måndag 13 januari 2014

Sanningsterrorism

Inte för att jag är redovisningsskyldig men min söndag förlöpte i lugn och frid. Högmässan i Moheda var kl 10. 11.12 var gudstjänstfirarna hemma och kyrkkaffe begärdes så jag ordnade den saken och kollade bloggkommentarer samtidigt. Det kallas simultankapacitet. Därefter läste jag lite - återkommer strax till det - innan det skulle det bli 2 km hundpromenad. Dogwalking.

Det började snöa, men det var en iskalla vinden som var mer påfrestande. Upp mot Klintaberget och sedan slingan och tillbaka via Ordenshuset, ja, ni vet. Väl hemma anrättades en enkel lunch; purjolök och tomater i botten på stekpannan och fransk omelett ovanpå.
Jag trodde jag hade tillåtelse att få dricka en öl eftersom det är söndag och hällde upp en Warsteiner till lunchen. Jag kan meddela, att detta var en felbedömning från min sida. Jag tog hand om disken som syndastraff, en luthersk variant av meritumtänkandet. Sedan blev det lite mer av Bron, som vi kan se via Apple-Tv (Flexnes - Netflix, kalla det vad ni vill men jag hetsar omgivningen genom att kalla det hela "Fleksnes"). Det var där jag mötte begreppet Sanningsterroristen.

När nu temperaturen sjönk 5 grader på en dryg timme insåg jag att det fanns en del att göra i trädgården, det sista inför vintern när jag nu fått utrymme i garaget. Kallt var det, så jag värmde mig efrter utevistelsen först genom att ta isär flyttlådor ett tag och därefter belöna mig med ett glas calvados, äpplejuice och en kanelstång. 1 minut i mikron. Därefter en stund läsning.

Det var ett tjatande om läsningen. Men det var hit jag ville komma.
Jag läser de minnesfragment som Lars Lönnroth gett oss i boken Dörrar till främmande rum (Atlantis 2009).
Det är roligt, som när Lönnroth beskriver Sven Stolpes disputation och lite sorgligare när han beskriver sin egen och underhållande när ger inblickar i de fina professorernas och den egna släktens värld Det vimlar av docenter i framställningen och det är Uppsala under 1950- och 60-talen.

Verdandi var Lönnroths arena och det var Verdandi som ordnade ateistveckan 1958, den som sedan fick en avläggare i Ateistens handbok, en bok som verksamt fick mig att bli praktiserande kyrkokristen "på egen hand", eller hur man ska säga. Jag läste den rätt trista boken, såg svagheter och tänkte av någon evangelist borde också få chansen. Jag läste Johannes. Jag insåg att det jag där mötte var SANT.

Tillbaka till ateistveckan. Gud vare tack för äldre herrar som dock i kraft av sin ålder får göra utflykter i tankar och minnen!
Meningen var att det skulle bli statskyrkodebatt mellan några liberala verdandister, som skulle tala för statskyrkans avskaffande och den unge socialdemokratiske studentpolitikern Kjell-Olof Feldt, som sagt att han ville försvara statskyrkosystemet. Statskyrkan "borde bevaras för att kunna kontrolleras och gradvis sekulariseras inifrån av politikerna. När Feldt fick klart för sig att debatten skulle sändas i radio, vägrade han dock säga vad han från början utlovat, såvida inte radions inspelning avlystes." (aa s 126)

Lönnroth minns inte hur saken löstes "men den är intressant som symtom på hur en del yngre politiker i karriären skilde på vad som kunde sägas inför sekulariserad akademisk publik och vad som kunde sägas inför en större allmänhet. Inte bara Machiavelli utan också de flesta svenska parlamentariker skulle nog ha menat att Kjell-Olof Feldt handlade klokt, men vi verdandister, som var mer intresserade av principer än av praktisk politik, harmades över hans hållning och insisterade på maximal öppenhet inför publiken." ( fortfarande aa s 126)

Nu sitter vi med facit i hand - eller? Har den målsättning som Feldt hade kunnat fullföljas eller inte? Gick det till med de av Weber angivna metoderna, utnämningar och utbildning? Finns det inte repliker, aldrig utsagda till allmoge och odalmän för det man kan lura i docenter kan man inte lura i bönder, som förklarar vad som skett när Svenska kyrkan steg för steg blivit en annan. Och nu ska kyrkostyrelsen hitta former för HBTQ-utbildning i församlingarna. Utbildning, alltså. Weber skrattar i sin himmel.

Skulle nu sammanhanget ha redovisats här eller är detta att betrakta som sanningsterrorism att ta avstånd från?

26 kommentarer:

  1. Kai su, Feldt!

    KJ

    SvaraRadera
  2. Det glädjer mig att sanningen redovisas även om det i vanlig ordnung bara är på utsidan. Alltid något. Den stegvisa förändringen är intressant men bloggaren glömmer stegen, den som införts med små steg i en värld där förre blir fattigare 2014 men avstånden mellan det översta och lägsta steget blir större, dvs fattigdomen minskar till antal personer men ökar till fördelning, varför medelklassens anpassning för att kunna trippa ett steg i taget också ökar, som det är med lojalitet med system ( läs stekta tomater) och salongskomunism ( läs luthersk öl) för att skapa ett varumärke som sanningaterrorist utan johanneadöparenmentalitet. Det är vackert, det är högkyrkligheten i sin prydno, äta kakan och ha kakan kvar, eller om man så vill anpssningsstegen. Det hade aldrig GA Danell köpt. Han hade läst Jeremia och inte vara memoarer. Nåväl, stekpannor har sina poänger, men stekt omelett är trots allt bara stekt omelett, varken mer eller mindre, till form och innehåll. Sanning är mer än så. / Magnus Olsson, i almenackan något ledig.

    SvaraRadera
  3. "Han hade läst Jeremia och inte bara memoarer." Tack Magnus för dessa tänkvärda ord. Men är inte Dag S själv något av en nutida Jeremia? Jag menar, surare gubbe än Jeremia får man väl leta efter. Borde f.ö. inte Klagovisorna heta Jeremiaderna på svenska? Vi törs ju bara i gudstjänsten (och privatim?) läsa några glada verser i mitten av denna heliga skrift, men utgjutelserna före och efter låter ju som skrivna mitt i Aleppo eller liknande.

    Sen har jag också anmodats att som svensklärare göra dej Magnus underkunnig om att det faktiskt heter ALMANACKA och inget annat. Uttala det som du vill, men var bussig sluta plåga svensklärare och bibliotekarier med din envisa felstavning! Du vill ju gärna att Dag S ska din kritik ad notam; då kan du väl vara så ödmjuk att du erkänner och rättar detta lilla enkla fel!

    F.ö. är jag glad att du finns, Magnus, och du gör dej bra som ur-originell bloggkommentator. (På Kyrkans framtid fyllde vi varandras postlådor på nolltid, men här är det bara Dags server som drabbas).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om en stavning är avsiktlig, medveten och betydelsebärande, likaså om den är en dialektal eller ålderdomlig form, må den gärna med omdöme och glädje användas, oavsett de svensklärares magistrala påpekanden.

      Rör inte vår Almenacksmagnus <3 !

      De anser nog åsse fler språkligt medvetna än

      Tant Svart

      Radera
    2. Andreas. Det sk A-ordet använder jag, detta bedrövliga ord, inte alltid men alltid medvetet, det står för att påminna bloggaren om hans oförskämdhet att när han saknar argument istället tillvita insinuationer dvs magplasket att vara vad han säger sig kritisera, och likaså stavas det medvetet fel, eftersom det dels roar mig, dels beror på att jag skriver via en iPhone som s à s har det sparat och jag ids inte ändra.

      Btrf ödmjukhet hyllar jag principen att det är större ödmjukhet att skyllas för högmod och inte säga emot. I ljusa stunder tillämpar jag det också på bloggarna krior. Det senare skall inte tas för någon form av anslutning till DS lakejer och att jag glädjer dig men inte dem, är en fördelning som passar mig utmärkt. Vad gäller huruvida bloggaren är en Jeremia eller ej har jag inga synpunkter om. Han sköter ju sin blogg parallellt med matlagning så jag förväntar mig inte några djupare dofter utan konstaterar att det är lite stekos varierat med uppvärmt i micron, lite som högkyrkligheten brukar fungera nuförtiden. De djupa tallrikarna har de slutat använda. / Magnus Olsson

      Radera
    3. Ha! Om bara tillräckligt många säger eller skriver fel så blir det snart högsta norm och rätt och riktigt. Jag gillar det inte, utan anser att det ska vara någon ordning och reda i språket, men det är så det är. Och vad gäller felstavning tycker jag att almenacka hör till de gulligare.

      Radera
    4. Magnus, jag vet att alla skåningar är dryga, alla smålänningar snåla och alla göteborgare pigga och glada, och nu får jag lära mig av dig hur alla vi högkyrkliga är. Jag skulle gärna vilja veta vad ditt alternativ är, och då inte bara som personligt förhållningssätt (jag är djupt imponerad av ditt, som jag ju råkar känna till) utan som kyrkoprogram.

      Radera
    5. Biskop Göran, om jag fattar din fråga rätt vet jag inte men tre komponenter ser jag som avgörande 1 på frukten skall ni känna dem, det gör att diakoni måste vara prioritet ett, och det också som mission 2 respekt för samvetet, som jag ser som ett sam vetande, en kunskap som omöjliggör rädsla för den andre eller dennes existens, vilket tar sig uttryck i att se Kristus i varje människa ( också den som inte vet om det) 3 att utifrån dessa två ha en fast tillit till Guds försyn och egen självkritik, med konsekvens i ständig glädje. Hur det sedan formas till ett kyrkoprogram vet jag intet om och hyser heller ingen idee om utan är övertygad om att där evangeliet får vara en kraft, och med kraft menar jag inte "storm", och inte blott en beskrivning ( "för att ni må veta", säger aposteln, klargörande att tron kan finnas utan att känna till vad som finns i den) i Den Helige Ande, i Skrifterna, så föds det fram som de facto redan finns. Eller annorlunda uttryckt: när kroppen skjuter upp ur floden och vatten rinner längs rygg och bål, möter det vad som sänker sig ur öppnad himmel, och detta kan både ses ske och ses framför sig själv men först när den erfarenheten görs som St Stefanus gör ( om än inte på samma sätt). Diakoni är Kol 1:24, någon annan "kyrka", ansluter jag, d b o, ej till. Vad gäller högkyrkliga vet jag att det finns många typer, själv hör jag till dem som bäst gillar ex Jean Gondret. / Magnus Olsson

      Radera
    6. Magnus, du svarar väl! Men som du själv anger, återstår något innan det blir ett kyrkoprogram. Och om man ser på präster, högkyrkliga och andra, så betyder att inte lyckas inte alltid att inte vilja.

      Du har nog rätt i att frågan om diakoni är högkyrklighetens svaga punkt. I England spred sig högkyrkligheten främst bland enkelt folk, när de såg högkyrkliga prästers engagemang för dem i sina församlingar. De sändes ju ofta till ointressanta och fattiga församlingar, ung. som schartauanerna skjutsades omkring, men då fick människors tillgivenhet. Varför högkyrkligheten tog en annan väg och fick en annan form i Sverige, lockade högborgerliga till sig, men knappast arbetare (som i England) eller bönder och fiskare (som schartuanismen), kunde vara ett ämne för en doktorsavhandling.

      Radera
    7. Andreas, jag är inte svensklärare och jag har har i 48 år levt bland engelsktalande men jag hittade ändå något att rätta eller fundera över i ditt stycke. Det är ju speciellt roligt att märka fel hos en som märker fel men var lugn att detta är menat som vanlig svensk retsamhet. Svenskareglerna har säkert ändrats sedan jag tog studenten 1964 men detta la jag märke till:

      Stavning och fullständiga meningar är o.k. och jag gläds att få se det i svenska användandet så diskrediterade semikolonet. Men saknas det inte lite i kommateringen? Jag anser det oansenliga med viktiga kommatecknet? Sålunda vill jag gärna se
      "Tack, Magnus, för dessa tänkvärda ord." i st.f.
      "Tack Magnus för dessa tänkvärda ord."

      Har jag fel?

      När jag gick i skolan fick vi lära oss att inte sätta komma före "och" och "men". Men du gjorde det i stycket. Har den regeln ändrats, ärade svensklärare eller svenskalärare beroende på vad språkpolisen säger. :) ?

      Radera

    8. Ja, Ak!

      Det mesta är ändrat beträffande kommatering, och Andreas gör sällan slarvfel. De exempel du anför, är numera korrekta.

      Svenska Språknämndens Skrivregler ger besked. Dessa kan billigt köpas i bokhandeln.

      Tant Svart

      Radera
    9. Men är inte detta ändå Dag Sandahls blogg och inte Magnus Olssons??

      Radera
    10. A-K, jag skriver naturligtvis själv massor av felaktigheter, liksom f.ö. Bloggardag, i löpande blogg- eller kommentartext. Det tillhör nog mediet/forumet, jfr SMS o dyl.

      Men beträffande Magnus´ "almenacka! är ju situationen den att a) han inte råkat skriva så i hastigheten någon enstaka gång utan ständigt envisas med denna uppenbara felstavning - hans talspråksuttal lägger jag mej inte i - och att b) en i övrigt frimodig och verbal kvinna vädjat till mej att på allvar ta itu med Magnus i denna principiellt viktiga fråga ;o).

      (Jodå, kommateringsreglerna har ändrats betydligt sedan 1964, men här kan jag bara hänvisa till språkriktighetsböcker från 2000-talet).

      Radera
    11. Du har rätt, A-K Roth, att det var så man fick lära sig men numera tycks även detta förändrat så att det är ok att slarva med både det ena och det andra. Bra eller dåligt? Tja. Både och kanske. I mitt arbete är språket ett verktyg och då är det viktigt med ordning och reda. Samtidigt är det är av värde för mig att kunna "slarva till det" på bloggar och liknande.

      Roligt, för övrigt, att se dig här. Minns du Kristina Larsson? C'est moi, eller hur man nu stavar. :-) Jag har tänkt på dig en hel del och undrat vart du tog vägen och hur du har det. Kul att "se" dig!

      Radera
    12. Anonym har inte förstått att detta är en modererad blogg varför frågeställningen anonym för fram endast kan hänföras till begreppet "lakejer", och läggas i samma bunt som tidigare påpekats. Eftersom jag är liberal har jag inga problem med det. Andreas röjer nu att han går en kvinnas ärenden, inget fel i det heller, alla har vi våra skäl. Slutsats: biskop Göran som ställde en fråga till mig har enligt anonym medverkat till att jag, som DS lakejer tidigare påstått, ockuperat denna blogg. Själv går jag fri, som vanligt, det blir så när man inte låter sig fångas in i begreppet "högkyrklig". Alltså tecknar jag, almenacksmagnus, Olsson tillika. Dock glädjer det mig att biskopen och lilla jag är de begåvade kommentatorerna som inte nöjer oss med förenklade begrepp eller motiv.

      Radera
    13. De gamla mekaniska bisatskommateringsreglerna ledde ibland till komman mellan vart och vartannat ord, medan två långa huvudsatser inte kunde skiljas åt med ett välbehövligt komma. (Undrar dock lite om ens äldre författare alltid undvek att sätta ut komman före "och" eller "men" - särskilt det senare ordet tycker jag mej ha sett föregås av kommatecken även i äldre litteratur). Det gläder mej i vart fall att vi alla tycks uppskatta semikolonet; kanske finns här en möjlighet till försoning?

      Ajdå, nu har vi nog hamnat ganska långt från blogginlägget (ursäkta mej Dag!), om vi nu inte själva blivit såna där "sanningsterrorister" som bloggaren skriver om. Jag har i varje fall uppfyllt mitt löfte till min mer än jag själv plågade vän att undanbe oss Magnus Olssons lilla återkommande felaktighet (vad säger sign. Alma om den?) och vädja till hans ödmjukare jag att fr.o.m. 2014 upphöra med just den provokationen. Som dock rent teologiskt sett torde höra till adiafora - särskilt som stavningen under reformationstiden var särdeles vildvuxen (tänk bara på det fantastiska ordet "och" som väl i just denna form är en kvarleva från den tiden).

      Radera
    14. Påpekas bör dock kanske att Magnus enligt Wikipedia tycks kunna hämta stöd för sin felstavning hos självaste kyrkofadern Eusebios: "Det första belägget för ordet är som almanach och almanac i en latinsk text 1267 av Roger Bacon som beteckning för en katalog över himlakropparnas rörelser.[1] Under det följande århundradet används det på nederländska, franska, tyska och så vidare. Ordets ursprung är oklart. Den grekiske kyrkohistorikern Eusebios av Caesarea (död 339) beskrev den egyptiska kalendern, som han kallade almenikiaká eller alemenikhiaká, antagligen ett koptiskt ord. Ordet kan ha hämtats från Eusebios sedan man på 1100-talet hade börjat lära sig grekiska och studera antikens grekiska författare i det katolska Europa."

      Undrar om min vän får lättare att stå ut med Magni felstavning (som man nog ändå måste kalla den) efter denna upplysning?

      Radera
    15. Andreas jag, d b o, tycker du skall hjälpa din plågade vän att bli befriad från fixering vid min stavning. Det tycks mig som du har en uppgift. Själv är jag lättad av att du tar hand om saken då jag har alldeles för fullt i min almenacka för att kunna få plats med folk som har sådana bekymmer. Ett tips: be vännen läsa Skriften, det brukar hjälpa de flesta. / Magnus Olsson med almenackan

      Radera
  4. Eskil Franck intervjuades i radio och jag uppfattade att han tröttnade på den moderna anpassningsmetoden. Han gick ur återvändsgrändskyrkan men han vittnade aldrig om någon tro på Jesus till skillnad från C E Sahlberg. Är det så att den hittillsvarande utnämnings och utbildningspolitiken främjar sekularism och ateism i kombination med utköpen?

    SvaraRadera
  5. Lite i ensammaste laget om gudstjänstfirarna får plats hemma runt köksbordet.
    Men å andra sidan är det lätt att välja hushåll när det är dags för husförhör.

    Man undrar ju bara hur många mässfall det var i Moheda under Dags ölandstillvaro?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den sista meningen med dess fråga kan bara vara formulerad av någon med ytterst blygsamma kunskaper i geografi, och då menad i betydelsen både av yttre sådan ( se matrikeln för Svk, årtalen före 2014) och inre, gudsrikets närvaro. / Magnus Olsson med almenackan tillika ur-originell, enligt omdöme och glad över att almenackan och inte jag ges epitetet "gullig"

      Radera
  6. Jaså, c'est toi, Kristina Larsson, Elisabeth? Hoppas du och din man har det bra. Roligt att ses igen! Jag har det bra, besöker Sverige var eller varannat år, nu i sommar igen på 50-årsjubileum för studenten i Ö-vik. Jag började läsa här efter att ha sett nåt fördömande av denna blogg från en präst vars politiska omdöme jag inte respekterar vidare värst. :)

    Dag, det är ett nöje att läsa hur du använder det svenska språket, även om Andreas ju har rätt om stavningen av almenackan, f'låt almanackan. Det är intressant läsa hur debatten går i kristna cirklar även om jag själv är ytterst okunnig.

    Tack tant Svart och Andreas för upplysning om nya språkregler. Jag skriver ofta fel av bara farten. Det är faktiskt skönt att ha samma regler om komma före och och men som före and och but. Annars är det som ger mig mest problem efter så många år prepositionerna! Plus att få dit å, ä, och ö på ett knappkrångligt sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det jag. Och Elisabeth är mitt riktiga namn. Kristina Larsson kom till i politisk debatt för länge sedan - av försiktighetsskäl, vilket dessvärre visade sig vara befogat. Numera diskuterar jag sällan på något politiskt forum (många frågor blir sluttröskade och ingen ger sig) utan föredrar att fokusera på mera väsentliga frågor och då är denna blogg ett utmärkt vattenhål.

      Radera
    2. Och vilken präst åsyftar du då? Det finns många präster inne på den här bloggen.

      Undrande

      Radera
  7. Elisabeth: Du har så rätt om det uttröskade. Jag vet inte om det har blivit mer eller mindre hätskt; det beror på budbäraren. Men detta är en blogg där folk skriver mycket intelligent och det uppskattar jag även när jag inte håller med i sak om precis allting. Min familj utövar ju inte ju inte kristendomen och min son är nu rabbin, så jag har ingenting att säga till om.

    Om jag inte minns fel hade vi en gemensam lösare sorts connection inom ishockey, Honken Holmquist och Lotta med två små pojkar som jag bjöd på luciakaffe när han var målvakt här i Indiana under sin tid vid ett lag här.

    Anonym 11:39. Den präst jag åsyftar har aldrig skrivit under sitt namn på denna blogg. Jag vill just i detta fall inte hänga ut någons namn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det stämmer, A-K. Vi bodde ett tag grannar med Honkens ena son. Honken var sig lik, bara lite gråare.

      Radera