Sur gubbe

Jag ser mig beskrivas som "gubbe". Därtill är jag negativ, bitter, sur. När det gäller nazister är jag tydligen dåligt uppdaterad. Allt detta är värt att reflektera över.

Vi tar nazisterna först. Kan man utan vidare kalla de högerradikala för nazister? Det tror jag inte är rimligt. Det finns unga som läst på. Svenskläraren i Halmstad hade, som jag berättat, en gymnasieelev som definierade sig som nazist. Hon tog debatten med honom, läste på (ringde sin pappa och sa: "Farsan, jag behöver låna Mein Kampf") och kunde argumentera. Något senare meddelade ynglingen att han inte var nazist längre. Så ska det gå till.

Högerradikal huliganism är något annat. Naturligtvis kan man med Harald Ofstad säga att nazismen är den spegel där vi ser våra egna drag förstorade och därmed så avslöjande och då handlar det om medlöperiet med makten. Men då handlar det inte om politiska manifestationer så mycket som det handlar om självrannsakan inför vad som hände 1933-1945. Och kanske ska man när det kommer till nazismen inte bara analysera idéerna utan än mer försöka förstå intressena. Man har väl läst Herman Rauschning!

Begreppen ska vi vara noga med - för språket kan fånga oss och dra upp ramarna för vår samtidsförståelse. Begrepp vi använder tanklöst gör oss helt enkelt lite dummare. Därför behövs idéanalyserna. Vilka är de nazistiska idéerna och hur beroende av sin tyska tid är de? Alf Nymans bok Nazism, caesarism och bolsjevism, Lund 1941, tog jag fram liksom Herbert Tingsten Nazismens och fascismens idéer, 1965, första upplagan 1936 under titeln Den nationella diktaturen) och några böcker till bara för att begripa hur både oanvändbart och användbart begreppet nazism är för politiska skeenden idag. Om inte annat har Tobias Hübinettes katalogiserande av vad han tror vara nazism eller högerextremism visat på riskerna med övertalningsdefinitioner som man själv övertygats av och därmed slipper allt som komplicerar.

Gubbe då? Visst. Men begreppet används för att avfärda, inte för att uttrycka aktning inför ålderdomen. Jag har jämförelsevis levt länge, 65 år gammal som jag är. Av apostlarna är det nog bara Johannes som blivit äldre än jag och längre tid än Martin Luther har jag levat. Men ärkebiskop Wejryd och biskop Johansson är äldre. Avfärdas de som "gubbar"?  Nja, det kan man undra. Nu är jag inte bara gubbe, jag är sur och bitter också och skriver en negativ blogg. Anklagelsen för bitterhet kan man inte svära sig fri från. Men vem vet vad som är i en människas ande utom Anden? Och hur ska man vara för att vara just bitter? Räcker det att vara kritisk? Men om man är kritisk och kritiken bottnar i vetskap och beprövad erfarenhet - blir det inte annorlunda då? Jag vet väl i vart fall något om de kyrkliga förhållanden jag skriver om? Är det inte där skon klämmer - för att slippa höra kritiken måste jag avfärdas just som sur och bitter gubbe, fylld av negativism och detta blir på sitt sätt rätt lustigt.

Det är väl då lika bra att piggt, käckt och muntert fortsätta blogga även om Växjö domkapitel ska ta upp två anmälningar mot den blogg som blev årets år 2013. Tack Kyrkans Tidning! Jag ska väl gå fri med samma argument som Eva Brunne friades av Ansvarsnämnden för biskopar: "Eva Brunne är, liksom alla andra, genom bestämmelser i svensk grundlag och i Europeiska konventionen d. 4 nov 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, tillförsäkrad yttrandefrihet. Detta sätter den yttersta gränsen för hennes rätt att uttala sig, även om hon har att förhålla sig till sitt ämbetsansvar."

Nå då så.
Skulle man vilja vara sur gubbe får man det.
Men man får vara en äldre pigg, käck och munter (för att inte säga levnadsglad) man också, om man skulle vilja. Detta är en så kallad mänsklig rättighet. Vad 65-åringen egentligen är ligger dock inte i betraktarens öga. Betraktaren ser bara vad betraktaren vill se. Anden utforskar allt, dock. Och ibland säger Anden just sådana sanningar vi inte vill höra.