Vi vill

"Vi vill ha det så" i X församling, skriver bloggkommentatorn om högmässa men inte söndagligen. Vilka vi? Jag menar, vad är det för ett "vi" som sätter agendan? Borde det inte vara Kyrkans Herre? Och Kyrkan firar eukaristi söndagligen - så gjorde dr Luther. So ock - mirabile dictu - Calvin som säger att nattvard bör firas åtminstone varje söndag.

Det finns ett lokalt "vi" som jag bestämt ogillar. Det är det "vi" som frejdigt skriver: "Välkommen till oss i X församling" utan att förstå den sakliga innebörden i den vänligt menade hälsningen, nämligen att den exkluderar. Det finns alltså ett "vi" där jag inte ingår. Fast välkommen är jag på något sätt.

"Välkommen till oss på SAS eller SJ" kan man kanske säga, även om jag som är delägare i företagen kan fundera - staten har ju ett betydande ägarskap och staten är också jag - väl? Men låt gå. Flygvärdinna, flygkapten eller tågvärd är jag inte. Och det finns personal på flyg och tåg innan jag är där. Överfört till församlingen blir det förödande - för då blir till sist arbetslaget, möjligtvis förstärkt av ett par kyrkvärdar, detta ödedigra "vi". Det skulle för den delen inte bli bättre om "viet" skulle vara en hoper gudstjänstfirare som kalls "församlingskärnan", som ni förstår.
Däremot skulle Pingstkyrkans folk kunna hälsa mig välkommen för där är en församling som jag som kyrkotillhörig inte hör till. Svenska kyrkan är annorlunda konstruerad.

Jag kan illustrera. Bilden i ett församlingsblad föreställer den av stormen knäckta björken. I bakgrunden ser man kyrkan. Texten lyder:
"Är du käckt? Det blir vi i livet ibland, då vill vi i kyrkan finnas i bakgrunden för att backa upp och ge stöd, då får vi också vara kyrka för varandra. Tveka inte att kontakta oss om du behöver hjälp!"

Det hela är välvilligt men blir fel. Det här är vad Paulo Freire kallade "hjälpism" och en kyrklig favoritsysselsättning. Ska det bli ett "vi" mellan den som behöver och den som har resurser att gripa in, måste mötet vara ömsesidigt. Den gemenskap som formas i dopet och gestaltas i gudstjänsten och enkannerligen i eukaristin är grunden för den ömsesidighet där vi blir vi.

Det här är grundläggande folklig högkyrklighet, som ni kan se.
Den möter oss ur insikter som är mer än yta - för det vet alla allvarliga kyrkliga som kan sin Rosenius och läst Giertz Stengrunden.
En stympad skrymtarebättring där en människa omvänder sig från ett friare världsväsende till sin egen rättfärdighet är inget att stå efter för det är fariseism. Lika illa för den som känner naturens ondska, hjärtats fördärv och orenhet och då flyr till vaksamhet, bön, strid, försakelse utan att misströsta, utan hoppas på  seger och har sitt öga vänt till detta hopp för där är trösten. Den personen blir också bara en farisé.
Det är hopplösheten som är det verkliga hoppet. Där kan Kristus möta och ge det Han erövrat åt oss.
Det finns en poäng i trosbekännelsen med att de heligas samfund är en bestämning som kallas till syndernas förlåtelse. Det kan vara här som högkyrklighetens framtid ligger när den berövats det mesta av sina drömmar om förnyelse. Förnyelsen kommer inte genom programmatiska böcker utan genom Herren som döper i ande och eld. Inte vad vi vill, alltså, utan vad Han vill. Men till dem som tröstar sig - alltså inte till dem som blir tröstade - vill jag påminna om de kristna församlingarna i nuvarande Turkiet och Nordafrika som blev till ruiner och ruiner i sand.

Kristliga banaliteter av detta slag kanske också ska bibringas läsekretsen? De kanske ska uttryckas genom böneställningen med tomma händer, så som prästen gör vid altaret t ex?

Dern anonyme bloggkommentatorn Anders underlät meddela vilken församling det annars är jag ska undvika. Men om den saken kanske besked kan lämnas? Fast vad jag ville var en högmässa, inte nödvändigtvis rökelse eller ens processioner med standar och ljus. Innehåll går dock före yta även om jag vill en yta som speglar innehåll och djup.