han vill ha det.  Det gamla systemet var att ge läroämbetet en självklar plats och vetorätt. Nu har vi en Läronämnd, kyrkopolitiskt tillsatt  av kyrkomötet och genom biskopsvalen. De kan köras över av kyrkomötet. Ser ni problemet?