Trettondedag

Bloggkommentatorer och missionärer har det gemensamt, att det ibland blir väldigt upprört då de samlas. Missionärer var bra var och en för sig och där fick de ta eget ansvar. Ihop blev det annorlunda. Upprörda gräl som till sist fick dränkas i tonic och det där andra som man sär ut sin tonic med. Vad grälen slutligast handlade om, mindes ingen längre. Ja, ni ser parallellen. Och jag är emot sifferexercis kring dräpta - det slutar bara med att någon vinner, dvs den som redovisar flest döda - eller lägst antal, jag vet inte så noga. Begreppet "martyr" ska inte heller vidgas så att alla som slås ihjäl i konflikter om naturresurser är martyrer och räknas in efter religionstillhörighet. Det blir befängt. Men om t ex Boko Haram spränger en kyrka och gudstjänstfirare dör, så kan de väl utan prut betraktas som martyrer? Deras död har otvetydigt med deras utövande av sin tro att göra. Detta måste vara kriteriet för att vara martyr och dö martyrdöden.

Jag firade förresten i går. Det var en högst anständig högmässa av det slag som vinner mitt hjärta. Barn som fick gå till söndagsskolan under predikan och som dessförinnan log mot mig. En predikan som gav perspektiv och påminde om ett och annat så att jag kunde tänka efter. En kantor som spelade orgel (det tycks mig som om man i nejden hellre spelar piano under gudstjänsterna). Ja, kantorn kastade sig över både kororgel och läktarorgel med spelglädje. En liturgi som ingen behövde skämmas över och rätt mycket folk i kyrkan - någonstans mellan 60 och 70 eller fler). Men jag fick köra 25 km för att komma till en högmässa.

Jag tog fram kartboken och mätte från Moheda och 25 km bort för att se vart jag kunde ta mig. Det finns väl inom denna radie 22-23 kyrkor. I två var det högmässa. I de flesta kyrkorna var det ingen gudstjänst för alla skulle till Domkyrkan i Växjö och fira den nya organisationen. Till denna festhögmässa med efterföljande enkel förtäring hade all samfällighetens personal kommenderats, vilket nog blev en rätt ansenlig lönesumma och i någon mening en dyrbar gudstjänst. Dit for jag inte. Hav bort ifrån mig edert strängaspel och era sångers buller eller hur man säger, när det handlar om de stora pådragen.

I dag är det eländigt. Ingen högmässa på förmiddagen inom radien. En hoper musikevenemang kring kl 16. En för det nya pastoratet Öjaby gemensam söndagsmässa kl 18 (denna miffoform för kristen gudstjänst som gläder ingen mer än den som har bråttom hem) men den mässan leder kyrkoherden och han välsignar inte och det där med nya pastoratet blir för mycket för mig, fruktar jag). Jag ser ett mönster. Annandag Jul och Trettondedag Jul - två storytellingstillfällen - ersätts av julmusik och två av julkretsens karakärsdagar avskaffas i all stillhet. För att nu inte tala om vad som sker denna dag när kyrkor inte används. Hus som är dyra att hålla sig med men som inte i egentlig mening används kan det i längden bara bli ett med. De stängs. Verksamheten centraliseras. Det går bra. Varför?

Individperspektivet - kundperspektivet - gäller. Kunden kan ta sig till någon kyrka som denna  dag har öppet och kunderna som för tillfället samlas där kallas "församling". Men det är inte det gamla mönstret att församlingen i Ormesberga församlas, firar högmässa och människor byter ett ord eller två i vapenhuset, på kyrkogården eller parkeringsplatsen innan de far hem. Då samlades till gudstjänst de som vardagsvis kände varandra. Nu rafsas folk ihop långtifrån - om de är så obegåvade att de sätter sig i bil för att kl 18 komma till en söndagsmässa och fira att de fått en kyrklig eller okyrklig organisationsform.

Det vi är med om kommer att förse oss med färre tillfällen till gudstjänst.
Hur många gudstjänsttillfällen det blir avgör väl "pastoralchefen" kanske i samarbete med "församlingsherdarna", som i lyckosamma fall överläger med sina arbetslag. Om den i arbetslaget som vill minst då sätter måttet, vet jag inte.
Och så får jag då sitta och bläddra i bladen eller försöka leta på nätet för att hitta en anständig högmässa.
I vanlig enkel mening har jag slutat leva församlingsliv.