Beurteilung der Lage

Lägesbedömning betyder att situationens alla komponenter ska sammanvägas och bedömningar göras. Den gamle infanteriöverste, som en gång enrollerade mig till den svenska krigsmakten, upprepade att planering ska göras för sämsta tänkbara scenario vid sämsta tänkbara tillfälle. Så tänks inte i det kyrkliga, kan jag meddela. Den som försöker tänka så, tänker defaitistiskt, förstår jag. Jag ska inte påpeka att kyrkoledare ofta agerar som A. Hitler i mötet med armégeneralerna och deras dystra rapporter om läget.

Siffrorna har kommit. Det är nästan ett journalistiskt kränkande uppdrag Kyrkans Tidning ger sin personal när journalisterna trots allt ska redovisa något positivt. Eftersom siffrorna inte överraskar, kanske jag ska försöka lägesbeskriva med hjälp av några bloggkommentarer i stället?

Kyrkans Huvudman är Kristus själv, ingen eller inget annat. Den som är prästvigd är noga taget, Luther som auktoritet, vigd av Gud själv. Det är därför frågan om rätt vigning blir viktig. Livsviktig. Det får inte bli yta eller skådespel av något som skulle vara på riktigt. Till en kyrkokristens (men särskilt för präster, för att inte tala om de disputerade, Luther som auktoritet igen!) ansvar för Kyrkan hör att peka på missförhållanden och försöka gestalta alternativen. Det är inte särskilt konstigt. Mest konstigt att en utveckling som blir värre än vad somliga av oss förutsagt, och fått skäll för att vi varit för negativa, ändå inte får kyrkofolket att vakna. Det var inte bättre förr, men det är värre nu.

När POSK-aren Dike, den POSK-are som tycks flitigast i den kyrkliga offentligheten och bloggosfären, analyserar, finner han att antalet manliga teologer i Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp är "besvärande stort". Besvärande för vem? Tydligen inte för väljarna, som glatt kryssat fram resultatet. Besvärande så att dessa manliga teologer inte gjort sin plikt i kyrkomötet? Det har de. Mer än de flesta.  Besvärande hur? Ska jag be om ursäkt för att jag finns, för mitt kön, för att jag inte är folklig, för att jag är vald, för att jag är döpt och med i Svenska kyrkan betydligt längre än biskoparna - och ärkebiskopen med entourage? I det kyrkliga blir det ofta inte dumt. Det blir dummare.

För en evangelisk eller reformkatolsk kyrkokristen är självfallet Svenska kyrkan inte utan vidare Kristi kyrka. Så tänktes en gång men det tarvades preciseringar. Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan men Svenska kyrkan är inte Kristi kyrka och Kristi ord och ordningar präglar inte Svenska kyrkan, men kan fortfarande återfinnas i henne.

Det enkla tricket "vet du bättre än hela Kyrkan" är det trick kyrkosystemet använde mot Martin Luther. Till honom kan man gå för att få svaret vilka de falska lärarna - biskopar och präster - tjänar. Djävulen, förstås. Det kan inte vara så svårt att förstå om man läser Luther och inte heller om man läser Paulus eller det evangelisterna återger att Jesus säger. Konstigt att vi snart ska fira reformationens 500 år i en kyrka där reformationshållningen inte slagit igenom.

Läronämnden är ett skämt. Ett allvarligt, men dock skämt. Dike var väl inte med i kyrkomötet 1982 och kunde ta till sig argumenten som handlade om lärofrågors behandling. Det finns dock protokoll och till och med en senare departementsskrivelse som utvärderar problemen. Till nöds kunde den som vill studera min avhandling Folk och kyrka där några av de principiella frågorna tangeras.

Ingen utom Dike tror att en präststyrd kyrka är modellen vi eftersträvar. Om något ter sig väldigt tokigt eller i varje fall underligt, är den första fråga man ska ställa är om jag fattat sammanhanget rätt. Dikes hela intellektuella värld skulle falla samman om han prövade skolastikens regel: A säger vad han menar. B återger detta med egna ord. A konstaterar om referatet stämmer med hans mening och är det fallet, kan diskussionen börja. Vad jag menar går att förstå. Det där med en levande, folklig kyrka har varit ett sätt att sammanfatta det pastorala program jag stått för hela min prästtid. Det återfinns i mina böcker och artiklar och resulterade t ex i Lilla boken om kristen tro. Om POSK-aren Dike är okunnig om detta, ska han förvisso inte anklagas. Men frågorna om kompetensen hos ledamöter av kyrkomötet kommer några att ställa. Det är bra.

Det bisarra att vi präster inte är folkliga tänkte jag inte ge mig i kast med. Vill Dike ha en klerikal motsvarighet till Tredje Rikets Vomag, Volksoffizier mit Arbeitergeschicht, folkofficer med arbetaransikte? Pfarrmag? Eller vad?

I stort håller mycket av den kyrkliga beslutsstrukturen på att falla samman. Jag ska återkomma till vilka som då försöker ta över och använda den kyrkliga apparaten för egna syften. En del är fromsinta, andra politiskt beräknande, båda kategorierna lika svenskkyrkligt opålitliga. Vill någon ha en vink så läs Per Dahl i sista numret av SPT.

Ett återkommande problem bland bloggkommentarerna är sportsligt.
Fotbollsspelare i div 6 spelar obestridligen fotboll och detsamma gäller knattelagen, som spelar fotboll med många fler mål än vad som åstadkoms i allsvenskan. Ändå blandar vi inte divisionerna. På en bloggsida kan det skrivas inlägg i allsvensk klass, men det hindrar inte att fotbollsspelare i division 6 kräver att få vara med på lika villkor och hävdar att deras inlägg, ignoranta eller intelligenta, ska ha rejält och frekvent med utrymme. Det finns somligt som är basalt i den kristna tron som en bloggare knappast förmår ta upp, om inte bloggen ska förvandlas till något annat än en dagbok på webben. Det kan man beklaga eller helt enkelt hänvisa en del frågor till det vanliga församlingslivet, där det teologiskt vitala samtalet spirar och där den grundläggande undervisningen och de återkommande frågorna har sin givna plats.

När frågan ställdes om allt var väl före 1958 i Svenska kyrkan, döljer sig svaret redan i frågan. Svaret är nej. Det nya som hände var att Svenska kyrkan detta år växlades in på främmande spår. Böjelserna för det främmande hade dessförinnan hållits i schack i den meningen att de inte framträtt öppet i det kyrkliga men väl i samtidskulturen. Draksådden var sådd och grodde. Antingen i urtiden, förstås, eller mer än hundra år tidigare om inte neologins tid ska vara avstamp. Välj själv! Egentligen kvittar det lika.