Guds före detta existens

Jag läser den statistik som gläder de evangelikala, konstigt nog. Religionssociologi från USA. Det går bra - men hur då bra? - för de evangelikala i en nation där det som är tillbakagång redovisas med 8%. Det är nämligen 8% färre som  beskriver sig som kristna nu än 2007. Men de evangelikala är glada. Det brukar de vara. De noterar framgångar. Sådant gillar de.

7 av 10 amerikaner beskriver sig som kristna. Det handlar då om ett begrepp "kristen" som är oprecist. En del av dem som kallar sig kristna är inte särskilt flitiga med kyrkogång men deras självdefinition är det viktiga. Det är bland dessa tappet sker, dock. Det som kallas "the committed core" har inte förändrats särskilt mycket. Tappet sker i marginalen.

Det är många människor som alltså tappat tron - också den tro som var en rykande veke. De bekänner väl närmast tanken på Guds före detta existens.

På denna bloggsida skulle nu kunna uppstå en intressant debatt om hur siffrorna kunnat bli så dramatiska i USA, som inte haft en statskyrkoreform, men svaret är att USA alltid saknat en statskyrka och det förklarar fenomenet. Inför statskyrkan - för Guds skull! Utan statskyrka blir Gud en Gud med en före detta existens. Nu är saken avhandlad och vi slipper den debatten här.

Vi lever i en kultur med Guds före detta existens.
Återstår det då för de kristna att ge skäl för att Gud finns? Jag vet inte och försökte läsa på. En min vän hänvisade till Olle Herrlin, Den yttersta gränsen, SKDB Stockholm 1955. Det är, får jag veta inte det kristna tänkandets uppgift "att utföra ett förberedande hjälparbete åt teologien genom att demonstrera Guds existens, som gällde det att upptäcka ett faktum, som eljest icke vore bekant. Själen äger en omedelbar kännedom om personligt liv i dess självständighet gentemot de yttre tingen. På liknande sätt känner vi inte Gud genom argumenteringar från materiella objekt utan genom aktgivande på det som invärtes är, genom en personlig gemenskap mellan Gud och själen." (aa s 119)

Jag tror jag förstår tanken. John Macquarrie har i sin bok Stubborn Theological Questions, SCM Press 2003, en artikel om "The Problem of Religious Knowledge" och presenterar Pascal, Bergson och James. För Pascal finns det sådant vi känner med hjärtat - eller känner igen med hjärtat, som har sina goda skäl för vad det uppfattar. Bergson menar att vi instinktivt fattar. Fåglar vet hur de ska bygga sina bon. De vet. Bergson argumenterar med viss slagkraft om det intuitiva. Och varför inte, tänker jag, om ni människan är skapad av  Gud. Så tänkte väl Augustinus. "Mitt hjärta är oroligt till dess det funnit frid i dig". William James, som jag borde läsa om, menar att människans tänkande är rätt när det berikar det mänskliga livet och när vi rör oss i det mystika, berikas livet. Macquarrie är inte riktigt övertygad av James's resonemang.

Själv undrar jag om vi inte har två saker att göra.

I vår gudlösa tid måste vi bedriva kulturkritik. Människor avfärdar tanken på Guds existens därför att de blivit främmande för sig själva och främmande för allt, förtingligats, alienerats. Det är bara i vår mänskliga, inte reducerade till arbetskraft och konsumenter, som vi kan "tänka Gud". Kulturkritik! Vad är det fel på det samhälle där människor slutar tänka att Gud finns?

I vår trolösa tid måste Kyrkan med viss entusiasm möta det mänskliga i människors längtan som det det egentligen är, något gudomligt. Och så måste Kyrkan med apostolisk iver och vishet berätta om Jesus och skickliggöra det kristna folket att kunna möta grannar, vänner och arbetskamrater med en den goda berättelse som kallas evangelium. I sin tur kräver det ett medvetet arbete att bygga församling och gestalta gudstjänsten så att man anständigtvis kan ta dit just grannar, vänner och arbetskamrater.

Naturligtvis funderar jag på Svenska kyrkans förmåga att befria det mänskliga i vår tid så att Guds före detta existens blir just före detta. Kan Svenska kyrkan bedriva grundläggande civilisationskritik och har en sådan inte alltid varit ett stadium i Kyrkans mission? Undras.

Östra Småland meddelar i dag att ortopedläkaren Dan Johannesson i Kalmar, trots allt stöd, avgår som verksamhetschef efter sin utfästelse att inte behandla kristna. Sångerskan Dilda har hyllat honom på Facebook: "Mannen har bara så mycket hjärta, ryggrad och stake att min haka släpar med marken nu. Väl rutet." Hakor som släpar i marken kan hanteras ortopediskt eller neurologiskt. I detta fall vägrar nog inte Johannesson. Men Dilda som släpar hakan i marken måste väl då sjunga och inte bara tänka rätt uselt?

Fördel Johannesson är det också att han behåller chefslönen utan att behöva göra jobbet. Min haka släpar inte. Föga förvånar mig. Men debattera inte detta heller. Ämnet var Guds före detta existens