Torsdagsdepression igen

Under rätt lång tid har jag hanterat torsdagsmorgnar väl. Kyrkans Tidning har inte utlöst någon depression. Jag har till och med hämtat hem information och perspektiv från tidningen aom jag haft glädje av. Själva omgörningen av tidningen funderade jag över. Att relationerna med kommunikatörerna i Kyrkans Hus skulle bli "bättre", kunde jag fundera över. Men varför inte se tiden an. Det har jag gjort tills tidningen nu bevisade sig vara samma gamla tristpiller som tidigare. Vad är det för chefredaktör från Bondeförbundet man lyckats gräva fram? Jag blev så less på skiten att jag började sortera böcker. Då förstår ni.

Vad såg jag i KT?
1. Bortförklaringar
Vi har aldrig varit kyrksamma så "tappet" är inte mycket att bråka om för räknar vi ihop alla religioners utövare är de rätt många. Vad säger den bortförklaringen. Och så EFS-aren Esbjörn Hagbergs hållning. Han vill inte oroa sig över läget. "Det tar bara kraft." Så är han också biskop.. Men det går bra i Helga Tref i Uppsala där Lars Olof Fahlén själv påpekar att Uppsala ger möjligheter som andra församlingar saknar. Många blivande kyrkoarbetare finns i staden. Det brukade man inte påpeka om motsvarande församling i Lund.

Bortförklaringar och enlöa klösningar: "musik och delöaktighet". Ska jag hitta en kontrast är det nog biskop Stephen Neill i boken When will ye be wise?, ed C.A. Anthony Kilmister, Blond and Briggs 1983 (inte så dumt att sortera böcker, som ni märker). Han gör en genomgång av 1900-talet och kommer i sin uppsats The Church of England: has it a future? fram till följande: "The main cause of failure, however, I believe lies in the failure of those who control the destinies of the church to realise the extent and the gravity of the losses that have tanken place." (aa s 6)

2. Pretentiöst trams
Jag tänker på inlägget om "intellektuell" bibelläsning med bilden av en a-intellektuell högkyrklighet. Edmar kunde frågat vad domprosten Danell eller domprosten Herrlin gjorde i Hedeniusdebatterna! När fördomarna presenteras samtidigt som det intellektuella efterfrågas, har min gräns passerats. Och vad är det för bibelläsningsprincip där individen ska sitta i ental eller flertal och kolla vad som är vacker men tidsenlig dikt, ren verklighet utan fördomar. Tron ersatt av bokläsning och Kyrkans bok, Guds eviga ord, en liten låda för de intellektuella.

3. Religiositet
Det bränner, det där med sviktande kundunderlag. Majeed Olerud Khoso presenterar nu en kyrkosyn där kyrkan vill vara en plats för medmänsklighet, eftertänksamhet och inåtblickande. Kyrkan ska bli religiös och de mest besvärande gaddarna ryckas ut. Läs: Kristus!
Här är det mest vederstyggliga - men det är populärt för vi är alla av födsel fariséer. Men att budskapet inte är sant? Skribenten omfattar den synen men vill ha ett ateistiskt medlemskap. Jag säger er ett: Passa er för Guds skull för de religiösa!

Åke Talltorp, präst och missionsteolog, skickade mig det mejl som räddade mig från vemodet:
Han skrev:

Idag "föll" mina ögon på min hylla där många av f.Gunnars böcker står (bredvid dig och P-O Sjögren!). Som av en "tillfällighet" (divine coincidence!) tog jag ut hans "Nådens År. Kyrkokalender I, Osby: Pro Ecclesia, 1940, och se, boken öppnade sig på s.44-45, där f.Gunnar förbereder 3:e i Advent (f.ö. min prästvigningssöndag!). Efter att ha nämnt Ämbetets särskilda kallelse, talar han om "det allmänna prästadömet" och dess storhet. Orden är så teologiskt klara och pastoralt profetiskt framsynta att jag tillåter mig citera:

"3) Konungens förelöpare hava en stor uppgift att fylla. --- b) Vår uppgift är densamma. Vi skola gå ut i världen och möta människor och väcka dem. Vi skola vara en förlängning av apostolatet, ett lekmannaapostolat, som sträcker sig in i fabriken, in i hemmet, in i skolan, in i verkstaden för att där låta Herrens Ord bliva känt till väckelse. Så äro vi också rösten av en som ropar, änglar - det betyder sändebud - som bereda vägen för Herren och Konungen. Vi skola alla i denna tid begynna hjälpa till i den stora kyrkoväckelse och kyrkoförnyelse, som så nödvändigt behövs.Vi skola rädda människorna ur en andlig sömnsjuka, som för till en andlig död."

Nog talar f.Gunnar här profetiskt och klart om den kyrkokristnes kallelse att leva i världen. Märkvärdigt nog talar han om "ett lekmannaapostolat" - 25 år innan det tänkandet och den terminologin kodifierades av Vaticanum II, t.o.m. flera år innan arbetarprästerna kommit igång i Frankrike. Tala om teologisk klarsyn! -  men sådan var han, vår vän f.Gunnar: Klarsynt, "outspoken" och praktiskt tillämpande pastoralteolog. På något sätt framstår modernitetens hantlangare i vår egen tid, vid jämförelse, som bleksiktiga, ofruktbara och ointressanta!

Åke tröstade mig.

Tanken i en blogkommentar att jag skulle - generöst nog - få hålla till i en vrå i det kyrkliga, kunde vara vacker. Men det är inte där en från huvudfåran hör hemma. I den andliga huvudfåran är jag. Svenskkyrklig är jag mer än de flesta och har varit under ansenligt lång tid. Jag ska, Deo volente, återkomma till det temat.

Dagens Moqvist hör jag efterfrågas. Här är den:
"Gud blev en av oss, blev liten och svag, för att vi skulle kunna bli starka och modiga."

Källa: Lund Allhelgona församlings blad våren 2014 så bloggkommentatorn slipper lägga en dag på att fundera varifrån det kommer. Det är egenartat immanent.
Den som är liten och klen, går till Frälsningsarmén
Den som är stor och stark, går till Folkets Park
Du som vill ha styrka, kom till vår Svenska kyrka.