torsdag 8 maj 2014

Margit

Att Margit Sahlin (1914-2003) skulle ha fyllt 100 år i tisdags - men av lätt insedda skäl inte gjorde det - kunde de intresserade och alla andra läsare av Svenska Dagbladet se.

Jonas Jonson skrev en understreckare. Det är en märklig artikel. Biskop Jonson skriver: "Regeringen föreslog att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor. Som statskyrka måste Svenska kyrkan anpassa sig till grundläggande värderingar i samhället." Här har all ideologiska fernissa fallit. Det handlar om politiska nödvändigheter i ett läge där Svenska kyrkan inte är fri. Roligt att det sägs av en biskop rent ut. Men märkligt. Ska man vara nitisk med detaljerna blir inte allt rätt. Det var t ex inget "extra" kyrkomöte som kallades in 1958 utan ett nytt, alldeles ordinarie men med en uppenbar beställning att fatta ett annat beslut. Biskoparna hade inte en chans. Den ekumeniska rörelsen i Geneve kunde inte hjälpa Svenska kyrkan (för Geneve ville inte etablera sig som en överkyrka) och de fyra biskopar som skulle ta fram ett bredare underlag efter 1957 års kyrkomöte fick, med undantag av Bo Giertz, inte fram mer än några hastigt hopskrivna sidor. Bo Giertz skrev teser till biskopsmötet, teser som tryckts i tre upplagor.

Jonas Jonson beskriver också vad motståndet handlar om. "Motståndet hade teologiska, ekumeniska och historiska orsaker, men det handlade också om att hävda kyrkans frihet och självbestämmande." Detta är märkliga ord om en konflikt för att komma från en biskop eftersom de är hederliga. Det handlade inte om kvinnoförakt och allt det där. Renhållningen noteras. Denna renhållning fanns också i den text biskopsmötets bibelkommission publicerade år 1970. Så eländigt egentligen, att man ska bli glad över att möta en gnutta hederlighet i Svenska kyrkan!

Kyrkans framtoning har förändrats, menar Jonas Jonson. Det menade också Ulla Carin Holm i sin avhandling. Riktigt hur återstår att se men en uppsättning intervjuer (Anders Bäckström i Sverige och Cost of Conscience i England) ger stöd för bilden av förändring. "Själva gudsbilden blev varmare och mindre auktoritär", heter det hos Jonas Jonson med en undanglidande formulering. Blev den då en annan och blev den mer biblisk, denna gudsbild? Eller var det inte teologin som förändrades utan endast pedagogiken eller marknadsföringen? Hur ska man då utifrån en positiv värdering av reformen och dess positiva konsekvenser värdera vad Margit Sahlin sa i början av 2000-talet när hon såg Svenska kyrkan: "Detta ville jag inte."

Margit förblev kyrkokritisk. Blev hon självkritisk? Hur kom det sig att prästämbetet blev en kvinnosyssla i Svenska kyrkan - för vi håller på att komma rätt långt bort från jämställdhet. I söndags tjänstgjorde enbart kvinnor i gudstjänsterna i Nordölands pastorat. Var det första gången i historien? Inte första gången med ett enkönat prästerskap, men vad nytta är det med "same but different"?
Vad Margit Sahlin såg av Svenska kyrkan sina sista år kanske de som umgicks nära henne skulle kunna berätta nu?

I Kyrkans Tidning i dag finns en hyllningskrönika av Annika Borg med en försiktig fråga på slutet. Hyllningarna ändrar nämligen inte faktum att S:ta Katharinastiftelsen i juli lämnar sina lokaler. Där finns Margits bibliotek och hennes arkiv. Nu säger ryktet att det inte finns någon plan för hur biblioteket ska hållas samman men inte heller någon plan för hur Margits arkiv med brev och klipp ska bevaras. Kvinnohistoriskt Arkiv i Göteborg eller Svenska kyrkans arkiv i Uppsala eller Landsarkivet i Uppsala kunde vara möjliga platser. Hur det är med tillgängligheten vet jag inte. Skrev Margit att det skulle gå X antal år efter hennes död innan någon fick gå in i arkivet, gjorde hon samma misstag som många andra. Men vem tar ansvar i frågan?

När hyllningarna till Margit Sahlin nu hörs under några dagar ska kanske ännu ett drag hållas fram. Margits skitaktighet i debatter och samtal. Hon agerade ofast från en maktposition. När sakdiskussionen inte gick hennes väg tog hon till fula knep. Så minns jag ett samtal på Kastlösa där hon hetsade kvinnohorden till furiositet (och vände sig viskande till mig med orden "Dag, du får förlåta mig") och så en uppställning som ordnat i Johanneskyrkan i Kalmar där hon, när hennes eget föredrag var slut utan att ha åstadkommit särskilt mycket, tog till knepet att ropa: "Om jag var församlingsbor i Kalmar skulle jag kräva besked av kvinnoprästmotståndarna hur de tänker". Då livades andarna. En av de kvinnliga församlingsassistenterna som var av den meningen viskade till en kollega: "Det är ingen idé att svara" varpå en dam som satt bakom reste sig, pekade på de två och ropade: "Här sitter två av dem och jag hörde att de sa att det inte var någon idé att svara."

I stort var det ungefär som i Efesos - Apg 19:32. "Där ropade alla i munnen på varandra. Mötet var förvirrat, och de flesta visste inte varför de kommit dit."

Torsten Mårtensson, komminister dårförtiden, hade ordnat mötet. Jag konstaterade i efterhand att sådana mötesformer hade vi inte i Två Systrars. Där fick man gå och lyssna utan att som deltagare i ett möte behöva ställas till svars.

Lustigast den kvällen var vaktmästaren i S:t Johannes, en missionsförbundare och frimurare vars namn jag glömt. Han bar stolar i den lätt kaotiska stämningen efter mötet, ställde in dem i hissen och ropade till syster Kerstin: "Ni är fega, fega är ni!" Kerstin tog ett steg mot honom, där han stod i hissdörren och frågade försynt: "Vad säger du?" Han ropade ut sina ord igen, stängde hissdörren och försvann.  Det var på sitt sätt sanslöst roligt.

Som väl var hade jag laddat upp med ett antal flaskor vin så att vi kunde ha en god kristlig eftersits och analysera aftonen. Minnesanteckningarna har jag i mitt arkiv.

Vad sa jag nu om inte: Frid över Margits minne. Men vad med hennes arkiv?

39 kommentarer:

  1. Ett intressant drag i Margits personlighet, som jag flera gånger upplevde, var att om man var vänlig mot henne, tänkte hon att man höll med henne i sak, åtminstone i princip. När hon installerades som kyrkoherde i Engelbrekt, kom hennes företrädare, som intill sin död förblev motståndare mot ordningen med kvinnliga präster, och deltog i gudstjänsten (fast inte som assistent), och då tog hon det som tecken på att motståndarna var på väg att inse vad som var rätt.

    Margit var alltid vänlig mot mig, och inbjöd mig några gånger att delta i programmen på S:ta Katarinastiftelsen. Det är uppenbart att hon hade en grunden traditionell vision av kyrkan, även om den inte så sällan kom i skymundan för hennes personliga ambitioner.

    Med tanke på att Dag så ofta talar om att dricka vin, som vore det en högkyrklig livsstil, så kan noteras att inbjudna talare och en och annan av Margit uppskattad gäst, brukade bjudas på ost och vin som avslutning på kvällen. Jag har gott minne av några trevliga kvällar (någon tillsammans med Dag).

    När jag kom till Stockholm (1983), och var vänlig mot Margit, ville hon ha en samtalsgrupp om ämbetsfrågan. OK, sade vi, men vi vill inte diskutera sakfrågan, utan hur vi skall kunna leva samman i Svenska kyrkan. (Även om samvetsklausulen bortförts ur lagstiftningen året innan, var dess anda fortfarande levande i vida kretsar.) Nu blev det inte så, utan samlingar med de vanliga argumenten för och emot.

    En episod bevarar jag dock i minnet: Efter en samtalskväll åkte jag buss hem tillsammans med en kvinnlig församlingssekreterare i Gustav Vasa. Jag frågade henne: "Om biskoparna tydligt skulle meddela att båda grupperna skall respekteras i Svenska kyrkan, skulle det då bli så?" "Ja, naturligtvis", svarade hon. Jag menar att hon hade rätt. Det var en tid, då biskoparna ännu tillerkändes auktoritet. Om övriga biskopar hade orkat stå emot Ingemar Ström, hade utvecklingen blivit en annan. Motståndarna mot ordningen med kvinnliga präster hade nog förts undan (så har skett i alla tyska evangeliska kyrkor, oberoende av vilka löften som till att börja med gavs), men behandlingen hade blivit anständigare (som i Engelska kyrkan, åtminstone än så länge).

    Margit ville verkligen väl. Men än en gång kan det vara på sin plats att påminna om den amerikanske författaren Henry David Thoreau: "If I knew for certain that a man was coming to my house with the conscious design of doing me good, I should run for my life."

    Det är tragiskt att S:ta Katarinastiftelsen inte kan fortsätta. Men det är inte lätt att hålla det vid liv, som dynamiska personer har skapat och präglat. Se t.ex. på Sigtunastiftelsen, som är en skugga av vad den en gång var med Manfred Björkqvist och sedan med Olof Hartman.





    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för mycket trevligt inlägg, biskop Göran!

      På tal om stiftelser som förskuggats sedan storhetstiden. Existerar ännu Stiftelsen Biblicum, som G. A. Flanell var med om att grunda? Minns när han ledde en högmässa i deras regi i en fullsatt Uppsala Domkyrka, början av sjuttiotalet.

      Radera
    2. Tack för en intressant och ytterst "balanserad" kommentar, där du delade med dig av din personliga erfarenhet OCH kompletterade Dags blogg - menar jag.

      Jag i Halland

      Radera
  2. Biskop Jonson skriver att ÄB Hultgren motvilligt gick med på att kvinnor skulle kunna prästvigas. Jag gillade Hultgren, som skaffat mig ett kollektstipendium på 1000 kronor. Det var pengar det, i mitten på 60-talet! Men var det inte så att Gunnar Hultgren lovat sin hustru, dotter till J A Eklund, att gå med på reformen och att han avgav löftet på hennes dödsbädd? Har jag fel för mig? Dag S känner till detta./Bartholomeus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skickade han inte iväg henne till Paris medan KM -58 pågick, för att inte hon skulle banna honom ifall han inte lyckade baxa frågan ända fram?

      En faager gamling

      Radera
    2. (Kommen längre ned ser jag att DS redan besvarat frågan. Nåväl, låt stå.)

      Faager

      Radera
  3. På tal om belevad samtalston:
    http://www.timesofisrael.com/journalists-trash-studio-in-dispute-over-syria/
    Så ska en riktig debatt se ut!

    SvaraRadera
  4. Gunnar Hultgren kunde inte möta sin hustru Astrids frågor i ämbetskonflikten. Han och en annan biskop skickade sina hustrur till Paris för att de inte skulle vara med vid kyrkomötet, som de annars brukade. En månad i Stockholm. När Astrid låg på sin dödsbädd var detta ämbetsfrågan något som stod dem emellan, det förstår vi av Gunnar Hultgrens egen berättelse. Men om han gav henne något löfte, vet jag inte.
    I övrigt har också jag druckit vin och ätit ost med Margit, vän i familjen som jag påpekar för att markera min djupa svenskkyrkliga hemhörighet. Det var när jag skulle försvara ämbetsreformen efter att ha varit hos Margit på Österskär som jag insåg hur orimliga argumenten var. 17 år gammal drack jag dock inte vi med Margit.

    SvaraRadera
  5. Först Hanna Stenström på Dagens Seglora och nu Jonas Jonsson i SvD. Erkännandena om att reformen var politisk börjar hagla tätt. Nu närmar sig tiden för ett erkännande också från kyrkostyrelse och biskopsmöte, samt en lång rad ursäkter för förljugenheten under dessa 60 år!

    Rudbeckius

    PS. Dike borde också be om ursäkt

    SvaraRadera
  6. Svårtolkad kyrkligt positiv blogg...
    Kommer aldrig att glömma tågresan där Odenbergs valseger kommenterades. Hon hade varit en av MS kycklingar. Förklaringen gällde att Odenberg blev vald därför att hennes far varit sosse.
    Med risk för att vara farligt nära osant skvaller frågar jag mig om det inte var nuv biskopen i Stockholms vänner som sa så.
    Dem som Borg grillar?

    SvaraRadera
  7. Margit Sahlin ivrade för kvinnors tillträde till prästämbetet, inte för prästämbetets förvandling till en nullitet. Nu skingras hennes arkiv för att ingen ska veta. Historien upprepar sig på så sätt att när äktenskapet har öppnats för samkönade par reses (från katolska debattörer!) krav på att göra alla vigslar i Svenska kyrkan till en juridisk nullitet. Kyrkvigslarna har redan reducerats till en kyrkans bekräftelse av de förälskades kärlek till varandra. Ingenting sammanfogas och blir ett. Det är gammal vidskepelse.

    Därför föreslog jag att de borgerliga vigslarna i stället avskaffades. Tydligen har jag fått medhåll av partiet Fi, som vill ersätta äktenskapet med en generationsöverskridande hushållsgemenkap - med det gamla bondesamhället som förebild. Som jag förstår skulle då parförhållandet mellan två individer vara kärnan i gemenskapen. Det kan kyrkan fixa, förutsatt att kyrkvigseln behåller sina rättsverkningar. De borgerliga vigslarna kan däremot ersättas med en vanlig flyttanmälan hos Folkbokföringen. X och Y och X:s mamma och Y:s barn i ett tidigare förhållande registreras på samma bostad.

    Jag har stött kvinnoprästreformen från första stund. Min mamma avgjorde. Hon som inte annars deltog i någon kvinnokamp. Det handlade om kvinnors tillträde till prästämbetet, att kvinnor som Gud kallade skulle få en chans att följa sin kallelse (vilket alla män, som Gud kallar, inte får göra idag), och inte om jämställdhet på arbetsmarknaden.

    Det är endast om kvinnoprästmotståndarna får finnas och deras argument får föras fram (utan att de hånas och bespottas) som fokus riktas på kärnfrågan: kvinnors tillträde till prästämbetet. Man ser direkt på inläggen från den motsatta sidan vilka kvinnliga präster som tar sitt prästämbete på allvar, och vilka som använder sina prästtjänster enbart som en politisk plattform.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Plattformstanter förvisso, men även plattformsgubbar finns i vigningsämbetet. Så måste det kanske vara i en organisation i fritt fall, som knappast har något eget man vågar sticka ut med? Äktenskapet har från progressivt håll varit under attack under ett århundrade. Dekonstruktionisterna tycks ha vunnit, och nu skall de sista resterna av familjebegreppet utplånas, bl a genom att man förvrider det till ett intet. Atomisering som förutsättning för Kapitalets oinskränkta makt? Eller som förutsättning för ett uppgående i massan?

      M Gunnesson

      Radera
    2. "Tydligen har jag fått medhåll av partiet Fi"?
      För det första är ditt konstiga förslag om slopandet av det borgerliga äktenskapet inte alls samma förslag som Fi kommer med, och för det andra hur kan du få det till att det är du som är initiativtagaren till Fi: s förslag. Du är väl inte medlem där också?
      Nu får du väl ge dig!

      Radera
    3. Olika personer kan oberoende av varandra komma på samma idé ungefär samtidigt. Gudrun Schyman fick vatten på sin kritik mot "den borgerliga familjen", när hon flyttade till Skåne och upptäckte att flera generationer levde tillsammans på de gamla Skånegårdarna, vilket man f.ö. gjorde på bondgårdar i resten av Sverige också. Det är annars en gammal vänsterståndpunkt att "kärnfamiljen" är ett både klass- och tidsbundet fenomen (1800-talets övre medelklass med uttråkad hemmafru).

      Jag ha för övrigt inte föreslagit att det "borgerliga äktenskapet" avskaffas (därmed måste väl ändå menas äktenskap i vilka minst en av parterna är en "borgare"?), utan det är de s.k. borgerliga vigslarna som bör avskaffas. ("Borgerlig" här i betydelsen profan.)

      I ett modernt samhälle ska staten inte ha att göra med vem som har sex med vem. Det kan däremot vara en religiös angelägenhet. Åtminstone om man tror att Gud har inrättat äktenskapet för att all sexuell samlevnad ska ske inom äktenskapet.

      Det är just detta som gör det så problematiskt att säga blankt nej till samkönade äktenskap. Vi ställer samkönade par med en traditionell äktenskapssyn inför ett omöjligt val, att antingen "leva i synd" eller i celibat, om de inte får gifta sig.

      Radera
  8. Vid 1958 års kyrkomöte befann sig inte Astrid Hultgren i Paris utan förhoppningsvis i paradis. Hon dog den 23 mars 1958 och i allt som skulle hanteras denna vår skulle alltså Gunnar Hultgren hantera sin sorg och sin insikt att hans hustru tänkte så helt annorlunda än han själv. Kyrkomötet då biskopinnorna inte fick vara i landet var kyrkomötet 1957. Det som sa nej. Och Astrid var mycket upprörd då hon kom hem efter det beslutet och talade med sin man som förvånades över hennes besvikelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan vara värt att påminna om att Gunnar Hultgren ännu inte var ärkebiskop vid kyrkomötet 1958. Yngve Brilioth levde ännu, men var så sjuk att han inte kunde delta. Kyrkomötet leddes av Torsten Ysander (Linköping), som var äldst i tjänst av biskoparna. På ärkestiftets biskopsplats satt domprosten Olle (som han då ännu kallade sig) Herrlin.

      Radera
  9. Utvecklingen mot folkkyrkans undergång och liberalismens triumf hade skett -58 och Margit Sahlin förutan. Vi ser samma tendenser över västvärlden. USA:s episkopaler tycks vara lika illa ute. Men visst. När pengarna sinat, kanske folk av DS' kaliber åter uppskattas efter förtjänst i det som då möjligen återstår av SvK?

    M Gunnesson

    SvaraRadera
  10. Bloggardag: "Hur kom det sig att prästämbetet blev en kvinnosyssla i Svenska kyrkan.."

    Ett förslag till svar. Ytterst beror det att du utgår prästs fysiska kropp (mera precist: modellen på prästs könsorgan) när du pratar om hens sysslor. Du begränsar utföraren till dess kön.

    Om du däremot tänker att själen är könlös och att det är denna denna själ, inte kroppen som den bor i, som utför sysslorna ( i den mån sysslorna är andliga) , är detta ditt lilla "problem" ur vädret.

    Eller tror du inte att kvinnor HAR en själ?

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själen går inte att göra könlös! Själen i Bibeln kan t.o.m. ha kropp! Läs på!

      Radera
    2. Förlåt en dum fråga: Hur ser hens kroppsliga kön ut?

      Radera
    3. Anonym: "Förlåt en dum fråga: Hur ser hens kroppsliga kön ut?"
      En BRA fråga! Det är i praktiken onsyligt för man lägger inte märke till just det.

      En anonym en

      Till Anonym 8 maj 2014 15:23.
      OK. Jag får ge mig här eftersom jag tydligen inte har samma definition på själen som du. Det här blir lite för knepigt.

      Radera
    4. Att prästämbetet blivit en kvinnosyssla beror sannolikt på två förvirrade uppfattningar:
      1. Att prästämbetet betraktas som ett omhändertagande yrke.
      2. Att omhändertagande betraktas som något kvinnligt.
      Enligt min enkla uppfattning är båda fel.

      Om själen inte hade något kön, skulle det rimligen aldrig kunna finnas människor som anser sig födda i fel slags kropp. En diskrepans mellan upplevt kön och kroppsligt kön kräver rimligen att det upplevda könet har sitt hem någonannanstans än i det rent kroppsliga. Det innebär förstås inte att inre egenskaper måste vara könsbundna.

      Människan består av kropp, själ och ande. Rimligen borde det väl snarare vara anden som är inblandad i prästämbetet? Sedan förstår jag inte varför man måste förutsätta att det skulle handla om ett underkännande av kvinnor. Tänk om det är precis tvärtom? Om det finns en svaghet hos den manliga delen av mänskligheten som behöver kompenseras med manliga präster? Tänk om?

      Anonym 8 maj 2014 21.12:
      Ja, det är faktiskt en dum fråga. Hen används:
      * Om könet på personen är okänt
      * Vid generella uttryck där personen kan vara vilket som, t. ex hypotetiska resonemang.
      * För anonymisering, där man vill göra det svårare att identifiera personen.
      * För den lilla grupp som faktiskt föds med oklart eller dubbelt kön.
      I de tre första fallen är kroppen antingen kvinnlig eller manlig. I det sistnämnda kan det vara olika.

      Den Lea

      Radera
    5. @Den Lea: "den lilla grupp som faktiskt föds med oklart eller dubbelt kön". Intressant! Det finns alltså de som föds med varken penis eller slida (eller något mittemellan) eller både och? Hur många kan det handla om?
      /Per H

      Radera
    6. Per H:
      Det trodde jag alla visste. Ja, det föds barn med könsorgan som är dubbla eller något mittemellan. Eller som har ena könet på utsidan och andra könets på insidan. Jag är inte särskilt insatt i det här, men jag vet att det finns en hoper syndrom som påverkar just könsdelar.

      Den Lea

      Radera
    7. Deformerade könsorgan är inte det samma som att personen inte skulle ha ett kön som går att fastställa på medicinsk väg. Påståendet blir inte sant bara för att det ofta upprepas. / Markus

      Radera
  11. När jag började skriva på den här bloggen, var mitt förslag att man borde skilja prästvigningen från anställningsavtalet - på samma sätt som man inte behöver vara lovad en tjänst i ett landsting för att få en läkarlegitimation. En allmän prästbehörighet alltså, oberoende av den nyvigda prästens chans att få en fast anställning.

    Samtidigt skulle man göra om den gamla väjningsrätten till en väjningsplikt, som i praktiken innebär en skyldighet att tjänstgöra tillsammans med alla kollegor på samma arbetsställe under hela anställningstiden. En kvinnlig präst skulle i så fall aldrig hamna i situationen att hon måste avstå från något göromål för att den manliga prästen ska kunna samarbeta med henne.

    Detta skulle visserligen mycket kraftigt begränsa arbetsmarknaden för kvinnoprästmotståndare, men hade varit att föredra framför det totala prästvigningsstopp, som vi har fått i stället. Så gott som alla nyvigda kvinnoprästmotståndare skulle vara tvungna att ha ett andra yrke för att säkra sin försörjning. Men detta med högsta föredöme. Paulus var ju tältmakare.

    Det skulle ändå bli en hel del tjänstgöringstillfällen för kvinnoprästmotståndarna. Förutom anställning i en-prästförsamlingar, som man dock (för att förekomma denna lösning?) håller på att avveckla, finns det en mängd kortare vikariat och en-prästförrättningar.

    SvaraRadera
  12. Förlåt en okunnigs fråga ?

    Kan nån lärd person tala om varför det INTE ska finnas kvinnliga präster. Snälla en enkel förklaring och inte långa utläggningar. Var i bibeln står det ?

    Nisse på Åsen

    PS och varför har det medfört så stora sprickor ? Kristendomen är ju kärlek eller vad tycker du Klabbis !!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lärd kanske jag inte är, men kyrkan har inte haft kvinnor som präster från början trots att det var vanligt i antikens religioner. Jesus hade 12 män som apostlar som sedan vigde andra till tjänst på varje nytt ställe. Bibeln talar inte om kvinnor som vare sig presbyter eller episkopoi (en del gör en stor affär av ett textkritiskt osäkert ställe, men det är inget starkt argument), profeterande och församlingstjänare finns i både maskulinum och femininum, men inte församlingsherdar och tillsyningsmän. Dessutom talar 1 Kor 14 och 1 Tim 2 talar dessutom mot tanken.
      Eftersom införandet av kvinnor som präster var något nytt borde reformen ha föregåtts av en teologisk genomgång som kunde övertyga. Nu hade man inte tålamod utan hanterade frågan politiskt och därmed skapade man spänningar som ledde till djupa sår och tragedier.
      Blev det för långt?

      Radera
    2. Ring och fråga närmaste präst, den borde veta.

      Radera
    3. Tack för det första svaret !♥
      Till det andra svaret svarar jag enkelt. Där jag bor har vi romersk katolska präster och jag har fört dialoger med dem. Med mycket varierande svar. Vår protestantiske präst härnere skall jag fråga ikväll.Men min fundering blir.." den borde veta " Olika svar och rekommendationen " den borde veta " hmmm.
      Därför kallar jag mig KRISTEN...
      Vänliga hälsningar från ett soligt mitteuropa.
      Nisse på Åsen

      Radera
    4. "Kvinnliga" präster.

      Nedanstående Anonym har svarat rakt och kortfattat mycket bra på din fråga.
      Vill Nisse på Åsen veta lite mer föreslår jag att införskaffa följande lilla häfte "Ämbetet, mannen och kvinnan i Nya Testamentet" , skriven av biskop Bertil Gärtner, utgiven av Gleerupska Universitetsbokhandelns förlag, Lund 1958. Finns kanske på antikvariat. Det går också bra med Kyrklig Samlings lilla häfte "En given ordning. Ett traktat om kyrkans ämbete". Kan säkert fås genom kontakt med www.kyrkligsamling.se, eller info@kyrkligsamling.se.
      I dessa två får du uttömmande svar. Lycka till.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
    5. "Kyrkan" har kanske inte haft präster förrän nu på modern tid men jag har läst nån annanstans (helt opassandestans!) att JESUS SJÄLV faktiskt hade/utbildade kvinnliga präster. Om dessa präster står inte i Bibeln eftersom Bibeln skrevs långt efter Jesu död och det var inte poppis med kvinnliga präster på den tiden HELLER. Och sen har det fortsatt att inte vara poppis med kvinnliga präster så på så sätt har Bloggardag rätt. Han vill bara(?) följa "Kyrkans" tradition. Undrar bara om DET är viktigare än att följa Jesus? Jag menar dock inte att det att plötsligt ha en massa kvinnliga präster i sig skulle vara att följa Jesus.
      Att följa Jesus är att rannsaka sina VERKLIGA motiv. Varför vill jag vara FÖR/MOT kvinnopräster EGENTLIGEN?
      Varför vill kvinnor vara präster? Om någon ritade en cirkel mitt i Sahara-öken och sa till dem att ni får ställa er var som helst på jorden men inte inom cirkeln i Sahara, skulle de göra allt för att kunna ställa sig just där? Och kvinnoprästmotståndare: är det viktigt att ha en cirkel i Sahara, den kan ju ändå försvinna rätt så fort under rådande förhållanden? Sand dalar kan täckas över med sand om vinden blåser i rätt vinkel. Det är ju bara Gud som är evig. Varför inte investera ENBART i HONOM istället.

      En anonym en

      Radera
    6. @En anonym en. Somliga faktoider dör aldrig ut. Paulus skrev till korintierna på 50-talet och de äldsta evangeliet är inte mycket yngre. Inga texter som tyder på att Jesus hade prästinnor finns bevarade, men somligt vill man gärna tro, uppenbarligen.

      Radera
  13. Har med intelligensen att göra. Inlägget ovan.

    SvaraRadera
  14. Till Den Lea som skriver: "Rimligen borde det väl snarare vara anden som är inblandad i prästämbetet?"

    Det är så jag tycker också och jag menade anden när jag skrev själen däruppe. Anden har ingenting med kroppen och därmed ingenting med könet att göra, tänker jag. Anden är den HELiga delen av oss, den som inte är kluven i två kön.
    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kropp, själ och ande ska väl utgöra en helhet, så att anden inte skulle ha med kroppen att göra blir bara konstigt. Om det är anden som sådan, eller andens koppling till Gud som skiljer sig hos kvinnor och män vet jag inte, men en skillnad finns. Och det är en skillnad utan värdering.

      Den Lea

      Radera
  15. Jag skrev : "...Bibeln skrevs långt efter Jesu död..
    Menar naturligtvis att NYA Testamentet skrevs långt efter Jesu död.

    "Kyrkan", dvs den fysiska organisationen, är enligt min mening ett race som körs helt vid sidan av Jesus-vägen (som går inåt i oss själva) och den styrs av motstridiga viljor baserade på människors mer eller mindre själviska behov. Jag tror inte att Jesus kom för att grunda organisationer eller religioner utan för att visa oss vägen Hem.
    Därför tycker jag att det inte finns någon ära i att få göra som "Kyrkan" alltid har gjort. Och det är ingen skam att förlora i kvinnoprästfrågan. Ingen VERKLIG orsak till raseri.
    I en A Course in Miracles finns en övning som lyder: " I am never upset for the reason I think. "
    Den verkliga orsaken till all upprördhet är att man omedvetet upplever sig ha kommit bort från Gud Fader, är alltså en förlorad Son. Resten är dimridåer för att dölja detta obehagliga faktum.

    En anonym en

    SvaraRadera
  16. Intressant att Margit Sahlin hade en negativ syn på hur kyrkan utvecklades. Det torde stämma väl med det jag hört och läst mig till. I grunden var hon, som jag förstått det, en from kvinna med en kallelse att få tjäna Kristus i hans kyrka. Men sedan tog den blott allt för mänskliga ivern och svagheten för att få bli något och gå före överhanden. Margit Sahlin valde med berått mod kyrkosplittringens väg som kom att trasa sönder Svenska kyrkan inifrån. Hennes totala hänsynslöshet när segern var vunnen är häpnadsväckande! Alla högtidliga löften om samexistens var noll och intet värda. I klappjakten på medkristna ingicks den oheliga alliansen med annars tämligen ljumt intresserade världsliga politiker och myten om de stackars förföljda kvinnorna i prästdräkt föddes. Margit Sahlin valde att sätta sig själv och sina medsystrars "rättigheter" (Kyrkans ämbete är ingen rättighet, och har aldrig varit det, det ges bara av nåd!) i centrum inte Kyrkans Herre och det han vill ge!! Hon ingick en allians med världen som hon fick se frukterna av. Även om det finns gott om anledningar till Sv kyrkans sönderfall så är 1958 års ämbetsreform en av de tunga anledningarna till att det ser ut som det gör i dag. Undrar vad Margit Sahlin tänkte och kände inför detta??!!
    Arg kyrkomedlem

    SvaraRadera
  17. Det vore riktigt illa om Margit Sahlins bibliotek och arkiv skingrades för vinden i stället för att tas till vara. Antar att det borde vara en guldgruva för forskningen och för att vi ska få veta mer om hur det verkligen gick till när Sv kyrkan fick kvinnliga präster och hur Margit Sahlins teologiska tankevärld såg ut. Hoppas verkligen att bibliotek och arkiv räddas för eftervärlden!
    F Pierre

    SvaraRadera