Till
Växjö
domkapitel
Om brödet i mässan
Det är knappast någon tvekan om hur Svenska kyrkan uppfattat
vad nattvardsbröd ska bakas av. Vete. Så har tidigare skett på Ersta, så skedde
dessförinnan, när oblater bakades av kyrkvärdsmoran, så som Strindberg skildrar
saken i Giftas. Detta överensstämmer med katolsk ordning – och varför skulle
det inte göra så? Anspråket att vara evangelisk-katolsk är ju vår Kyrkas
anspråk, alltså kan vi läsa CIC 924 §1-2, där det både hävdas att eukaristin
ska firas med bröd och vin med specifikationen att brödet ska bakas av rent
vetemjöl och känna igen vår kyrkas praxis. Saken har uppfattats så självklar,
att den inte närmare reglerats i kyrkoordningen. Vid nattvardsfirande ska bröd
användas.
När Ersta, utan att förankra sitt beslut läromässigt,
övergått till att enbart baka glutenfritt används inte avglutinifierat vete. I
stället blandas potatisstärkelse,majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl samt
guarkärnmjöl (mjölet kan innehålla spår av mjölkprotein, soja och lupinmjöl) med
vatten och bakas som oblater, till utseendet exakt lika de tidigare
veteoblaterna. Redligt kan man dock inte hävda att Frälsaren lovat sin närvaro
i denna blandning. Ordet kommer till elementen och gör sakramentet – men då
måste elementen ha en elementär likhet med bröd och få skulle på förfrågan
hävda att en stärkelseblandning som den Ersta tillhandahåller är just bröd.
I Giftas-åtalet gällde saken gäckeri med det heliga. Det som
då fördes till rättegång är inte så uppseendeväckande som det gäckeri som nu
bedrivs med en Erstas stärkelseblandning. Den räcks till kommunikanter men
saknar saklig täckning genom ett Frälsarens löftesord eftersom blandningen inte
är bröd utan avviker från vetskap (om instiftelsen) och beprövad erfarenhet
(Kyrkans praxis). Erstas egenmäktiga beslut kanske inte ska undgå kritik.
En kommunikant som kommer på vad det är som faktiskt
erbjuds, hamnar i sakramental osäkerhet. Det ska ingen behöva utsättas för. Jag
ska trygg kunna veta att när celebranten gör som Kristus sagt, blir det också
som Frälsaren lovat.
Jag begär nu
att Växjö domkapitel genom ett beslut slår fast att endast
bröd bakat av vete (i förekommande fall avglutinifierat vete) får användas när
mässa firas i Växjö stift. 
F. Dag,
SvaraRaderaNär de ledande heretiker och blivande äb av svky har orsakat en sådan splittring av kristna så att tom påven röt "inget annat än skandal" då känns frågan om vad oblaterna bakas med en veritabel petitess...
Pax Vobiscum,
Nils Johannes
Som mamma till en liten multiallergisk gosse tycker jag det låter väldigt bar att de på Ersta fattat att det finns en hel hoper människor som inte bara är glutenintoleranta utan också väldigt allergiska mot hela vetet. Min son tillhör dem. Vetestärkelse, avglutinifierat vete, you name it, inget vete funkar hans får hemska eksem, astma och dålig mage ändå. Det behövs inte mycket vete heller. Enligt hans läkare ökar spannmälsallergierna lavinartat i Sverige så Ersta gör helt rätt. Precis som alkoholfritt vin är bra för alla nyktra alkoholister. Den som inbillar sig att Jesus inte kan vara med i HHN utan alkohol och vete har en mycket liten Gud. Det är då inte den Gud som finns till som kan förvandla vatten till vin man tror på i så fall. Eller vill man utestänga de undermåliga människor som likt de flesta cirkumpolära folk, inte tål vete och har lätt att bli alkoholister?
SvaraRaderaOnekligen ett par poänger, Alma!
RaderaKJ
Min kropp tål inte det minsta uns av gluten. Jag hör till den lilla grupp av glutenintoleranta som får besvärliga hudutslag och eksem, Dermatitis herpetiformis (DH). Men grundskadan i tunntarmen är densamma och skadan man får vid minsta intag tar, liksom för alla glutenintoleranta, några månader för kroppen att reparera (alla får inte något obehag av skadan i tunntarmen). Detta har för min del de senaste åren fått till följd lågt blodvärde och det har i sin tur orsakat andra krämpor. Det var för drygt tjugo år sedan en hudläkare konstaterade att jag hade DH. Då hade jag förgäves några årtionden sökt hjälp för besvärliga eksem. Det var en oerhörd lättnad när upptäckten var gjord. Och nu var mjöl från de vanliga sädesslagen förbjuden.
SvaraRaderaSå skulle jag efter detta förbud leda Högmässan och tänkte på oblaten, som innehöll vetemjöl. Min fasta tro på Herren var att han verkligen inte vill orsaka min kropp något ont. Så i tro tog jag emot. Men dagarna efter kom utslagen. Har sedan någon gång upprepat att ta emot den riktiga oblaten med samma resultat. Finns helt glutenfria oblater använder jag mig av dem, finns inga avstår jag och tar bara emot vinet.
Men undantag ska inte göras till regel, såsom nu sker i många kyrkor. Utmärkt att du, Dag, gjort en anmälan ang. Erstas hantering.
Har vi, som inte tål den oblat, som ska användas, inte tillräckligt stark tro? Den undergörande tron gläds vi åt och tar tacksamt emot när den ges oss. Men den är inte nödvändig för frälsningen. Det är däremot den rättfärdiggörande tron. Den är en gåva också till alla glutenintoleranta.
Tack för detta förstapersonsperspektiv. Det borde smälla högre än erfarenheter från "en vän till mig" eller en person "i min närhet". Hälsningar till er i Vråa! /Olof Olsson
RaderaInstämmer i att brödet som ett minimum bör vara bakat på vete i någon form och vinet komma från en jäst produkt av vinrankan om än vid behov i avalkoholiserad form.
SvaraRaderaKvarstående individuella bekymmer kan lösas lokalt och pastoralt om god vilja finns.
Tyvärr kan man inte utgå från den saken som en självklarhet. En liten berättelse från en "praktaravslutning" för länge sedan får ge ett exempel på detta. En gemensam måltid var planerad som final på terminen. Plats var bokad på lokal restaurang. Diskussionen kom in på vad som skulle drickas till maten. Några av oss, traditionellt svenskkyrkliga, hade den uppfattningen att det fick väl var och en själv bestämma. Andra med frikyrklig bakgrund replikerade med hetta att de inte tänkte förtära alkohol i någon form. Helt OK för vår del, sa vi. Vi tänker inte tvinga på er vare sig vin eller öl. Men då blev alkoholmotståndarna än mer arga. Det var inte förenligt med deras samvete att sitta vid ett bord där alkohol förtärdes, om än av någon annan. Det var kränkande för dem. Med en djup suck över detta elände och för att få ett slut på saken accepterade vi andra en måltid där ingen alkohol skulle serveras till någon. Nu skulle det väl ändå vara klart, skulle man kunna tänka sig. Men, nej, si det var det inte! Den bokade lokalen tillhörde en restaurang med alkoholrättigheter och att vistas under dess tack sargade de lättkränktas samveten så till den grad, att dit kunde inte gå på några villkor. Därmed var för vår del måttet rågat och vi drog vårt kritstreck över bordet. Ni har en annan ande än vi. Måltiden är inställd. Punkt!
ALMA
SvaraRaderaSaken kan lösas på många sätt; utan att tumma på det viktigaste; BRÖD o VIN är de substanser som Kyrkan ALLTID använt, UTAN UNDANTAG (även i det gammelprotestantiska fattig-Sverige).
Man kan kommunicera enbart vin eller specialgjord kost.
Det enda otänkbara är att göra som SveK...
Anders Gunnarsson
Tja, Anders Gunnarsson, "ALLTID" och "UTAN UNDANTAG" var det. Kanske ändå inte riktigt så, om man inräknar 1600-talets svensk-lutherska kristendom i Kyrkan. I den karolinska armén kunde man under sträng vinterkyla använda sig av brännvin i kalken, trots att man inte kunde sägas ta det lätt med den rena läran.
RaderaDå har du i a f minst ett element konsekrerat.
RaderaSen kanske jag kan förstå den avvarten hos karolinerna.
Det finns andra avvarter som en skånsk katolik kan ha mer Och större frågetecken inför i dess historia...
Om man uttrycker att 1600-talets o 1700-talets stormaktshistoria inte klingar som poesi i mina öron, är jag diplomatisk.
Hade jag levt då, hade jag hängts...
De som levde i Danmark, Polen eller Tyskland var inte heller så imponerade... (än idag sjunger polackerna i nationalhymnen om att Gud ska bevara dem för svenskarnas tyranni; hoppas Gud svarar dem).
Anders Gunnarsson
I 'Karolinerna' berättar Heidenstam rörande om nattvard med utspätt brännvin. Men det är ju inte precis ett äkta historiskt belägg för saken. Finns det sådana?
RaderaAnders,
RaderaMöjligen hade du blivit lagd under yxan (hängning var för tjuvar), men sannolikt hade det stannat vid utvisning ur riket. Någon större förståelse i Europa för individuell religionsfrihet fanns inte vid denna tid varje sig i "protestantiska" eller "katolska" länder. Man var alltså inte särskilt ömsint på någondera sidan. Skulle vi inte kunna låta det stanna vid den observationen?
Vad gäller polackernas sångövningar finns det nog annat och mer närliggande tyranni att bekymra sig över än svenskarnas misslyckade försök på området under tjocke Karls tid. Den gången blev de onekligen hörda!
Sedan kan det sägas med furst Talleyrands ord att det svenska angreppet på Polen var värre än ett brott, det var ur politisk synpunkt en kapital dumhet. Sverige och Polen hade ju i högsta grad gemensamma intressen att ta till vara i förhållande till Preussen och Ryssland.
Bäste +Göran, Det var roligt att få en påminnelse om Heidenstams författarskap. Det sker inte ofta nu för tiden. Möjligen kan det vara den berättelsen som spökar, men också något ur Grimbergs svenska historia. Jag ska vid tillfälle borra djupare i den saken. Så här långt bara dessa reflexioner: Heidenstams "Karolinerna" är givetvis inget fackhistoriskt verk, men Heidenstam hade läst in sig på området innan han fattade pennan och han tillhörde en generation där en grundlig bildning i svensk historia var en självklarhet. Detta i kontrast till en tid där obildning på området blivit en merit.
RaderaI äldre kristen tid, särskilt vintertid, kunde man i Norden ha problem med tillgång till vin. Förmodligen kommunicerade man då vanligen under en gestalt. Ännu mer uttalat blev givetvis det problemet för en armé i fält ute i ödemarken och under sträng vinterkyla. Om man i efterhand kommit att tänka på brännvin som en praktisk lösning på ett verkligt problem hänger det naturligt samman med den omständigheten att brännvin har en annan fryspunkt och varan fanns för det mesta med i trossen eftersom brännvin användes vid kruttillverkning. Om man lyckats få med sig något vin och fått det tinat över lägerelden var det också lämpligt att spä ut det med brännvin och inte vatten, om drycken inte skulle frysa i kalken före distributionen .:-)
Högt älskade +Arne. Tack för ditt trofasta vittnesbörd. Pris och lov till Herren vår Gud som kallat dig till helig tjänst!
SvaraRaderaDet här är en viktig diskussion, därför att det är viktigt både hur vi hanterar det heliga och hur vi hanterar människor. Det handlar således om sakramental trygghet och om personlig omsorg. Men det är FÖRST ern sakramentalteologisk fråga, som DÄREFTER måste hanteras pastoralt.
SvaraRaderaSvenskkyrklig praxis måste sägas vara kodifierad i de "Rekommendationer angående handhavandet av altarets heliga sakrament" som togs fram av Växjö stifts prostmöte 1990 (Dags var då en prostarna) och som hela biskopskollegiet därefter "i princip" ställde sig bakom. Aktstycket trycktes i SPT 9/1991. Om brödfrågan skrivs: "Nattvardsbrödet kan för vissa allergiker vara ett problem varför församlingarna också bör ha tillgång till glutenfria oblater."
Implicit ligger i formuleringen (1) att vetebröd används i församlingens mässa, (2) att det finns undantag för den enskilde kommunikanten. Jag tror man kan hävda att Jesu eget exempel stärker en sådan handling: när det var påkallat bröt han även heliga föreskrifter som han annars respekterade. Konflikterna om sabbaten återkommer gång på gång. Det finns en frihet, därför att reglerna blev till för människorna och inte tvärtom. Han lät därför t.ex. sina lärjungar plocka säd under sabbaten (och åberopar då också Davids exempel när han åt av skådebröden). Men han gör inte undantaget till regel.
Kanhända avviker Erstas oblater från vetskap om instiftelse och erfarenhet om kyrkans praxis. Det får ni i kyrkan reda ut. Men bröd på majs- och rismjöl är lika mycket bröd som vetebröd. Det har mer än en "elementär likhet med bröd". Har ätit det i Mexico där man alltid hade majsbröd vid sidan om allt man åt. Nu vet jag inte hur mycket majsmjöl som ingår i Erstas stärkelseblandning men vete är också till största delen stärkelse. Det var länge sedan jag åt en riktig oblat, men jag minns att den var smaklös och torr, och klistrig, som stärkelse ungefär. Majsbrödet i Mexico var absolut mer bröd än denna bleka tunna oblat. /Olof Olsson
SvaraRaderaOlof Olssons inlägg öppnar upp en ny delfråga inom diskussionen: vad är egentligen bröd när vi talar om nattvarden?
SvaraRaderaKristus har instiftat sin måltid och kyrkan upprepar den på hans befallning och löfte. Strävan är att ligga så nära Jesu exempel som möjligt för att det ska bli rätt. Inom den stora kyrkliga traditionen - flödet från första kristen tid och fram till oss – har detta inneburit vetebröd. Eftersom det var vad Jesus, i enlighet med föreskrifterna i Lagen, använde. I Väst osyrat, i Öst syrat bröd - men alltid vete.
1. Vad händer då om man skulle använda något annat? Vägrar Kristus att förenas med något annat än vete? Både de som är väldigt säkra på att döma ut andra gestaltningar som ”ogiltiga”, och de som är lika säkra på att Jesus inte skulle bry sig, bör istället ikläda sig en viss ödmjukhet. Vad gäller Guds handlande kan ingen av oss VETA. Gud är förstås inte bunden av sin egen ordning, men kyrkan är det. Därför gäller för vår del trohet mot det vi själva tagit emot. Över huvud taget är validitet inte ett ontologiskt, utan ett kyrkorättsligt begrepp: vad erkänns inom den stora kyrkliga gemenskapen som rätt bröd för nattvardsfirande.
2. Men olika kulturer har också olika brödkultur. Man kan utifrån tanken på inkulturation driva att brödet i mässan borde knytas ihop med vardagen och det igenkänsliga dagliga brödet. I Sverige kanske knäckebröd (råg) och i Mexico majsbröd etc. Och sannerligen att jag finner ett rågknäcke vara mer bröd än våra kexoblater - som ju ärligt talat mest påminner om papper. Även om det sakramentalteologiskt är rätt, så försvagas teckenkaraktären och hänvisningen till vardagsbrödet. Allra bäst vore kanske om församlingen bakade sitt eget nattvardsbröd av vete- och grahamsmjöl. I vilket fall borde frågan kunna ställas också ur denna synvinkel.
3. Vad gäller brödet och vinet i Herrens måltid har praxis ändrats radikalt i Svenska kyrkan på bara ett par årtionden. Det kan ske största problemet i alltihop kanske egentligen visar sig vara hur lärofrågor numera avgörs hos oss. Eller inte avgörs alls; det bara ändrar sig utan att man gjort reda för de ekumeniska eller sakramentalteologiska frågorna.
Ja, Mikael
SvaraRaderadet är "åt häcklefjäll" hur lärofrågor idag avgörs i vår kyrka. Dels att det s.k. kyrkomötet avgör rena trosfrågor, men även hur kyrkoråd går in och bestämmer i gudstjänstens ordningar och även i nattvardsfrågor, som ju helt och hållet är prästens uppgift att bestämma om. Vad är det för ynkliga präster som låter ett kyrkoråd över prästens huvud bestämma om intinktion, druvjuice som ersättning för vin osv. Någon resning och stake måste man väl ändå visa i all annan flathet. Det ynkligaste jag upplevt var när en pensionerad präst använde druvjuice i en högmässa jag närvarade vid.
När jag påpekade för honom att det var inget vin idag, utan druvjuice, försvarade han sig med att "de har ju bestämt det så här". Och "de" var därvarande kyrkorådet. Hur kan man som pensionerad präst vilja så vanhelga sakramentet att man ställer upp på något sådant och dessutom bedra nattvardsgästerna? Som pensionerad präst behöver man väl sannerligen inte krusa något kyrkoråd utan läsa lag och bestämmelse om kyrkans ordningar för dem, utan att råka ut för några repressalier. Är några futtiga hundralappar som extraknäck till pensionen så viktiga att man vill förnedra sig på detta sätt och göra mässan i princip ogiltig enligt Herrens instiftelse? Jag förstod att prästen skämdes lite när jag påpekade det. Men såvitt jak kunnat se så har han fortsatt att fira mässor i den församlingen och förmodligen med den skummande druvjuicen. Det är ynkedom. Vad han borde gjort efter mitt påpekande skulle ha varit, att han ställt ultimatum till den församlingen; att vill ni att jag skall förrätta mässa här i fortsättningen, så får ni köpa in vin, som det skall vara.
"Präst från Skara stift"