söndag 5 juni 2016

Solens dag

Det var sol i går också men inte solens dag. Den firas först nu. Kristen tro är kulturinklusiv. Den behåller de gamla namnen på dagarna, också avgudanamnen för den delen, och ser glad ut. Innehållet räknas. Solen och månen är Guds skapelse och avgudarna maktlösa. I gårdagens flödande sol var jag i Slågarp och firade 10-årsjubileum hos sr Gerd. Biskopen av Fulham celebrerade och kapellklockan invigdes. Präster, diakoner, ordensfolk och så en uppsättning lekfolk från Sverige och England. Vi saknade John Brownsell från Notting Hill, som blivit sjuk och ska stå på förbönslistan för präster.

Så tog jag mig hem mot aftonen och fick beskedet om den nye biskopen i Liepaja, dvs vårt gamla hederliga svenska Kurland. Där har det varit kyrkomöte och mötet bestämde med de 75% som erfodras att kyrkolagen tydligt ska markera att präster ska vara män. Röstsiffrorna blev 201-59. Den evangeliska kyrkan i Lettland är förbunden med Svenska kyrkan. Det våras för ... Men biskop då? Till biskop valdes Hans Jönsson. I Svenska kyrkan vägrades han av kyrkopolitiska skäl att bli präst. I Lettland blir han biskop. Han kan komma till Sverige och på biskopsnivå företräda sin kyrka i ekumeniska samtal och därtill vara mer svenskkyrklig än en del av biskoparna. Nog är det roligt att leva.

Det var soligt i fredags också.
Birgita Rengmyr Lövgren har skrivit boken I skuggan - Såsom okända, fastän vi äro väl kända, Artos 2016. Det är porträtt av vanliga kristna som få lagt märke till men Birgitta har blick för dem. Bäst att läsa boken. Hamnar jag rätt, kommer jag att möta dem och då kan det vara roligt att känna till dem. Hamnar jag i konkurrentfirman, kan det vara roligt att anföra att det fanns sådana som stod emot. En dålig dag för själafienden är inte att förakta. Lite ohägn kan man väl ställa till med genom att berätta om trons människor.

Trons människor handlar det nämligen om,
Min favorit bland berättelserna är antagligen Anna Vilhelmina Samuelsson (1869-1947), hemmadotter i Örberga. Hon var en vanlig kyrkogångare, arrenderade ut sin gård och levde på arrendeinkomsterna. Hon målade akvarell och Birgitta blev nyfiken på henne när hon köpte vykort i Örberga kyrka och hörde människor berätta. Så lyfts hon fram och jag bli fascinerad. De äro tusenden, kyrktanterna, och alla är ovanliga personligheter. De bar församlingens liv och många var ivriga när församlingshemmen skulle komma till. Tron var viktig och den skulle föras vidare till nya generationer. Många av dem som var kyrktanter i min bardom blev en uppsättning av dem följdriktigt söndagsskollärare och vi som var barn fattade omedelbart vilka av tanterna som tyckte om oss.

Nu gillar jag Anna-Stina Hafström, f Enskog, också.
Hon var sjuksköterska och kom i december 1942 till Bo Giertz familj i Torpa för att ta hand om barnen när han blivit änkling. Det var lyckliga år men anställningen slutade när Bo Giertz gifte sig med Elisabeth.  Anna-Stina går vidare till nya uppgifter. Sjömanskyrkan i Hull och husföreståndare hos dr Hafström, som hon gifter sig med år 1962. Detaljer från kyrkolivet dyker upp, min vän Staffan Holmgrens mamma Kerstin var en av Anna-Stinas vänner och de brevväxlade. Skarpa och roliga kommentarer och några intressanta interiörer från det kyrkopolitiska 1950-talet.

Borde jag inte hålla fram Anna Aln också? Självfallet. Hon var gift med roteman Alm och då handlar det om Sällskapet för främjande av kyrklig själavård i hufvudstaden. Men Anna Alms betydelse hade jag klart för mig också när jag var student så hon hör närmast till kretsen av gamla bekanta. Vi är ju några som fattat att det bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna.

För att vara fullständig i presentationen skriver Birgitta Rengmyr Löfgren också om konstnären Gwen John, prästen i Djurgårdskyrkan Wilhelm Arbin (född i Karlslunda, Kalmar län!), mystikern Louise Drougge och prästdottern Naima Bengtsson. De är lågkyrkliga hela bunten, lågkyrkliga men inte skenheliga, som vi säger och tycker att det är en rätt rolig ordskämtan. Det tycker inte de lågkyrkliga., som är lite känsliga på den punkten. Vi som haft Dagens Lösen till uppbyggelse under ett antal år, känner igen fromhetstypen.

Söndagsbloggen ska ju vara snäll. I sällskap med de gestalter Birgitta Rengmyr Löfgren låter oss möta är det inte så svårt. Och det hör till god kyrklig sed att läsa om trons människor. Gemenskapen med dem har vi för att tron både är och behöver gemenskap. En kyrkokristen blir glad över de likasinnade - som på en festlig högmässa och i en bok.

Nu har jag inte skrivit en enda rad om det som påståtts ha varit en svart vecka för Svenska kyrkan. Det var det kanske. Journalisterna granskar och tror sig sedan ha åstadkommit något. Jo, de har skrämt några och skämt ut andra - men svart vecka? Sanningen är ju att Svenska kyrkan hela mitt liv har levt på övertid, i illusioner om sin djupa förankring i historia och folk. Förtroende är alltid färskvara. Och till detta kommer valet av Hans Jönsson som biskop. Det fördjupar svärtan för somliga, det fattar jag. Men vi andra? Det är väl som Jesus har sagt, om nu inte Matteus lagt orden i hans mun: "Egen framgång är guld värd, men andras motgång är inte heller att förakta." (Matt 31:12) Men när det går Svenska kyrkan illa, drabbar det inte bara de finkristna utan också kristenfolket. Svenska kyrkan får älskas med urskiljning i dessa dagar.

Nog behövs böcker om trons människor och nog behöver de läsas.

17 kommentarer:

  1. Trons människor har i alla tider varit spännande läsning.
    Den heliga Makrinas liv är ett exempel som tillsammans med brevväxlingen mellan hennes bror Basileos av Caesarea och Gregorios av Nazianz visar på hur livet lett av den helige Ande kunde se ut i slutet av 300-talet.

    SvaraRadera
  2. Är det snällt mot journalisterna?

    Har deras faktagranskningar skämt ut kyrkfolk? Skulle de ha avstått ifrån dem?
    Och så var det KS-resorna, de tydligen icke granskade. Hur många, vart, hur många dagar, nätter och vinglas? Och hur många resor har bloggaren varit med om i sin ledande roll i Svenska kyrkan?

    Och vad skriver han ovan - på den snälla dagen? Jo, om kyrkans påstådda illusioner om att vara förankrad i historien och folket - och att den därmed har levt på övertid under hela hans (bloggarens) liv.

    Jag önskar att detta liv blir långt och till gagn för missionen och för den kyrka, där han har en ledande roll. Men jag ber den stridbare, temperamentsfulle och kyrkokände medborgaren i Moheda att i denna fråga styra sina fingrar vid datorn, styra sin tunga och hålla sig till sanningens verklighet: att Svenska kyrkan, den mer än tusenåriga, sannerligen är en högst väsentlig del av historien, är djupt förankrad i folket och bygderna, i demokratins framväxt i vårt land och är en kulturbärare av sådant slag att ingen kan göra folkkyrkan rangen stridig.

    Se våra många medeltida kyrkor, känn historiens vingar, hör deras klockors klang - och ångra sedan djupt orden ovan. Svenska folkkyrkans förankring i vårt folk och dess själ är djupare än Vätterns botten, kyrkofaderns Martin Luther, sinne, råd och dåd präglar oss än - medvetet och omedvetet - och vi kommer oftare än vi vet och kanske nästan dagligen i kontakt med något som ytterst har med kyrkan att göra.

    Det Du, trätobroder i huset intill stambanan i just Moheda, är vår folkkyrka i all dess, kanske inte prakt men existens.

    Du är en de uppsatta i denna kyrka - som inte lever i illusionernas värld - med ansvar för dess skötsel, för dess ekonomi, för dess fortbestånd, för dess centrala roll som förmedlare av Ordet, Herrens ord.

    Sköt det jobbet. ställ upp och älska Din folkkyrka, öppna kyrkans portar, gläd Dig åt deras låga trösklar, var stolt över vad Herren anförtrott Dig att göra i och för vår kyrka i Din vigningstjänst.
    Sörj inte vad du saknar utan gläd Dig åt verklighetens kyrka - inte illusionernas!

    Vill för övrigt den disputerade DS arbeta i illusionernas värld?

    Nu var väl undertecknad snäll?
    Trevlig söndag!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hur var det med de exemplariska resor och det enastående SKUT när Dike var med. Det fick vi inte veta. Om jag ska förteckna alla vinglas jag tärt och skildra varje glas för sig, tror jag inte hela världen då skulle rymma de böcker som då måste skrivas. Boken om Svenska kyrkan finns på Gaudete förlag. Inget för någon. Har ni inte läst den?

      Radera
    2. sv"k" en verklighetens kyrka? "kyrka"???
      vad kännetecknar en Kyrka, herr Dike? /John

      Radera
  3. Det är inte utan att man undrar vilka kyrkor Ekumeniska avdelningen på kyrkokansliet riktar in sig på?
    Och var de möts av numera stängda dörrar?

    SvaraRadera
  4. Bengt Olof, din hänvisning till Svenska Kyrkans tusenåriga tradition är sympatisk, men vi kan knappast göra Luther till kyrkofader. Vi får nöja oss med Augustinus. Går vi ännu djupare finner vi en Athanasius och Irenaeus. Vi borde också tillägga S:t inte minst med dagens helgonförklaring. Vi behöver hjälpa svenska kyrkan i sin nuvarande gestalt ut ur den ekumeniska isolering tillbaka till de friska flöden som skyddar från att svenska kyrkan blir en ankdamm eller korvsjö

    SvaraRadera
  5. Bäste bloggare och Thomas Andersson.

    -Den förstnämnde glider med tystnad undan min huvudfråga vilken inte rör vinkonsumtionen) och återhänvisar mig till SKUT, i vars regi jag har gjort tre eller möjligen fyra resor, vad jag nu minns. Inga extravaganser men intressanta och lärorika.

    Vad sedan gäller den andre, Thomas Andersson, svarar jag så här:

    -Visst kan vi göra mannen, som spikade sina teser och förändrade kyrkovärlden till en kyrkofader.

    Oavsett vad vi anser och tycker om honom är ju hans namn för alltid inskrivet i (kyrko)historien.
    Sedan är Du orättvis i Din förutsägelse om att vår kyrka håller på att bli en ankdamm eller korvsjö. Jag ser inga som helst tecken på detta.

    BENGT OLOF DIKE


    SvaraRadera
    Svar
    1. Käre Bengt-Olof det blir nog svårt att göra Martin Luther till Kyrkofader. Han är alldeles för kontroversiell för många katoliker, men det betyder inte att vi skall bortse från honom. Vi är ju lutheraner som respekerar reformatorn tillsammans med magister Filip och de ortodoxa lutheraner som givit oss konkordieformeln och då i synnerhet den "andre" Martin (Chemnitz). Med mina historiskt kritiska exegetiska böjelser skulle jag gärna kalla honom "deutero-martin". Jag säger inte att svenska kyrkan är en ankdamm men hoten att denna process sätter igång är många och det tror jag att både Du och jag vill föhindra. Allt gott.

      Radera
    2. Vad kännetecknar egentligen en ankdamm?
      Att inga utomstående egentligen bryr sig och att interaktionen med omvärlden är minimal.
      Att Mekane Yesus-kyrkan avbrutit de formella relationerna beror ju på att de bryr sig, så internationellt så är SvK inte att betrakta som en ankdamm.
      Däremot så undrar jag hur mycket de som inte själva sitter i kyrkoråd, kyrkofullmäktige och stiftsfullmäktige egentligen bryr sig.
      Där ligger nog begreppet ankdamm mycket nära hur dessa fora uppfattas av de få medlemmar som vet om deras existens.

      Radera
  6. 3-4 resor. Vart? Vad drack du och på vems bekostnad? Kan detta som du inmundigade ha något att göra med att du inte riktigt minns hur många resorna var?

    SvaraRadera
  7. Under inga omständigheter, tystlåtne (om huvudfrågan) hr bloggare!

    -Se, kära bloggläsare, hur KS-företrädaren och dito resenären konsekvent undviker att svara på frågan om antalet reser i dess regi som han har deltagit i.

    Mitt tidigare svar är korrekt. Resorna gjordes för ganska länge sedan och det faktum att jag inte minns exakt siffra har inget med den antydda konsumtionen av starka drycker att göra. Slika drycker avstår jag gärna ifrån, men ett eller två glas vin till maten har jag inte tackat nej till.

    Enkelt och rättframt svar, mr Watson, förlåt hr Sandahl.

    Och så var det KS-resorna igen; skall vi verkligen behöva iscensätta en ny journalistisk granskning för att bringa fakta om just dessa resor i dagen, när vi nu kan få direktinformation från en som - bevisligen - har deltagit i dem?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant hållning – Bengt Olof kräver tydliga svar från Dag, men svarar själv ytterst undanglidande!

      Radera
    2. Bäste +Göran!

      -Så är det inte alls; jag har inget att dölja: tre resor för länge sedan vad jag minns, varav en var en kortvarig s k besöksresa (jag och en tjänsteman, tillika präst) till Wien. De två andra gick också till europeiska länder med nämnden.

      Varför skulle jag vara undanglidande: här finns inget att dölja, mörka eller förtiga.
      Har Du inte läst, att jag anser den aktuella journalistiska granskningen av kyrkans resor vara mycket bra.

      Det behövs nog en liknande granskning för att också få fram antalet medlemmar i missionsprovinsen. . .

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
  8. Jag tror ju varken att DS eller den pridekyrklige Dike smörjt kråset på något otillbörligt sätt.
    Frågan är varför journalisterna har så lite om vår ärkebiskop. I Lund var hon känd för att vara mer utanför Sverige än hemma: USA, Australien osv
    Vem betslade de resorna?
    Canutus Hahn

    SvaraRadera
  9. Sakupplysning: Hans Jönsson vägrades inte bli präst i Svenska kyrkan men han ville inte gå in under mixade vigningar.an.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag finner detta tveksamt. Hans prästvigdes i Riga 2003. Då hade han fått tillbringa något år med att lära sig lettiska. Skulla han ha blivit färdig för ev. vigning innan vigningsstoppet i början av 90-talet? Och då hade ju sedan viss tid särvigningarna upphört.

      Däremot kan jag tänka mig att Hans aldrig formellt anhöll om prästvigning. Han insåg att han skulle bli avvisad. I stället tog han och två andra prästkandidater kontakt med ärkebiskop Janis Vanags och blev, när de visat sig kunna rimligt behärska lettiska, prästvigda av honom. En av dessa präster har återvänt till Sverige, men en, förutom biskop Hanss (som han stavar sitt namn på lettiska), är kvar.

      Radera
    2. Ja, han prövades av Hellström. Eftersom "särvigningsalternativet"(?) hade "upphört" var frågan om biskopen var beredd att ändå viga. Det lär biskopen har varit. Man anhåller om sin prästvigning i samband med att man lämnar in sin intresseanmälan. I princip blir den godkänd efter examen i domkapitlet. Tvekar om HJ gick igenom den men mig veterligt vägrades han inte den prövningen.an.

      Radera