Varför skulle vi?

Det är en underlig tanke som redovisas, den att Antje Jackelén skulle gå fri från frågor och undringar tills hon tillträtt som Erzbischöffin (ett ord som inte återfinns i min tyska ordbok för där är ärkebiskop maskulinum!) och visat vad hon duger till. Hur länge ska vi då vänta? En vecka, en månad, ett år?

Frågorna gäller dock just nu inte vad hon kan tänkas åstadkomma utan sådant hon sagt eller inte sagt samt en del frågetecken kring hennes meritering och det allmänna idoliserandet av henne. Sådana frågor hade i god ordning ställts om vi fått en andra valomgång. Fick hon 54% av rösterna tillföll 46% av rösterna några andra, ska man då och då påminna sig. Och valet av ärkebiskop - liksom av biskopar - sköts av kyrkopolitiskt tillsatt folk, varav de flesta är partipolitiskt anslutna och valda på sådana mandat.
Varför skulle vi alltså inte nu ställa våra frågor och undra över varför frågetecknen aldrig rätas ut?

Jag kan upprepa:
Det har undrats över var Antje Jackelén läste teologi i Sverige. Var det i Uppsala? Eller var det i Stockholm? Hon säger att hon kom till Uppsala för att på ett stipendium läsa där - men kurskamrater påstår att de mötte henne och hennes man i Stockholm. Hur är det?
Inte för att det är särskilt viktigt men eftersom Antje lyfter fram sin man som den förste biskopsmannen i Sverige kanske det vore av intresse att få lite bakgrundsfakta om honom också. Han kom till Sverige 1964, heter det. Han prästvigdes 1980. Vad gjorde han under tiden? Vad hette han i Tyskland?
Jackeléns prästvigdes av biskop Carlzon. Han var ordförande i vänskapsförbundet Sverige-DDR. Föranleder detta några frågor? I så fall vilka och på vem styr de in? Inte Antje, tänker jag. Eller hade Carlzon något syfte med att få in präster från Tyskland som kunde visa sig användbara? Antje tycks ha blivit svensk medborgare 2008. Maken är fortfarande tysk medborgare och då talar vi om en man som varit i Sverige i 50 år!

Några har funderat över att vi får en person på ärkestolen vars pappa varit med i Hitlerjugend och varit soldat i Hitlers krigsmakt. Ska Drottningen ställas inför frågor om sin pappa, kan detsamma vederfaras Antje Jackelén, född Zöllner. Får man då veta något obehagligt och vad skulle detta ha för bäring på dottern? Frågorna är inga andra än de som i Uppdrag Granskning ställdes om Drottning Silvia. Man kan tycka om dem vad man vill, men de ställs.

Teologiskt tycks Antje Jackelén vara välmeriterad - men professor i svensk mening är hon inte hur mycket hon är presenteras som sådan. Vad är hon, vilken är hennes meritering? Associate Professor - är det docentkompetens eller ett steg i en väg som leder framåt och uppåt på ett annat sätt än svenska akademiker prövas? Kan man få besked?

Hur är det med Antje Jackeléns publikationslista - är det sant att av sju nummer på listan är fyra ett och samma arbete? I så fall kan man rätt enkelt konstatera att det i lista ser mer ut än vad det i verkligheten är. Men hur är det?

Den här sortens frågor ställs därför att det sas att Antje Jackelén skulle knyta kyrkan närmre akademien. Hon har också framhållits för mycket annat, t ex pastoral erfarenhet. Nå, vilka nydanande insatser har hon gjort? Har vi någonsin hört henne i diskussioner om pastoralteologi för Svenska kyrkans församlingar? Har det blomstrat och varit framgång där hon varit? Det antyds så av t ex Lennart Koskinen i KT. Stämmer det?
Efter disputation i Lund enrollerades Antje Jackelén i The Templeton Foundation. Den är evangelikal samt politiskt och värderingsmässigt amerikanskt konservativ. Vad hade hon i det sammanhanget att göra? Vad av vetenskapligt värde utförde hon där - eller blev det mest seminarier, uppsatser och konferensverksamhet? Detta skulle man väl kunna få besked om? Men om man själv inte står för vad The Tempkleton Foundation gör, ska men då begära att få stiftelsens pengar eller ska det ses som lite lätt omoraliskt?

Antje Jackelén har fått PR-pris som Skänes viktigaste opinionsbildare. Hur prövas den insatsen innan den prisas, vet någon det? Vilken opinion hade hon skapat - mer kristendom i de ockuperade områdena av Sverige? Eller var priset en insats i en kommande valrörelse? Är det twittrande som är så anslående opinionsskapande och så intellektuellt prisvärt?

Över till teologin. De begåvade har påpekat att det är Eskil Francks fråga om Jesus och Muhammed som Kyrkans Tidning ställde. Eskil frågade på allvar om vilken särposition Jesus har så frågan kansek inte är så dum. Antje svarade undanglidande och när det kom till frågan om jungfrufödelse deklarerade hon att den som bara tänkte bilogiskt inte fattat någonting. Det låter sig sägas. Men evangelisten Lukas tänker biologiskt och ser saken teologiskt.
Åke Talltorp, präst i Linköping, är en underfundig bibelrannsakare. Han påpekade för mig att Lukas skriver "syllämpsä en gastri" som översätts med att ängeln säger "du ska bli havande" men ordagrant står det "du ska ta emot i (din) buk/livmoder". Snackar man bort biologin, snackar man bort texten och Lukas! Men det gör man i den tyska liberala teologi som fått många efterföljare för där styr man bort från historien och räddar sig med begreppen och då blir det fritt fram för en teologisk insats som enklast kan sammanfattas med det från Norrland inspirerade uttrycket "begreppsonani". Vi har haft ärkebiskopar förut som handfast ägnat sig åt denna syssla. Men det blir föga av kristendom som uppenbarelse från Gud kvar då. Om detta kan vi redan här och nu fråga! Varför skulle vi inte det?

När det handlar om Lördagsintervjun vill jag påpeka att somligt värt att fundera över skrivits och kommenterats på Kristen Opinion. Där antyds att die Erzbischöffin kanske ska uppfattas vara en person i ledband, alltså havlig. Det kan man väl också fundera över. Vilka röstade på Antje och vilka av de som röstade visste egentligen vad de gjorde? Kände de henne och hennes meriter? Kunde de värdera hennes insatser i Lunds stift eller röstade de som de blev tillsagda av kamraterna? Jag vet inte. Varför skulle jag inte undra över detta?
Jag känner inte Antje Jackelén men jag känner Ragnar Persenius, har diskuterat med honom, läst hans böcker, hållit med och hållit emot. Han har skrivit om aktuella kyrkofrågor, ecklesiologi och sådant. Det är ämnesområden som en ärkebiskop måste ha kunskap om. Alltså fick han min röst. I valet mellan en jag känner och sett att han ägnar sig åt Svenska kyrkan och en jag inte känner men inte heller läst kyrkoanalyser av, var det - allt annat borträknat - rätt enkelt. Därför undrar jag hur de andra röstande tänkte. Varför skulle jag inte göra det?

Nu kan bloggkommentatorer känns sig fria att svara på de frågor som ställts. Jag ska begrunda svaren och kanske ta dem till mitt hjärta. När de gått omvägen om min hjärna, vill säga.

Ett slags PS.
Ingen initierad bloggläsare går väl på nyset om Läronämnden?
Den är 1. sammansatt efter teologisk preferens. 2. dissiderande teologer äger inte tillträde och om - som professor Hamberg - de kommer med, ger de upp. 3. Kyrkomötet har helt sonika struntat i vad Läronämnden kommit fram till vid två och jag tror tre tillfällen! Nämnden betyder just så lite. Och vem tror numera att biskoparna är garanter för rätt lära - de som gillar enkönad vigslar, möjligtvis.

I två år har jag ingenstans (av säkerhetsskäl) berört det förhållandet att jag haft en dotter i Kabul. Det har varit förbönsämne i Nordölands församling och lite mer, kanske. Själv sa hon: "Jag är inte orolig där du är, så du behöver inte vara orolig där du är." Jag fick rapporter om självamordsattentat och attacker mot campen och insåg att dottern, kontingentchef till slut, hanterade situationen. I fredags dog 21 personer på den restaurang hon skulle befunnit sig på om hon inte varit tillbaka. Hennes bäste livvakt dödades och en nyanländ danska..
Lite egendomligt att vi har en rätt medioker rapportering från Kabul fast vi har svensk militär och svenska civila på plats. Och själv har jag nog blivit fatalist. Hur hanterar man annars att ens dotter skickar över testamente och anvisningar för begravning? Nu väntar jag bara att hon ska halka på ett övergångsställe och bli överkörd av en buss, eller något sådant. Detta kallas "städseoptimism".