Varför blir det så här?

Jag sitter på norra Öland och känner mig inte helt uppdaterad. Handlingar, papper, en pärm med material finns på Småland, som det heter på Öland. Men så många nyheter når mig här i Vedborm, där överstarna Salander och Busse har varsin sommarstuga, som de minnesgoda vet. I går kväll tärdes uppfriskande drycker av säd och druva. Konstigt att folk aldrig lär sig att inte blanda. I dag ska jag till Alvedsjö och därtill en sväng till Rosas Handel. Men lite suckesamt är det när jag fattar att kyrkohandboksarbetet hamnat i nya problem.

Varför fungerar det så uselt när vi ska göra något tillsammans i Svenska kyrkan? Bekännelsearbetet havererade. Det skulle vara ett prestigeprojekt. Ludvig Jönsson, pastor primarius, hade skrivit kyrkomötesmotion ihop med professor Persson och biskop Ahrén om ett bekännelsearbete. Det havererade storslaget och dåvarande kyrkostyrelsens arbetsutskott fick ta nya tag. Det gick självfallet inte att säga vem som drog upp linjerna för nystarten av det arbetet men något av historiens ironi var det allt. 1993 kunde vi konstatera at det fungerat hyfsat bra med Lilla Boken om kristen tro i 3 miljoner ex och Stora boken tryckt i 400 000. Om jag minns rätt. Stor mobilisering genom att alla kontraktsprostar drogs in i arbetet liksom en kyrkorådsordförande från varje kontrakt. 360 vänner hade på så vis enrollerats till satsningen.

Nu är det inte samma entusiasm.
Jag förstod av ett radioinslag att det var hemligt vilka experter som skulle biträda arbetet. Några från Svenska Akademien är med för att språkgranska. Men musikexperterna gav sig tydligen iväg. De hade inte blivit lyssnade på. Varför blir det så? Vem är det som inte kan få ihop olikheter till ett lag? Eller är det så enkelt att Gud låter välsignelsen vika från Svenska kyrkan och då spelar det ingen som helst roll vad vi gör?

Jag förvånas över att Christer Pahlmblad inte dragits in i arbetet. Hans bok /Artos/ handlar om just dessa frågor och han har dokumenterat sig vara en framstående liturgiexpert. Varför har inte han en alldeles självklar plats? Är svaret kyrkopolitiskt eller sakligt? Stavas ordet Skandal eller skandal? Och det finns fler som arbetat med missalen som i andra kyrkor nog kommit till nytta utan tövan -de båda sakkunniga Isacson och Löwegren, missalemakare till exempel.

Är problemet att just bristen på bredd skapar de interna konflikterna? Det blir för småttigt, för att inte säga larvigt?

Vad ska då kyrkostyrelsen göra, den styrelse som försökte styra upp arbetet? Kan styrelsen styra än mer bestämt? Eller är hela processen numera ödesbestämd? I så fall blir inte målsättningen om högsta kvalitet möjlig att uppfylla. Då får vi nöja oss med målsättningen att göra det bästa möjliga av situationen - och det blir nog inte alls bra.

Jag suckar. Jag hade velat vara stolt över Svenska kyrkan. Nu är jag mest bekymrad. Då kan man förstås säga som en präst jag mötte i går: "Vi får fokusera på det som är positivt." Så säger de soldater som vet att de förlorat slaget - och efterhand går de under. Jag säger: "Vi får fokusera på det som ska göras." Ingenting mindre. Det betyder kallelsen, den oundvikliga, till kyrkokritik och kyrkoförbättring. Då finns faktiskt ingen tid över för konflikter som inte för oss framåt. Konflikträdd är jag inte. Men ska det nu vara konflikter tycker jag det ska handla om kreativa konflikter. Crister Enanders bok om sådana läser jag just nu. I motstånd växer tanken, Heudruns Förlad.

Dagens Moqvist:
Akta dig för dem som tror sig veta allt! Men våga dig närmare den öppna graven från ditt eget håll.