I förvirringens tid

Jag läser, som ni vet, bloggkommentarer med viss entusiasm. Här redovisas erfarenheter och insikter som inte bara säger emot vad jag skrivit utan kompletterar. Jag tror mig omfatta en slags barnmorskeglädje när jag ser vad kommentatorerna krystat fram. Missfostren gläder mig inte lika mycket. Som primalskriket att Eva Hamberg inte skulle få gästblogga här. Varför skulle hon? - för gästbloggar kör jag inte med. När jag inte har mer att skriva, behöver jag inte kalla in hjälp. Då får jag lägga ner. Riktigt där är jag inte ännu. Vi är riktigt nära 8800 kommentarer så då är det rätt självklart att allt inte håller toppklass. Men varför komma dragande med professor Hamberg, min vän?

Henne håller jag högt och måste ha mött henne första gången för mer än 40 år sedan (42 eller 43, gissar jag). Därefter har vi setts i forskarsammanhang på vår då gemensamma fakultet och i forskningsråd/sekretariat i Uppsala, på konferenser, i högmässor och därtill har jag röstat in henne i Läronämnden. Jag gillar inte när folk är fördomsfulla och än mindre gillar jag när de är fördomsfulla och hojtande. Detta är inget personligt utan ett principiellt ställningstagande. Eller som man kan säga: "Detta är min åsikt, och den respekterar jag."

Ska man försöka förstå själva fördomen, är den väl en produkt av decenniers ljugande om kvinnoprästmotståndare som hatar både kvinnliga präster och kvinnor - och hel del annat därtill. Blir man trött eller blir man trött? I den monokultur vi lever i, är det faktiskt närmast en skyldighet att inte utan kritisk prövning gå på vad som helst.

Jag frågas om validitet. Validitet är ett kyrkorättsligt begrepp och svaret är att jag inte är särskilt välorienterad. Inte sämre orienterad än att jag dock är beredd att hävda att Svenska kyrkans vigningar är partiellt eller i stort valida än så länge. Men vi når en punkt där Svenska kyrkan bryter så mycket med sitt katolska arv att det inte längre på ett rimligt sätt kan sägas finnas kvar. Om detta tänker jag föra samtal med lärda teologer i England.

Om successionen har +Göran undervisat i ett par bloggkommentarer. Hans framställning är god.

När det gäller de som av födsel och ohejdad vana firar andra gudstjänster än högmässa på söndagen har jag inga synpunkter på. Räkna bara inte med att jag kommer. Men ni vet alltså bättre på grund av födsel och ohejdad vana än att maxa efter Frälsarens ord och ni menar att Luther borde visat större hänsyn och inte firat högmässa på söndagen? Varför ska vi inte unna oss ALLT gott Gud vill ge? Men sannerligen - jag bedriver inget tvåfrontskrig utan väntar egentligen på att de kristtrogna folket förstår eukaristins värde och kommer hungrande till Herrens bord.
Filosofi och sakramentsteologi har erfarenhetsmässigt inte skapat så stor klarhet. Är en molekyl i det konsekrerade brödet bröd och den andra Kristi kropp eller är halva molekylen bröd och den andra Kristi kropp? Fundera på det - eller ta emot med glädje också det hjärnan inte förmår dissekera. Lite Tillbedjan inför mysteriet är Luthers hållning. Min! Och faktiskt påvens! Mässoffersdiskussionen är mer emotionellt än intellektuellt laddad. Nog offrar vi något eftersom vi talar om oblater (av latinets offero). Men det vi egentligen kommer med är våra tomma händer, de vi håller fram i bön och tillbedjan. Hapax, en gång för alla har han offrat sig för oss. Hebr 9:26.

Märkte ni förresten att min fråga om vad Svenska kyrkan levererar till mig som betalar blev en annan, den om Guds närvaro i frikyrkor! Nå, i går kväll talade jag om "Den Jesus vi bekänner" i Bergs Missionshus. Jag är rätt säker på att Jesus var där - men det var inte det som var frågan. Jag har inte hittills övertygats av svaren.

Får jag till sist påminna om att Svenska Kyrkans Fria Synod en gång kom till för att vara en gemensam väg för flera fromhetsriktningar, de som tillsammans bildar en slags svenskkyrklig spiritualitet. Synoden misslyckades. Frågan om den svenskkyrkliga spiritualiteten borde vi likväl på nytt ta upp.

Slutordet lämnar jag till Birger Gerhardsson och låter hans ord också gälla denna blogg:
"Men om man tar fram måttbandet, måste man nog säga, att inga polemiska rekord har satts. De kyrkliga rekorden i detta avseende är ju också mycket svåra att slå. Den som har illusioner kan bekanta sig med den kristna polemikens historia. Den är en ständig huvudskalleplats."
(Om en bibelkommission och några bibelproblem i Lunds Stifts Julbok 1970 s 108)