Kommentatorsfältet

Jag hör till dem som gillar kommentarer. Alla gör inte det. Somliga läser blogginlägget och struntar i det andra. Men jag öppnar med samma förtjusning som jag kan vittja kräftburar. Här återfinns sådant jag annars aldrig fått höra eller se.

Somligt förvånar mig, mest det fördomsfulla, dvs hållningen att i förväg ha bestämt sig för hur något är utan att själv pröva, utan att ha läst något i sak. Fördomsfull förnimmelse blir resultatet - och den delges entusiastiskt oss andra. Det i nationen införda allmänna skolväsendet borde lärt oss något annat, tänker jag. Men när jag anar at somligt är skrivet av lärare, kanske jag inte ska förvånas?

Annat roligt är förstås käpphästritten. Käpphästar tas fram, ryktas, borstas, vattnas, selas - och så bär det iväg.

Naturligtvis ska en skitstövel kallas skitstövel och inte skodon - men alla skodon är därmed inte skitstövlar. Att kritik i sak handlar om person är en sak, om vitsigheten tillåts, men nätet erbjuder en del andra möjligheter att etikettera person på ett sätt som inte är sant.

Om man inte vill vara med som samtalspartner efter att idogt ha kommenterat någon tid, behöver man inte förlöjliga dem man debatterat med.  I ett samtal - också där man är oense - finns nämligen något av att människor bjuder på sig själva och det är värt respekt.

Å andra sidan - för att tolka allt till det bästa - vet vi inte vilka stimulantia som intagits innan en kommentar kommit till. Visst generositet bör iakttas också när det handlar om tillmälen - det kan handla mindre om den som får stå ut med dem och mer om den som fäller dem, som bekant.

Jag tänker fortsätta vittja kommentatorsfältet med sällspord kräftfiskeentusiasm och kräftor är asätare men jag vill hellre se dem som delikatesser än just som asätare. I stort gäller det också min hållning inför kommentarer. Just nu är de 8389. Jag kollade för en gångs skull historiken på Bloggardag. Det pågår något som är grundläggande för en öppen kyrka i ett öppet samhälle. Det pågår debatt.