Jesus ÄR Kristus - och Herre!

En stund i fredags kväll och lördags eftermiddag ägande jag mig åt Lennart Lundmarks bok Tvivlarens guide till Nya testamentet (Fri Tanke). Lundmark är docent, historiker vid Umeå universitet och disputerade om samer i övergång från fångstsamhälle till ren nomader. Intresseklubben noterar. Nu har han gett sig över till kristendomen, där han etablerar sig som sakkunnig. Kyrkoherde Christer Hugo tyckte i Smålandskomposten att detta var en angelägen bok så det var med högt ställda förväntningar jag började min läsning. Det blev något mentalt suffléaktigt över det hela.

Lundmark underkänn er Nya testamentet som "godtagbart underlag för historisk forskning med anspråk på vetenskaplighet". Nå, då så. När det handlar om övernaturliga fenomen finns det två skäl för en historieskrivare att befatta sig med dem: 1. ge dem en naturlig förklaring och 2. visa att berättelserna inte är trovärdiga. Det senare gäller skildringarna om Jesu uppståndelse. Nå då så, igen.
Fast detta har sagts länge. D F Strauss t ex eller Ernest Renan och båda anförs Om någon tilläventyrs skulle hävda ett samband mellan den historiske Jesus och kristendomen avfärdas han (det är en han) för det hela måste sluta i kategorin "spekulationer". Veta något kan man inte. Det är här Birger Gerhardsson avfärdas, t ex och Bengt Holmberg. Att evangelisten Lukas fått en hel del fel, vet också docenten i lappforskning meddela. Vad säger detta? Att Lindmark är dåligt uppdaterad. Enklast hittar man relevant material på Anders Brogrens hemsida. Skattskrivningen har ägt rum och det var just den första skattskrivningen under kejsar Augustus, t ex. Jag drar inte detaljerna. Lukas får detaljer rätt. Byn Emmaus ligger ungefär en mil från Jerusalem och är alls ingen missuppfattning, som unga ambitiösa studenter en gång fick lära sig. Jaja.

När det kommer till textkritik meddelas att vi bara får läsa kopior av kopior när det handlar om handskrifter till Nya testamentet. Att vi har ett pålitligare textunderlag än när det handlar om andra skrifter från antiken kanske borde ha nämnts och att textvarianterna nogsamt förtecknas och diskuteras kanske inte är en upplysning helt utan intresse. Teologer är inte rena idioterna. Inte alla i alla fall. Men vad kan en teolog anföra när sanningens slås fast att det textkritiska bygget står på alltför bräcklig grund. Så måste det bli eftersom källorna a priori är underkända.

Lennart Lundmark drar så ett par varv om kejsar Konstantin och det där med att de förtryckta blir förtryckarna. Visserligen har vi då hamnat utanför guidandet till Nya testamentet men tänk inte illa därom. Lundmark är ute i ädelt syfte. Men hur kunde kyrkoherde Hugo gå på det här?

Så drar jag mig till minnes hur Antje Jackelén beskriver det där med Jesus. I boken Tidsinställningar heter det "Kristushändelsen", det är den man t ex teologiskt hänvisar till. "Christusereignis" på det ädla språket, kanske?
Hast Du mir gesehen eller å vanlig svenska "va Fan är det?" Nä, jag svor inte. Jag refererade till en auktoritet som skulle kunna ge besked. För där någonstans hamnar vi. Inte en referens till Jesus som är Kristus utan till "händelsen" - fast vilken händelse då? Att han föddes av en jungfru ren? Att han dog? Att han ....?

I skärningspunkten mellan debil ateism lutande sig mot forskning för +180 år sedan och trons "försvarare" som talar om "Kristushändelsen" och däremellan liturgiska experter, som inte vill kalla Jesus Kristus för Herre vacklar jag - men inte min tillförsikt.
Det är sannerligen inte lätt att nu bära den tunga börda som söndagsskolfröken och konfirmationsprästen och ungdomsprästerna la på oss, när vi fick veta hemligheten att Jesus ÄR Kristus, gick på det och kunde efterhand kritiskt pröva vad vi gått på och fattade att vi fattat. Men dåförtiden var det ingen som försökte smäcka i oss något om "Kristushändelsen". Hade de försökt, hade vi inte gått på det. Lika lite som vi omfattat tanken att vi i gudstjänsten inte solidariskt skulle stå samman med martyrerna, de som i det romerska imperiet fick ge sina liv därför att de sa vad sant är: JESUS ÄR HERREN. Och fenomenet docent Lundmark illustrerar hur det måste gå när en kyrka vägrar ge de intellektuellt bärkraftiga argumenten för tron, den tron som grundas i en erfarenhet av något som hänt i tid och rum. Något som faktiskt är tillförlitligt. Man ska nog läsa inledningen till Lukasevangeliet, den antike historieforskarens programförklaring, eftertänksamt.