Två pigga pojkar

Det var disputationsdags för Modéus II i går. Modéus I var där också. Lådor med böcker bars in och de hugade plockade åt sig exemplar (som de aldrig kommer att läsa...) Folk från Helgeand fylkades, avlagda professorer kunde återfinnas liksom en uppsättning avsuttna biskopar. Före detta Johansson och folk från stiftet och så fakultetsfolk, dvs professorer i tjänst, doktorander ( i livssituationen mellan hopp och förtvivlan), respondentens anhöriga och diverse löst folk, jag t ex.

Björn Vikström var opponent och drog till med små skämt i början. Sådant brukar signalera att det blir rått och hårt under disputationen. Det blev det men så stillsamt att man måste vara lite skolad i genren för att fatta att några av invändningarna bar långt. Oklara begrepp och en fråga om kapitel 8 och 9 verkligen behövde höra hemma i avhandlingen, kritik för oprecist språk. Modéus II var inte stark i försvaret. Han höll gärna med. Det ska respondenten göra vid ett tillfälle under disputationen. I övrigt ska den som skrivit avhandlingen träda fram som världsmästare på den - för vad ska respondenten annars vara.

Ibland längtade jag efter min professor, Lars Österlin. Han hade uppskattat delar av oppositionen, som när Vikström tog upp några rader om att argumentera teologiskt (vad nu det betyder) och undrade om det inte är möjligt att teologiskt argumentera för vad som helst. Det är det väl. Vikström jagade också några meningar som antingen var djupsinnigheter eller plattityder. Jag fick för mig att Modéus II inte fattade att Vikström såg hans djupsinnigheter just som plattityder.

Vikström skötte sin uppgift väl och när han tvålat till Modéus II ett par timmar tog han fram handduken och torkade vänligt av honom. Det är så det går till. Godkänd blev han nog, till betygsnämnden hade städslats folk från Danmark, Finland och Norge samt Göteborg. Och när någon disputerar är det inte bara boken som är viktig utan också personen. Det sägs inte alltid, men minns vad den blivande rektorn för Lunds universitet sa till en doktorand: "Det räcker inte att du skriver en bra avhandling. Du måste skriva en bättre." Det är villkoren för dem som inte vandrar den breda vägen. För Modéus II räckte det att skriva en avhandling.

Ska jag brutalt berätta vad den tar upp för problem?
Modéus II tar upp problemet att de som firar gudstjänst är kyrkopolitiskt utan egentligt inflytande. Besluten tar andra om hand. Dessa andra återfinns sällan i gudstjänsten men röstar i allehanda frågor i folkkyrkan. Modéus kunde ha tagit fram vad Erik Petrén och Carl Strandberg i början av 1960-talet skrev om detta problem när de betonade att Svenska kyrkan hade problem med att en mängd människor som inte visste något om Kyrkans tro skulle rösta och fatta beslut. Det är nu mer än 50 år sedan.

Det finns de som undrar över hur Svenska kyrkan ska styras. Modéus II skissar en lösning där man tillhör Svenska kyrkan och sedan antingen en församling eller en gudstjänstgemenskap. Det är koncerntänkets nästa steg och gör EFS-arna hysteriskt glada. Min lösning är en annan: bygg församlingar. Kommer de politiska partierna att finna kvar när det kyrkliga bara blir problematiskt och en börda för dem? Inte.

Modéus II tar alltså upp det problem som någon illuster bloggkommentator återkommande hävdar inte finns.

Öresundståget var välfyllt. Efter ett tag fanns en stol också åt mig. Mitt emot satt två pigga pojkar. Den yngre frågade om jag varit i Irland (eller på, man kan säga bådadera, tror jag) hur gammal jag var och fick besked. De hade bott i Irland två månader och den äldre gått i skola där.Så utbytte vi fortsatta informationer typ "hur gammal heter kommer du ifrån?".

De kringsittande lyssnade. Pojkarna skulle med sin mamma till Kalmar och Öland och vi identifierade släktingar de hade på Öland för rätt kvickt fick jag bekänna att jag varit präst i Kalmar och på Öland. Jag drog några skrönor också till pojkarnas häpna förtjusning. Att min mamma haft chaufför, livvakt och egen pistol impade, förstås. Jag hann inte säga att min yngsta dotter också haft chaufför och livvakt ett par år. Att jag skjutit robot trodde de först inte - men det har jag. Fick beröm för träffen också. Den äldre pojken dansade men inte foxtrot. Det tyckte jag var bra. Dansar man foxtrot, måste man dansa med gamla kärringar i 40-årsåldern, påpekade jag tjänstvilligt, "Hallå där!", sa pojkarnas mamma.

Det är nästan äckligt hur folkligt gemen jag kan vara. Man skulle kunna tro att det är spelat. Inte kan väl högkyrkliga präster vara folkliga. Mä geneito! Bort det!

Väl hemma kastade jag mig över införskaffade ostar från Ost-Bengtssons i Lund. Jag köpte ost mest för att hålla en tradition vid liv. Högkyrkliga är ju så traditionsbundna.