Sanningsterrorism

Inte för att jag är redovisningsskyldig men min söndag förlöpte i lugn och frid. Högmässan i Moheda var kl 10. 11.12 var gudstjänstfirarna hemma och kyrkkaffe begärdes så jag ordnade den saken och kollade bloggkommentarer samtidigt. Det kallas simultankapacitet. Därefter läste jag lite - återkommer strax till det - innan det skulle det bli 2 km hundpromenad. Dogwalking.

Det började snöa, men det var en iskalla vinden som var mer påfrestande. Upp mot Klintaberget och sedan slingan och tillbaka via Ordenshuset, ja, ni vet. Väl hemma anrättades en enkel lunch; purjolök och tomater i botten på stekpannan och fransk omelett ovanpå.
Jag trodde jag hade tillåtelse att få dricka en öl eftersom det är söndag och hällde upp en Warsteiner till lunchen. Jag kan meddela, att detta var en felbedömning från min sida. Jag tog hand om disken som syndastraff, en luthersk variant av meritumtänkandet. Sedan blev det lite mer av Bron, som vi kan se via Apple-Tv (Flexnes - Netflix, kalla det vad ni vill men jag hetsar omgivningen genom att kalla det hela "Fleksnes"). Det var där jag mötte begreppet Sanningsterroristen.

När nu temperaturen sjönk 5 grader på en dryg timme insåg jag att det fanns en del att göra i trädgården, det sista inför vintern när jag nu fått utrymme i garaget. Kallt var det, så jag värmde mig efrter utevistelsen först genom att ta isär flyttlådor ett tag och därefter belöna mig med ett glas calvados, äpplejuice och en kanelstång. 1 minut i mikron. Därefter en stund läsning.

Det var ett tjatande om läsningen. Men det var hit jag ville komma.
Jag läser de minnesfragment som Lars Lönnroth gett oss i boken Dörrar till främmande rum (Atlantis 2009).
Det är roligt, som när Lönnroth beskriver Sven Stolpes disputation och lite sorgligare när han beskriver sin egen och underhållande när ger inblickar i de fina professorernas och den egna släktens värld Det vimlar av docenter i framställningen och det är Uppsala under 1950- och 60-talen.

Verdandi var Lönnroths arena och det var Verdandi som ordnade ateistveckan 1958, den som sedan fick en avläggare i Ateistens handbok, en bok som verksamt fick mig att bli praktiserande kyrkokristen "på egen hand", eller hur man ska säga. Jag läste den rätt trista boken, såg svagheter och tänkte av någon evangelist borde också få chansen. Jag läste Johannes. Jag insåg att det jag där mötte var SANT.

Tillbaka till ateistveckan. Gud vare tack för äldre herrar som dock i kraft av sin ålder får göra utflykter i tankar och minnen!
Meningen var att det skulle bli statskyrkodebatt mellan några liberala verdandister, som skulle tala för statskyrkans avskaffande och den unge socialdemokratiske studentpolitikern Kjell-Olof Feldt, som sagt att han ville försvara statskyrkosystemet. Statskyrkan "borde bevaras för att kunna kontrolleras och gradvis sekulariseras inifrån av politikerna. När Feldt fick klart för sig att debatten skulle sändas i radio, vägrade han dock säga vad han från början utlovat, såvida inte radions inspelning avlystes." (aa s 126)

Lönnroth minns inte hur saken löstes "men den är intressant som symtom på hur en del yngre politiker i karriären skilde på vad som kunde sägas inför sekulariserad akademisk publik och vad som kunde sägas inför en större allmänhet. Inte bara Machiavelli utan också de flesta svenska parlamentariker skulle nog ha menat att Kjell-Olof Feldt handlade klokt, men vi verdandister, som var mer intresserade av principer än av praktisk politik, harmades över hans hållning och insisterade på maximal öppenhet inför publiken." ( fortfarande aa s 126)

Nu sitter vi med facit i hand - eller? Har den målsättning som Feldt hade kunnat fullföljas eller inte? Gick det till med de av Weber angivna metoderna, utnämningar och utbildning? Finns det inte repliker, aldrig utsagda till allmoge och odalmän för det man kan lura i docenter kan man inte lura i bönder, som förklarar vad som skett när Svenska kyrkan steg för steg blivit en annan. Och nu ska kyrkostyrelsen hitta former för HBTQ-utbildning i församlingarna. Utbildning, alltså. Weber skrattar i sin himmel.

Skulle nu sammanhanget ha redovisats här eller är detta att betrakta som sanningsterrorism att ta avstånd från?