Pinsen mangler folkelighed

Den löd så, rubriken i Kristeligt Dagblad. Pastor Gotfredsen menade att det låg i pingstens natur att vara abstrakt som kräver något av danskarna. Det gör inte jul och påsk, tydligen. Är det bara jag som förnimmer den svavelosande doften av lag och dom i tal som detta? Frälsaren lovar att sända Hjälparen - och det tycker man skulle kräva rätt lite, bortsett från viljan att bli hjälpt. Men i Danmark är det hårdare bud.

Nu har danskarna fattat en sak rätt. Pingsten talar inte illustrativt till kulturkristna danskar. Det fattar jag också. För skulle de höra vad Anden säger till församlingarna, skulle de inte vara kulturkristna längre utan kyrkokristna. Sognepraesten har fått till det när han säger: För de utanförstående saknar pingsten "lidt saft og kraft". Saft och kraft var ordet!

Nu hör jag inte till dem som tror att trons hemligheter i grunden är ofolkliga. Men vi lever i en kultur som använt ett par århundraden åt att distansera sig från kyrkokristendom. Till sist får det sina konsekvenser. Som med prosten Edwalls historia om de två gubbarna som satt och språkade:
- Kommer du ihåg? Under beredskapen så la dom soda i brödet för att vi inte skulle vara så svåra på fruntimmer.
- Jo, jo jag minns.
- Jag tror det börjar verka nu.
Problemet ligger inte i folket utan i kyrkolivet - eller bristen på liv i Kyrkan.

Alf Ahlberg läser vi då och då, förstås: "En livsåskådning bäres alltid upp av ett relativt fåtal, men det är i alla fall detta fåtal, som ger sin form åt tiden, och att de andliga värdena av de ledande andarna och även rent officiellt sattes i högsätet, kunde dock icke heller för den stora massan förbli likgiltigt. De religiösa människorna voro jordens salt, som hindrade kulturen från förruttnelse och stagnation. Så länge som nämligen religionen verkligen var levande och något annat än död dogmtro, apspel och yttre gärningar."
Alf Ahlberg, Tidsreflexer, Hugo Gebers förlag, Stockholm 1926 s 128

Sekularisering är en långsam process, som består i att tron blir allt mindre angelägen för det fåtal som skulle bära. Det som när stadens fotbollslag inte längre presterar. Det spiller över på hela staden. Pingsten blir folklig när den präglar ett kyrkfolk, Guds egen familj på platsen.

Går det att förstå Guds gode Ande?
Jag undrar vad Wittgenstein skulle svara på den frågan. Antagligen "ja". Det är nog så. Men det förutsätter att Anden avslöjar sig - och tron är en fråga om ett gudomligt men på sitt sätt intelligibelt avslöjande. Vill man veta, kan man (få) veta. Två tepåsar, två glas vatten en med kallt och en med varmt och så doppar man påsarna i de två glasen och överraskas av att det inte blir något resultat i kallvattnet men té i varmvattnet. Då kan man ana vad det är Anden egentligen åstadkommer och hur illa det är utan Guds Ande. Intighet, intighet, intighet. Pröva själva med tépåsarna och fundera på egen hand. Ofolkligare eller mer diffus är inte pingstens förkunnelse om Anden.

Detta sagt, vet jag att Svenska kyrkan tappat en hel del av den folklighet som gjorde folk till lärjungar. Det ser vi, som står i Svenska kyrkans andliga huvudfåra, den som plöjts från vår dopdag (i Svenska kyrkan), genom söndagsskola och konfirmandundervisning, genom ungdomsarbete och ianspråktagande samt genom ett par tusen högmässor (för att inte tala om tideböner och andra fromhetsövningar eller läsning av teologi och uppbyggelse). Här skiljer jag mig från dem som kommer från bönhusmiljöer eller från det käcka ingenstans, miljöer som likväl förmedlar en prästkallelse just i Svenska kyrkan (!) men inte ger den där trygga platsen i Svenska kyrkans andliga huvudfåra. Vi är några som har vad andra saknar. Vi delar gärna med oss - men vi tar inte skit, om ni ursäktar franskan.

Dagens Moqvist tar vi från Hallands Nyheter:
"Kyrkoherde Anders Moqvist vill inte uttala sig."

Källa och cred: http://hn.se/nyheter/varberg/1.1765664--missforstand-mellan-kyrkan-och-musikern