Ovälkommen

Nu har det upprepade gånger trumpetats att vi är välkomna in i vilken kyrka i Svea rike som helst, när som helst och kan fira gudstjänst med alla andra där. Gud påstås finnas där och antyds acceptera allt vad som händer där. Detta förhållande gäller från Ystad till Haparanda, sägs det.

Det sista roade mig för Trelleborg ligger väl söder om Ystad för att inte tala om alla milen norr om Haparanda, där goda bröder sköter sina församlingar. Jag har anledning förmoda att gudstjänster där har med Gud att göra, dvs så som vi möter den Uppenbarade. Men inte gäller det överallt. Skälen kan jag ange:

1. I många kyrkor firas inte längre söndaglig gudstjänst/högmässa. Det man kunde göra, går inte längre. Hur denna stegvisa kyrkostängning gått till, får framtidens kyrkovetare kartlägga. Det handlar nog om de små stegens tyranni och dessa steg tas, därför att det troende folket saknas. Svenska kyrkan är de facto inte rikstäckande så som hon var för 15 år sedan.

2. Högmässan är den kristna Kyrkans stora händelse på söndagen. Judendomen har läsegudstjänsterna, inte Kyrkan, som - så Luther! - söndagligen möter upp i Herrens hus och vid Herrens bord. Frågan gäller inte kundanpassning.
Frågan gäller Kyrkans identitet. Men jag har varit församlingspräst så länge att jag vet att när Herrens bord dukas, kommer folk och fattar mer än de annars förstått. Precis som jag själv, alltså. När jag vill gå till mötet med Herren och Herrens bord inte dukas, kan jag bara förstå det som ett underkännande av min djupa längtan.

3. Somliga av oss omfattar 1957 års kyrkomötesbeslut men inte beslutet 1958. Vi lovades hemortsrätt. väjningsrätt och rätt till lika behandling vi som andra. Det var tomma löften när allt kom till allt. Vi hanteras som styvbarn. Det är dock orätt handlat av Svenska kyrkan och dess hantlangare. Deras välkomnande gäller inte oss, deras leenden avslöjas som känslokalla grimaser. "Surrender!" är deras ord. "Vi har i demokratisk ordning bestämt att ni har fel."
Men jag har tittat bakom kulisserna. Jag tror inte som majoriteten.
Att säga att jag är välkommen när jag inte tas på allvar med mina frågor är som att bjuda mosaiska trosbekännare till kräftskiva eller räkfrossa och att bjuda muslimer på julfest: julskinka med brännvin och öl och skrika ett "välkommen och håll till godo!"
Förresten fick jag ett litet rött inbjudningskort när jag vandrade Ku'damm fram förra veckan. Det var till "Eine nackte Sinfonie" med erotisk show "zum Ansehen und Mitmachen". Jag gick inte. Jag går inte på sådant. Välkommen var jag dock. Allt som  man är välkommen till ska man inte frekventera. Det jag skulle "mitmachen" är sådant en kristen människa ska undvika, fattade jag. Det kanske beror på fromma insikter - eller autentiskt snuskig fantasi, välj själva.

4. Jag ställer inga andra krav på liturgin än att den ska vara sann, dvs uttrycka vad Kyrkan tror och bekänner, det som lärts alltid, överallt och av alla som står i gemenskap med apostlarnas tro och ordningar. Liturgin kan vara tafflig eller påver, det kan jag leva med. Men den får inte vara osann utan ska rätt avspegla själva uppenbarelsen.

5. Förkunnelsen ska vara sann. Rätt lära. Autentisk. Annars kan en kyrkokristen inte vara där.
Svensk Kyrkotidning nr 1/2014 s 27 kastar jag mig över. Där får jag veta att det är fåfängt att fråga om Jesus eller Muhammed luktar mest som Gud. Verkligen?
Om Jesus nu, som Kyrkan lär och lär baserat på gjord erfarenhet, är Gud, borde svaret vara rätt självklart. Ungefär som helgon kan lukta himmelskt fast de i annan mening luktar svett och andra odörer. Nu är detta i SKT skrivet som predikotankar inför 5 s efter Trettondedagen. Skulle detta läras från en predikstol jag sitter under, kan jag bara konstatera att detta är en heresi. Med villolärare ska gemenskap inte upprätthållas.

Det är inte i marginalen vi (längre?) är oense. Det är i centrum. Och förkunnelse och förkunnare döms av Guds Ord, inte av de tyckmyckna.

Det var tydligen fel att jämföra hur man blir av med soppåsar och gudstjänstfirande. Intressant. När vi andra i högmässans inledning ägnar oss åt a) självrannsakan b) syndabekännelse och c)förlåtelsen vi för Krist skull får och är glada över att bli av med skiten, sysslar somliga uppenbarligen med något annat. Men vad gör dom? Och - handen på hjärtat - vad har de då i gudstjänsten att göra?

Jag vill till högmässan. Jag vill möta den som i apostolisk ordning och på Herrens befallning gör det en präst ska göra: Avlöser, utlägger, helgar och välsignar. Jag är uppenbarligen med i en gemenskap av resande; det kristliga resandefolket. Jag är inte ensam. Förresten har jag funderat över den apostoliska successionen med hjälp av Monsignore Cavallin, så det så. Han, romersk katolik, konstaterade att successionen historiskt räddades över till Svenska kyrkan. Det borde utmana oss att tänka inte bara stort om successionen utan också om successionen i stort.