1/3

Jag var på konfirmation i går eftermiddag. 1/3 av årsklassen konfirmeras, eller knappt det mätt i landet. Siffran för Växjö stift är 35%. Vad den är för Norrliden/Bergavik vet jag inte men det behövdes två konfirmationer denna lördag i den närbelägna S:ta Birgittakyrkan. Den är stor men var välfylld.

Konfirmandernas redovisning var inte dålig. Roliga dramer som konfirmander själva satt ihop utan besvärande mycket insyn av präster. Stark insats av två killar, som berättade om sin konfirmandtid. En av konfirmanderna hade inte varit med på konfirmandernas resa till Rom. Hon hade någon vecka innan trillat av hästen och brutit benet. Det drama hon fick spela i var ett  frågeprogram i tv och gjort efter kostens alla regler med tjejen, Karin, i huvudrollen. Konfirmander kan.

Väl genomtänkt konfirmationsgudstjänst, som borde vara strålande reklam för Svenska kyrkan. Folk som var där och betalar sin kyrkoavgift kunde enkelt inse att det blir något viktigt för pengarna. Jag fann det lite rörande hur väl dopet och konfirmationen hölls samman. Folk måste väl fatta?

Verkar jag positiv? Nå, på väg till Kalmar från norra Öland skulle jag köpa lite bröd i Köpingsvik, det vi köpte i Kaffestugan i Böda var uppätet. När jag stod i kön kom en ung kvinna fram för att ge mig en kram. En gammal konfirmand men inte gammal, om ni förstår. Så kom hennes farmor och farfar för att hälsa. Det är något särskilt med ölänningar. Men nu förklarar jag bara varför jag skulle kunna förefalla positiv. Då har jag inte ens nämnt den kvinna som inte upptäckt mig i kyrkan under konfirmationsgudstjänsten (jag är liten och diskret av mig) och var ledsen för det. Också en gammal konfirmand, fast äldre och från Kalmar. Till allt detta var det fest hemma hos en av konfirmanderna, som jag fick vara med på. Det var äldsta barnbarnet Klara. Hyfsat med folk där också.

Må vara att 1/3 i årsklassen konfirmeras men denna tredjedel kanske gör mer skillnad i världen och Kyrkan än de 90% som konfirmerades för 30-40 år sedan gjort? Eller är det tröst för ett tigerhjärta? För det avgörande blir självfallet vad som händer efter konfirmationstiden, åren till 18-19. De värderingar jag har som 18-åring, är de jag behåller i livet. Och hela vårt arbete i det som  var KGF har praktiskt taget havererat i vart fall om man försöker jämföra det som var. DÅ en intellektuell skolning av gymnasister. Tron ville veta. När KGF-arbetet las in under det vanliga från stiftskansliet kontrollerade ungdomsarbetet, förlorade det sin själ.

Är Svenska kyrkans olycka att engagemanget inte räckte för att dra runt den alltför stora organisationen. Alltså fick man ta in förtroendevalda från annat håll än den gudstjänstfirande församlingen och anställa folk för att sköta "the mechanics of a Church". Församlingen blev an arbetsplats där frågan om vad personalen ville ägna sig åt kunde sluta med en uppräkning vad personalen inte ville göra. Det går till så på arbetsplatser, kan man tänka. Men i församlingslivet behövs en annan typ av entusiasm.

Jag är trött på alla som är trötta på den ständiga organisationsbesattheten i Svenska kyrkan. Inte trött därför att de skulle ha fel, men trött därför att de låter sig fjättras vid all denna pseudoverksamhet. De väntar på resultat av utredningar och sammanträden i stället för att föregripa och göra det de helst av allt vill. Låt de döda begrava sina döda och ge dem minimal uppmärksamhet. Låt inte de meningslösa konflikter som en organisation alltid lyckas skapa, ta entusiasmen ifrån er. Det går att göra skillnad och rätt enkelt. Men det kyrkoorganisationen just nu håller på med, håller inte. Den revolutionära frågan lyder: Hur vill jag använda nådatiden för att förverkliga min kallelse? I någon mening är befrielsen blott vårt eget verk, nämligen coram hominibus.

Det betyder att ställa de kyrkokritiska frågorna som självkritiska frågor. Vi är nog i det läget att medvetna kyrkoarbetare inget annat har att förlora än sina bojor. Allt fler måste väl inse att siffrorna som nu redovisas berättar om ett allvarligt tapp (som förklaras på ett mer komplicerat sätt än med att orsaken är en stat-kyrkareform) men det som förlorats kanske är en samling illusioner? De verkliga kallelserna står kvar. Och på många ställen har unga människor upptäckt något av trons innersida. Ska det de fått få torka bort som säden i den fyrahanda sädesåkern gjorde? Eller sak den bära frukt? (Matt 13)

Detta sagt kommer väl fastighetsutredningen ut på remiss om ett par veckor. Så blir husen fokusområde detta år... Men sedan ska vi ....

Dagens Moqvist uteblir.
Jag har nu beslutat att lägga ner reklamkampanjen för Moqvist. Han får ta ansvar för sin karriärplanering själv utan återkommande reklaminsatser här. Fast det är klart, kommer det en intellektuell kraftansträngning från Moqvists sida kanske den kan publiceras. Oss till uppbyggelse.