Kristen tro gestaltas i gemenskap och denna gemenskap heter församling. Aposteln manar sina medkristna att inte överge församlingsgemenskapen och i någon mening är uppgiften att församla folket, om vi lyssnar till Frälsaren. Så har Kyrkan uppfattat uppgiften och gjort det konkret. Lagsökningsområdet - socknen - blev församling, d v s församlingens område och kyrkklockans klang hördes över socknen. När jag var något yngre och prästbristen besvärande upprätthölls gudstjänstlivet också med veniater - men det upprätthölls. Och varför? Därför att det för kristen tro nödvändiga gemensamma gudstjänstlivet var avgörande viktigt - och lokalt.
Kravet på att det i en församling måste firas gudstjänst varje vecka hamnade i kyrkoordningen. Från centerpartistiskt håll kom motioner om att "mildra" detta krav och nu mildras det när vi får stordrift. Nu "behöver man" inte fira gudstjänst lika ofta. Någon kyrkoherde med måttliga gudstjänstambitioner uttalade att pastoratet "redan" gått in för den nya ordningen att förlägga somliga gudstjänster till grannförsamlingen. Jojo.
Jag ser utglesandet. För fem eller sex år sedan kunde jag enkelt komma till en högmässa för det firades om inte i varje kyrka så rätt nära. Varannan söndag i Ormesberga och varannan i Ör var det gudstjänst. Nu är det utglesat. Jag kan fatta varför. Någon söndag var jag ensam och njöt av privilegiet att präst, kantor, vaktmästare och kyrkvärd så entusiastiskt ställt upp för att betjäna mig. En Trettondedag i Ör räknade jag t o om ut hur många ljus de tänt för att glädja mig. Då var det 50 ljus per kyrkobesökare. I år tändes inga ljus. Inte i Ormesberga, inte i Ör, inte i Öjaby. Gemensam pastoratssöndagsmässa i Bergunda för att högtidlighålla nyordningen. Jag var inte där. Det är inte det pastorat jag bor i. Hur många från Ormesberga for dit?
"Den som inte varit i kyrkan på söndagar tre
vill sedan inte åt kyrkan se", hette det i Västergötland sa domprosten G A Danell. Utglesandet har sina risker.
Visst är det rörande med alla små nödfallsåtgärder som föreslås i denna reträtternas tid. Postilleläsande, husandakter, andra gudstjänstgemenskaper men saken gäller väl något mera? Stora system faller sönder, det fattar jag. Tredje riket och romarriket lika som det brittiska imperiet och Sovjetväldet. COOP la ner i Växjö och har nog allvarliga problem. SAAB gick överstyr. De små stegens tyranni styr Svenska kyrkan lokalt bort från den hållning som var - och denna förändring administreras med mycken möda och stort besvär. Men var finns entusiasterna, de som glada och i tro satsar på det nya - bortsett från de välavlönade på pyramidens topp? Jag har inte träffat några. Jag ser mest folk som säger att "vi får väl se hur det blir" utan att lägga sig i eller i egentlig mening bidra.
För egen del menar jag att de präster som inser att vi håller på att få ett folk på vandring - nomadkristna utan församling - måste ta ansvar och bygga församling så att de lockar och tar ansvar för nomaderna. Då blir det till att åka - men efterhand blir det en något större församling än bara socknen. Vad bygger församling? Det gamla vanlig, det av Gud givna. Och till det av Gud givna hör att de kristna firar eukaristin på Solens dag, söndag. Nästan makabert är det att jämföra de olika länsdelarna Kalmar och Kronoberg och se hur gudstjänstlivet i Kronobergs län ter sig amatörmässigt, icke utvecklat eller felutvecklat (konstiga alternativ som folk inte sjunger ersätter t ex mässans "Helig" - och varför?). Jag tillstår att jag häpnar. Folkliturgi är inte så komplicerat. Inte i Kalmar eller på norra Öland i alla fall. Gudstjänsten kan leva. Vi kallar det "gudstjänstliv".
Dag Sandahl, varför besöker du dessa gudstjänster i Kronobergs län när du bara blir irriterad för att ordningen är en annan än du vill ha?
SvaraRaderaHittar du gudstjänster där du känner dig hemma är det gott och väl, håll dig till dem, men förvänta dig inte att liturgin idag kommer vara densamma för all framtid.
Själv är jag medlem i en församling som tar ansvar. Präster och engagerade församlingsmedlemmar bygger kyrka tillsammans, och antalet gudstjänstfirare ökar. Förkunnelsen är ren och klar. Liturgin är säkert inte efter ditt tycke, högmässa har vi inte varje söndag. Men vi vill ha det så. Kan du acceptera det?
Är du säker på att det är (enbart) irriterad Dag blir? Jag själv uppfattar en stark ton av sorg i hans blogg, måhända för att jag i hans beskrivning känner min egen sorg.
RaderaJag i Halland
Det tror jag också och jag delar den vad gäller minskat antal gudstjänster och undermålig förkunnelse. Om förkunnelsen däremot är god tjänar det inget till att irriteras över om det finns ordningar på andra ställen som skiljer sig från den man själv tycker är den enda rätta, särskilt inte om man inte brukar delta där själv. Det var det och inget annat jag var ute efter.
RaderaIgen - kanske är det inte ren irritation som Dag känner när han ser de ofta MYCKET "uttunnade" agendor och gudstjänstordningar man numera har på många håll. Jag tror själv att präster och SVK:s ledning underskattar kyrkfolkets längtan. Som någon skrivit: Varför ta ifrån oss glädjen över att ha fått våra synder bekända och förlåtna, få prisa Herren i Gloria, lyssna till en god predikan och få del av Hans kropp och blod i mässan?!
RaderaSom "gäst" i annan kyrka än min hemkyrka har också jag känt stor sorg över att man kan ta sig före att "snåla" med ovanstående, alltså med tanke på dem som har detta fenomen i sin hemförsamling.
Jag i Halland
Jag håller för all del med angående syndabekännelse också, men för att tydliggöra vad jag är ute efter vill jag inte att exempelvis evangelieprocession och rökelse införs i de gudstjänster som firas i min församling, men det kan säkert finnas personer som besöker kyrkan och irriteras över att det saknas. Då anser jag att problemet ligger hos dem. Man får ta seden dit man kommer och kan man inte det skall man inte åka dit!
RaderaAnders,
Raderaapropå evangelieprocession och rökelse:
Vid ett tillfälle bevistade jag i min ungdom en högmässa på S:t Laurentiistiftelsen och har nu för en tid sedan gjort detsamma via Youtube. I båda fallen har jag upplevt det som om prästerna och övriga medverkande ställer sig i vägen för Gud och skymmer Honom rejält. Det var som om Gud försvann bakom alla ritualer som tydligen var så otroligt viktiga.
Jag håller med om att det är viktigt att det finns andra gudstjänster än högmässa. Det är inte alla som har en nattvardspuls som passar med söndaglig högmässa. Samtidigt blir det lite konstigt att sitta kvar i bänken och inte gå fram.
Ja, det ligger mycket i Gustaf Adolf Danells västgötaslogan. Det finns nog inget som så fort växer igen som just kyrkvägen. Det finns så många kyrkor här i Skara stift som inte har gudstjänst mer än var tredje söndag, om ens det. Så blir kanske denna gudstjänst av någon anledning inställd och då blir det sex veckors uppehåll i gudstjänstlivet. Har man då själv förhinder att gå just den söndagen har man kommit så långt bort från gudstjänstfirande att jag befarar att det nog blir svårt att väcka upp något intresse för gudstjänsten mer. Det är så man tar död på ett fungerande gudstjänstliv och det är svenska kyrkan utomordentligt bra på.
SvaraRadera"Präst från Skara stift"
Min erfarenhet är, att det kommer ungefär lika få till sammanlysta gudstjänster, som till ordinarie församlingsgudstjänst.
RaderaEtt tips:
En reklambladshållare vid kyrkogårdsporten/vägkanten förkunnar några dagar i förväg att det blir "nåt". Betydligt bättre effekt än annonsering. Och glöm inte nätet!!!
KJ
Varför dör SVK?
SvaraRaderaJa inte beror det på "stordriften".
Den förälskade åker hur långt som helst för att träffa sin älskade.
Det beror helt enkelt på att svenskarna, påhejade från alla upptänkliga håll, har valt Mammon.
Och då försvinner intresset för kyrkan.
Vad göra ?
Svar:vet ej.
Men den dag som svenskarna av någon anledning inte längre har det lika "bra", då återkommer suget till kyrkan.
Vi ser det dagligen i reportage från stora olyckor o likn.
LG.
Exakt och när den existentiella utsattheten erkänns söks gemenskap, det sker nu med, men med en annan fråga: rätt/fel, den moraliska frågan som ytterst bottnar i "jag" och detta jag är då Gud. Oförmågan att sätta samman den insmygande calvinismen med den själiska människan utmärker tingeltangelhögkyrkligheten och försätter den i samma båt som de den kritiserar. / Magnus Olsson
RaderaVarför dör SVK? En kyrka som tillkommit på orättfärdigt sätt kan aldrig ha framtiden för sig. När "deformationen" skedde på 1500-talet bröts kontakten med den heliga katolska Kyrkan och då inleddes också ökenvandringen mot undergången. Detta alldeles oavsett hur många högkyrkliga som försökt trumma in att det är samma kyrka efter som före "deformationen" och som t.o.m kallat "deformationen" för "den stora kyrkoförbättringen".
RaderaAtt SVK nu ligger i dödsryckning är inte konstigt, att hon inte dött för länge sedan är konstigare. Möjligen ett bevis på att det givits en nådatid att återvända till Moderkyrkan, en nådatid som ignorerats.
Banala tankar och förenklade resonemang som vanligt. Den stora ångestladadde frågan saknad, folk vill helt enkelt inte. När jag som nykonfirmerad gick genom skogen till kyrkan för att på söndagarna deltaga i Högmässa med eller utan nattvard på 1980-talet så fanns där närmast i ålder bortsett från nya konfirmander, några enstaka medelålders och därutöver några händer av de som nu är avlidna. Detta i en förort till mindre stad i det Västergötland som åberopas. Då visste jag inte vad en mobiltelefon var, hade aldrig använt en dator, och hade varit på en skolresa till Sthlm som längst bort på egen hand. Väl medveten om urbaniseringen, har jag noterat hur ofta man i Sthlm springer på också barn, nu vuxna, till högkyrkliga präster, här i stan. Går de i kyrkan? Nej de vill inte. Svensk landsbygd är förändrad, svensk småstad också, svensk storstad om nu någon stad i landet kan kallas så, likaså. Folk vill inte. Varför? Tja jag vill inte se allt på Tv heller. Den mentalitet som innebär att söka en nådefull Gud förutsätter en existentiell upplevelse och erfarenhet av skuld. Detta föreligger inte. Det som föreligger är en existentiell fråga om rätt och fel, dels gäller det då andra mer, dels kan calvinismen därmed möta den själiska människan, och skapa sig en religion. Det är fullt begripligt, i de blindas rike är den enögde kung. / Magnus Olsson med ny almenacka.
SvaraRaderaSanningen måste fram. Sanningen om oss själva och vår synd, annars skiter man väl i en nådig Gud, man behöver honom inte. Det måste till en förkunnelse med både lag och evangelium. Så har det alltid varit, och är väl inte annorlunda nu. Utan sanning ingen väckelse. /Maria
RaderaSjälvklart men nya testamentets sanningsbegrepp är liksom gamla testamentets rättfärdighetsbegrepp fullkomligt oförenligt med en calvinistisk lära och en själisk självbild varför sanning såsom moral inte duger. Därför gjorde Dr Luther upp med de som är av en annan ande, vare sig de är reformerta eller romerska. / Magnus Olsson
RaderaDet är för mycket av "de" i vår postmoderna situation. Det som på svenska är "av" dvs. avmytologisering till och över avkristningens gräns. Inte behöver vi bejaka allt detta i termer av irreversibla processer. En mycket intressant presbyeriansk teolog vid namn Kevin Vanhoozer har mycket att ge i detta ämne. Magnus behöver inte vara rädd för "calvinism". Det är ju ett stort under att den calvinismen har frambringat en teolog som Barth. Troligtvis är han inte riktigt godkänd bland hard core calvinister. Vanhoozer är värd att studera. Vi har titlar som "First Theology, The Drama of Doctrine och Remythologizing Theology. Jag vill återknyta till f Dags tröstande ord hämtat från den gamla feminismen i vår nuvarande antiklerikala moderna babyloniska fångenskap. Gråt inte forska! I detta nödtillstånd måste det i värsta fall bli dagliga vinkelmässor.
SvaraRaderaVad är en vinkelmässa? Är det en gudstjänst man håller för sig själv?
RaderaJag, detta bedrövliga ord, är inte rädd för calvinismen. Den är mild i jämförelse med djävulen, men jag hatar den mer än något annat. Till och med satan själv är i Guds Ords kraft ett behagligare umgänge och mer ofarlig men calvinismen, det är ett farligt gift, det har nämligen uppfunnit en ypperlig kombination med den själiska människan som är rysligt obehaglig, särskilt som den har en bundsförvant i det egna hjärtat, vilket ingalunda fanskapet har på samma sätt, men så har jag heller aldrig fallit för frestelsen att tro den dubbla predistinationen, utan hellre umgås med kättare av rejält slag. / Magnus Olsson
RaderaCalvinismen är ett farligt gift,
Raderavilket omger Visby stift.
Magnus Olsson: försöker du skämta, eller är du så upprörd över calvinismen att du menar vad du skriver? Som det står kan det uppfattas som att du faktiskt är seriös, och då tycker jag att det är riktigt märkligt. Personligen är jag präst i Sv k och har inga problem att se en trosbroder -syster i en calvinist. Jag läser Calvins verk Institutio med stort intresse och med visst silande - precis så som jag läser Luthers arbeten (nej förresten, Luthers skrifter får man ibland sila mer än lite, särskilt de senare).
RaderaÄr det du som kallas för "Silas", eller?
RaderaBeklagligt att en anonym inte kan skilja på infdivider och calvinismen / Magnus Olsson
RaderaAnonym igen (nu blir det en sär-diskussion här, skild från blogginlägget): du menar alltså att du hellre läser texter av djävulen själv, än av en calvinist? Och att det är "behagligare" att umgås med satan (har du verkligen gjort det, alltså umgåtts med honom som är den onde personifierad, han vilkens all tid och kraft går åt till människans och skapelsens förintelse) än att umgås med calvinismen (vare sig du umgås med den via en människa eller läser en text)? Och hatar du verkligen calvinismen mer än allt annat? Alltså mer än djävulen? Mer än nazismen? Mer än utrotningen av armenier i Turkiet i början av 1900-talet? Mer än nageltrång och svagt, gammalt kaffe? Är svaret verkligen ja på dessa frågor, då anser jag att gränsen för galenskap för länge sedan är passerad. I stor anspråkslöshet vill jag ändå skriva att alla ens ord är meningsbärande och tas på allvar om de uttrycks offentligt. I alla fall till att börja med. Jag menar att det är viktigt vad man skriver och hur man uttrycker sig om andra människors "idéer" eller "ideologier" eller "ismer" eller hur du nu vill uttrycka calvinismen som hatobjekt för att undvika att uttrycka att det handlar om människors tro. Skulle Jesus säga så om Calvins förnuftiga tal om tro, eller Moltmanns, eller Barths?
RaderaMan kan inte hålla liv i ett gudstjänstliv om ingen kommer av lokalbefolkningen. Det finns ställen där folk från tätorten åker ut till den lilla kyrkan bara för att ställa upp. Är det då inte bättre att satsa på det ställe det fungerar på, och vara generös med kyrktaxi?
SvaraRaderaDet måste ju vara roligare om man är fler. Att bli ensam gudstjänstbesökare är inte roligt och den risken avskräcker många från att alls gå. Vid många gudstjänster kommer det 1-3 personer. Man får ha en plan B och göra nån typ av samtalsgudstjänst i det läget för att inte skrämma bort folk.
Dyrt är det också, med minst tre anställda och uppvärmning...
Där två eller tre är församlade så har Herren lovat att närvara så varför se det som ett problem om det heller inte är fler? De tomma bänkraderna fyller säkert änglarna ut. Du vet väl att de plägar göra så?
RaderaHur ska folk kunna få för sig att börja gå i en kyrka om det inte regelbundet firas gudstjänt i den? Att frångå inarbetade och hävdvunna gudstjänsttider (Söndag klockan 11.00), att sammanlysa och att hålla temagudstjänster på huvudgudstjänsttid är en form av elitism. Då riktar sig kyrkolivet bara till de redan invigda som läser församlingsblad och planerar sitt gudstjänstliv. Den enbart nyfikne, med en liten svag längtan längst in i bröstet, läser aldrig församlingsbladet men kanske vågar sig på att smyga in och sätta sig längst bak en stund för att ta reda på vad det egentligen är som händer där inne i kyrkan söndag efter söndag. Firar vi inte gudstjänst lika mycket för deras skull som för vår?
I mitt pastorat har vi 32 kyrkor. Skulle vi fira kl 11 i alla dessa skulle inte 32 präster räcka(någon ska väl vara ledig också). Vi har 11 och det ska minskas. Det är en orimlighet.
RaderaDet är bara att se verkligheten i vitögat. Kyrkan står inte mitt i byn längre. Den är rentav illa sedd. Utträden och avfolkning gör sitt till för att minska resurserna.
Kyrkogång är inte längre en självklarhet ens för de kristna. De sista slutar när de inser att de blir ensamma i kyrkan. Kommer det nån ny blir det ett enda besök, för det är genant att sitta ensam i bänkarna. Vilket budskap får konfirmanderna när det bara är dom som är där? Det är fromt att tala om änglar. Men de stackars människorna känner det kanske inte så. De kanske bara tycker att det hela är genant? Jag skulle själv känna det pinsamt om hela ritualen drogs igenom med mig som enda icketjänstgörande. Jag har varit med om det. Läst alla svar ensam. Det har blivit tyst i sången för jag har ingen stark röst.
Nej, det är inte längre tid för att romantisera. Jag har också upplevt prästgårdsidyllen och en trogen kyrkoförsamling. Men så är det inte längre.Man får kavla upp armarna och ta nya och andra tag!
En av de viktigare och riktigare kommentarerna här på länge...
RaderaKJ
Kyrksyster, du måste tro på det du gör. Då inser du att du som tjänstgörande gladeligen firar gudstjänst oavsett om det kommer ytterligare deltagare eller ej. Det är ingen föreställning det handlar om utan tjänst inför Gud. Med små medel kan man också ta bort utpekandekänslan hos besökare. T.ex. kan kyrkvärd och vaktmästare (vad nu den senare fyller för funktion utom att kosta pengar) sätta sig i bänkarna så är det alltid minst tre "i församlingen". Det där om änglarna är inte tomma fromlerier, det är det perspektiv vi som kristna borde ha. Att fira gudstjänst kan aldrig vara fel oavsett hur många man ser i bänkarna. Låt vara att den präst som finner sig ensam i kyrkan väl inte håller någon predikan.
RaderaLediga söndagar? Men nog går väl prästerna i kyrkan även då de inte predikar? Om inte så har man ett helt annat problem. Frågan torde väl med andra ord mer handla om tid att skriva predikan. Men visst folk har ju rätt att resa bort ibland.
Det handlar inte om att romantisera och precis som med kommunindelning så måste man inse att sockenindelning från medeltiden inte alltid är relevant 2014. Därför får man lägga samman enheter på vissa håll men borde också dela upp runt storstäderna. Då gäller det att inte vara sentimental! Om ni har 32 kyrkor i pastoratet men egentligen behöver säg 16 så är det rimliga att avyttra hälften eller lägga dem i malpåse (eller spränga dem som H B Hammar föreslog). Det är bättre att ha ett regelbundet lokalt förankrat gudstjänstliv i de återstående än att ha en turnerande proffscirkus som dyker upp lite här och där utan att någon människa kan veta när.
Eller varför inte satsa på regelbundet lekmannalett gudstjänstliv på så många ställen som möjligt och låta prästerna rotera för att få mässa då och då? Det är inte optimalt, men världen är inte optimal.
Jag menar också att man måste minska antalet kyrkor. Vi behöver inte mer än sju egentligen. Men när det kommer på tal reagerar en del som du. Slår på backen istället för att gå framåt och bygga gemenskaper som bär. Om du läser min första kommentar så är det just att satsa där det går som jag föreslår, inte hålla liv i alla kyrkor med konstgjorda medel. Bättre då att satsa generöst på kyrktaxi. De som vill fira gudstjänst kan då komma samman.
RaderaJa, präster behöver också lediga helger. Det är stor skillnad mellan att delta sittande i bänken och att ha förberett och sen hålla i trådarna för hela gudstjänsten.
Jag tror på vad jag gör. Men jag tror också att man måste tackla situationen. Det går inte att bara fortsätta som man altid gjort.
Om en kyrkas gudstjänster regelbundet har väldigt få som firar det gudstjänst kan det nog ibland fungera i det närmaste avskräckande. Om det t.ex. är regel och inte undantag att majoriteten av gudstjänstfirarna består av personalen (som dessutom inte bor i församlingen) är det inte orimligt att tänka sig sammanlysningar. Inte minst gäller det där avstånden är korta. Vanligtvis bör dock givetvis sammanlysningar undvikas.
SvaraRaderaDags bild av kyrkolivet blir dock något missvisande då han medvetet väljer att enbart fira högmässa. Gudstjänstfrekvensen skulle vara betydligt större om han också tog med bl.a. de nattvardslösa högmässogudstjänsterna i sina redogörelser. Här finns ett inbyggt dilemma för en kyrkokristen: Bör man av bl.a. solidaritet stödja det tynande gudstjänstlivet lokalt, även då det innehåller gudstjänstformer man själv finner torftiga, eller bör man söka sig till och stödja det gudstjänstliv man finner mest fullödigt? / Markus
Markus
RaderaJag skulle nog välja det senare alternativet. Man måste byggas upp själv också och inte bara tänka på solidaritet.
"Präst från Skara stift"
Hur börja från noll? Den frågan borde svensk kyrkoledning ha flera självklara svar på sedan 80-talet. Vilka har egentligen intresse av att det inte finns svar på de frågorna? Den frågan tål att tänka på.
SvaraRaderaEn församling som inte är förankrad i några faktiska husgemenskaper är en fantasi. En församling kan aldrig bli mindre än en husgemenskap. Avgörande är att det finns människor i husen som ber om Guds Ord hos sig. Om längtan får växa ber man också om nattvardens sakrament.
Några berättrelser ut verkligheten:
SvaraRaderaI slutet av 1980-talet flyttade min farmor och farfar några kilometer inom stadsdelen Majorna i Göteborg. En stadsdelskyrka låg strax intill och farmor bestämde sig för att besöka den.
Väl hemkommen frågade farfar hur det varit.
"- Det var tråkigt, bara några gamla kärringar i bänkarna." sa farmor.
farfar replikerade: "Vad är du själv då?"
I slutet av nittiotalet träffade jag en familj på en pilgrimsresa som varje söndag morgon satte sig i bilen i Helsingborg för att köra till Åh stiftsgård och fira gudstjänst där. De ansåg att det var så viktigt för barnen att växa upp med ett gott gudstjänstliv att de valde den långa resvägen.
Dessa två berättelser ut verkligheten visar på att en levande församling byggs av människor och att en någorlunda full kyrka drar folk. Den kan också visa på att ungdomliga inslag och ivrigt nattvardsfirande ger fler gudstjänstfirare.
Kopplingen mellan nattvardsfrekvensen och antalet gudstjänstfirare är tydlig på flera ställen såsom Bunkeflo i Malmö, Buråskyrkan i Göteborg, S:ta Clara & Katarina i Stockholm.
Där Jesus möter i sin kropp och sitt blod är vi alla förundrade över mysteriet.
Jesus är här unik som den enda vägen till Gud genom hans kropp och blod in i människan. Detta unika anspråk förklaras även bra av Olof Edsinger i en debattartikel i Dagen:
http://www.dagen.se/opinion/debatt/jesus-ar-i-sanning-enda-vagen/
Om det är EFS officiella hållning så kan det bli det svårt att teologiskt respektera den blivande ärkebiskopen.