Erklärungen

Min vän Gustaf ringde. Han visste berätta att Jörn Svensson lovat skjuta honom när revolutionen kom. Gustaf tycktes echaufferad. Det var väl på sitt sätt hedervärt av Jörn, dock. Inte att vilja just, men att han talade sanning. Då kan man veta vad som gäller. Tanken att en som genomgått ROK 2 skulle låta sig skjutas av Jörn ter sig dock lite orimlig. Jag tror Jörn lovade för mycket.

Jag visste att det skulle bli upprördhet i några kommentarer när jag konstaterade att jag med glädje mött Jörn i onsdags. Kunde dock ingen försvara Jörn och säga att han är trogen insedd sanning - och det är mer än man kan säga om många präster, för att hugga en exemplifiering på måfå? I Lund var vi på det klara med att när revolutionen kom, skulle den svänga in på Nilstorpsvägen för att skjuta fader föreståndaren Sven-O. Berglund och tandläkaren.

Ärkebiskopens teologiske sekreterare gav mer material. Jag får skicka ett mejl till Frasse för att bestämma tid när vi två ska gå igenom titulaturen på svenska ärkebiskopar. Nu var det inte jag som hade problem. Jag förmodade att de som omfattar riksdagsbeslutet 1958 skulle se det problematiska. Gör de inte det, varför skulle då min själ bedrövas? Jag är ju i egentlig mening en utanförstående som förstår, inte mer.

Ett litet problem uppfattade jag. Anders Wejryd gällde som "dottore" utan att vara det. Eller har Wirén fel? Var Wejryd agronomie doktor honoris causa, alltså doktor i jordbruksnäringen? Nej, besöket hos påven var innan doktorstiteln. Fejk alltså. Romerskt-katolskt fejk. Antje Jackelén hålls för att vara "fru", vilket hon är - jag har träffat hennes trevlige make och det är mer än vad Frasse gjort - men hon är ju faktiskt "dottore" och skulle i Italien enkelt kunna gälla för "professore" (italienarna har väl inte femininum på akademiska titlar som tyskarna?). Det är kanske allra enklast att vi allihop börjar kalla varandra "ers helighet", för det var ju det vi blev i dopet, så slipper vi tjafsa. Men när titelfrågan kom upp kände jag en plötslig osäkerhet. Är påven verkligen ofelbar? För nog blev det fel med titulaturen trots allt?

Ytterligare något märkte jag i den wirénska kommentaren. Ordet "tycks". Det är a-intellektuellt politikersnack. Tycks? Den vetenskapligt bildade ska väl inte nöja sig så enkelt - inte med den textmängd som kan analyseras på Bloggardag. Då kan man utan vidare känna igen pigga, käcka, muntra och återkommande teman. Inget behöver tyckas. Allt är klart och helt begripligt.

 Lite förvånande är det förstås att det fina folket läser denna bloggsida - för det upprepas ju alltid att ingen läser den. Å andra sidan passerade vi i går siffran 2.5 miljoner sidvyer och det kanske inte är så mycket men i alla fall.

Nu vill jag veckla ut mig om bloggkommentarer. De är mätinstrument för inte bara samtalsklimat utan också för den rådande intellektuella standarden när vi kommer till teologiska och kyrkliga ämnen.

Standarden först. Jag bekänner att jag understundom roar mig med att skriva tvetydigt och det har hittills lyckats väl. Med glatt humör kastar sig någon in och kommenterar i upprört tonläge det som är den egna felläsningen. Det är stabila förförståelser som hindrar verklig förståelse och nu avslöjas fördomar och underliggande tankemönster. Jag följer fascinerad det hela. Det verkar vara en lyxartikel det där med att fundera över om sammanhangen är mer komplicerade än det som omedelbart uppfattas och styrs av egna brister i kunskap, eftertänksamhet och perspektiv. Vi andra för samtal för att lära oss något. Då är det av värde att möta dem som umgås med sammanhang på annat sätt.

Jag var med om kyrkostyrelsens genomgång med biskopsmötet. Vad som sas, ligger inte offentligt tillgängligt. Diskretion en hederssak. Vad jag tänker, kan ni få veta. Nu säger biskopar vad vi andra sa för en generation sedan. Då var det fel och vi var elitistiska och dörrstängande samt vandrade som fiender till folkkyrkan. Nu säger och skriver biskoparna och deras handläggare det vi sa då.
Vill någon se mer om detta får ni läsa den avhandling Modéus II lägger fram. Det räcker.

Tro mig, samtiden är onödig och vi som hade fel hade i själva verket alldeles rätt. Ni behöver inte överlämna medaljerna. Skicka dem per post. Det räcker. Men det finns anledning att lyssna till de begåvade också i denna tid. Samtal utmanar till nya insikter och komplikationer. Det gäller också på nätet. Det betyder att vi får insikter också från dem som inget har lärt och inget förstått samt från dem som egentligen finner våra kyrkliga frågor löjliga och gärna talar om hur löjliga frågorna och vi är.

Samtalsklimatet så.
I den danska teologiska kulturen inspirerad av Tidehvervsrörelsen skriker debattörer "vrövl" och det uppfattas tydligen vara informationsbärande. "Skider-v" går också. R-v eller r*v-ordet är kyrkligt känsligt i Sverige så jag återger det inte. Vi har understundom det danska tonläget på nätet. Inte minst när bloggkommentarer ägnas åt andra bloggkommentarer. Då är det drängslagsmålets estetik som gäller. Jag finner det på sitt underhållande. Prästen och länsman stod bakom lagården och tittade på slagsmålet. Och, det vi fick en påminnelse om, slagsmålen när Asterix och hans vänner går loss är förebildliga. Men kanske inte för samtalet just?

Jag lämnade den egna bloggsidans trygghet för att se vad som händer på andra bloggar, Anna och Nya tant lila. Nya tant lila gör ett försök att ställa sjukdomsdiagnos på mig. Och då kommer jag enklare ur det hela än somliga bloggkommentatorer. Hur de två bloggarna/bloggkommentatorerna ser på sin uppgift i världen framgår rätt klart. Vi är långt ifrån viljan till samtal men helt klart i en situation där några kommentatorer menar att de ska bestämma över Bloggardag. Alla bloggar kännetecknas inte heller av at vara pigga, käcka och muntra - men så är de inte särskilt kyrkliga heller.

Jag har på Bloggardag försökt visa debatten i hela dess vidd och mest försökt säga att det efter en mängd inlägg och föga nytt kan vara nog. Då kommer anklagelsen för censur. Å andra sidan möter jag ständiga önskemål att stänga möjligheten att kommentera. Fast då får jag ingenting lära. Men vill jag egentligen lära mig av det som blir resultatet av mitt frisinnade när det gäller kommentarer? Kan jag lära mig något när det ropas så högt att ingen hör vad som sägs? En del lär jag mig eller påminns om. Som att vi i grund är oense om kristendomens grund och gränser.

Nu har jag i någon mån förklarat vad jag ser och vad jag saknar.
Tror jag.
Men  det behövs ännu ett klargörande. Kan någon läsare hitta frasen "Svenska kyrkan går före", den som beskriver Svenska kyrkans profetiska marsch in i framtiden. Vem sa det? Det kan flera ha sagt. Vet någon något och kan ge en referens? Var det Wejryd eller någon av de mindre profeterna? När? Var? Sammanhang?