Andarna vakna

Visst vaknar andarna - och de andar jag nu avser, hotar Svenska kyrkan i hennes identitet, den i uppenbarelsen och historien givna. Hoten kommer från två håll.

Det ena hållet, men kanske inte det farligaste, är det där Svenska kyrkan ses som resursrik på så vis att resurserna kan tas i bruk för ädla syften: klimat, fred, miljö, socialt arbete, välförhållande i stort. Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans. Och kyrkor med svagt innehåll blir attraktiva för de i godhetsbranschen målmedvetna. Här finns pengar och arenor att använda. Det kan ordnas konferenser, till och med sjungas någon psalm eller hämtas fram en för ändamålet passande bibeltext (ändamålet styr text, inte budskapet ändamål om ni förmår uppfatta skillnaden). Det handlar dock om en annan agenda. En ideologisk apparat ska erövras och apparaten brukas i annat ideologiskt syfte.

Som alla kyrkohistoriskt intresserade inser, är detta en gammal fara för Kyrkan. Kom ihåg kejsar Konstantin eller uppgörelserna mellan kyrka och stat genom århundraden. I den tristess som ibland framträder som treenighet - altaret, tronen och penningpåsen - är det inte säkert att evangeliet kommer väl ut.

Att Svenska kyrkan är strukturellt illa ansatt påpekades för flera decennier sedan av många insiktsfulla. Ärkebiskop Brilioth ska räknas dit liksom sedermera överhovpredikanten CH Martling, lektor Erik Petrén och domprosten Carl Strandberg. Ni minns Vår Lösen år 1960, s 218? "Aldrig har lekmännen att säga till om i vår kyrka som just nu, men aldrig har heller haft ett starkare grepp om kyrkans medlemmar." Strandberg gjorde konstaterandet.

I Svenska Dagbladet skrev Erik Petrén i en understreckare år 1961: "Nådeserbjudandet till alla har blivit allas medborgerliga rättigheter, syndernas förlåtelse  kyrkokommunal rösträtt och kalellsen till Guds rike valbarhet till kyrkorådet." För att inte peka på CH Martling, strax 90, som menade att ett passivt medlemskap inte utan vidare medför oinskränkt bestämmanderätt. Det vore rimligt att kyrkan garanteras en viss kristen kunskap och kyrklig solidaritet av dem som deltar i kyrkans beslut.
Det var 60-tal det. Sedermera blev det mer av allt - mer inflytande och mer sekularisering. Här hotas Svenska kyrkans identitet, den historiskt givna, den som levt och formats under tempelvalv i gudstjänst och tillbedjan.

Det andra hotet kommer från EFS et consortes.
Så blev det sagt. Här är de glada som ser sig vara salt i Svenska kyrkan och som med glada sånger och en stökig kyrka förnyar. Från den miljön rekryteras präster utan den ringaste förståelse av vad Kyrkans ämbete är. De kommer från en miljö där man stolt hölls med lekmannaledd nattvard - så mycket med det svenskkyrkliga!

Har EFS efter år 1907 bidragit med något till Svenska kyrkan, all hövlighet till trots? Jag kan helhjärtat sjunga Med Gud och han vänskap men kan EFS-arna trovärdigt sjunga om Svenska kyrkans förnyelse på ungkyrkligt sätt? Nej, sv psalm  233 fungerar inte på djupet för den som kommer från bönhuset och inte från församlingskyrkan. Men biskopar och präster ska de bli i Svenska kyrkan och i tv-programmet om en prästkandidat på Johannelund såg vi stolan användas som vore det en attiralj i en utklädningslåda. Kyrkligt var det inte.

Det fanns goda skäl för somliga av oss att vara med i KGF och KSF, inte i SESG. Det faktum att kyrkofördärvarna tog över KSF och KGF destruerades, förtar inte de goda skäl vi hade. De står egentligen kvar. Andligen var - och är!!! - vi Svenska kyrkans huvudfåra. Det betyder att en hel del andra som har sin utkomst från Svenska kyrkan inte är det. Vilka liturgiska paltor och fromma manér de än stoltserar i.

Jag fattar att detta antas icke skola antydas, än mindre utsägas.
Min hållning är klar:
Befrielsen måste vara något som kommer ur Svenska kyrkan själv, infrån hennes självkänsla och unika kallelse. Så var det sagt. Var det inte elakt sagt om de fromma EFS-arna? Nej. De är fina och fromma. Men deras alternativ har aldrig lockat svenska folket. Och det är för en levande, folklig kyrka ett problem att hantera kreativt. Men är inte lågkyrklighet något viktigt för Svenska kyrkan. Obetingat. Om de som bär hennes identitet, den under kyrkvalven givna, har sin självklara plats. Då skärper den ena fromhetstypen den andra. Men, men, men. Och stackars svenska folk som lurats att avgränsa mot de högkyrkliga och fått det andra, det de definitivt inte ville. Hoten är två och de hotade ett folk och en kyrka.

Lackmustestet på svenskkyrklighet? Kanske frågan om vilka som helhjärtat kan sjunga Fader, du vars hjärta gömmer och fatta att detta är en kyrkopsalm, sprungen ur Svenska kyrkan.

Nästan till sist en "Moqvist för dagen" så att ni får lugna nerverna:
"Det måste bli en fungerande mångfald. Som jag ser det måste det råda en nolltolerans mot vissa åsikter."

Sist men inte minst.
En liten kooikerkille söker sitt nya hem. Lilleman är 6½ vecka. En kooikerkille är intelektuell och behöver utmaningar men då avlägger han enkelt en högre akademisk examen. Husse och matte kommer ut på promenader och får hitta på övningar som stimulerar Lilleman och dem själva. Han flirtar inte med främlingar utan vaktar gården men är inte ovänlig för det. Teologiskt är han mönstergill. Vill ni få förmånen att ha en kooiker får ni skynda er att ta kontakt med http://kennel-meisjes.dinstudio.se/.
Kolla hemsidan och prata med Marita. Hälsa från mig. Men räkna med att hon vill träffa er innan ni får köpa en valp. Då är det Visseltofta som gäller.
Här tramsas inte med en underbar hund. Passar särskilt bra ihop med kyrkokristna. Präster går bra. Kanske särskilt högkyrkliga. Visseltofta och Osby, ni vet. Fader Uno och fader Gunnar.
EFS-are kan gå i det här fallet liksom allvarligt sinnade ELM-are.
Tänk er en sommarvalp!
Säger jag, som vaknat med en kooiker på huvudkudden, som noga kollat in när jag vaknat för att få bli kliad på magen. Foxterriern? I knävecket. En grythund är en grythund.
Så har jag det.