söndag 23 april 2017

Tommy Eliasson, 1947-2017

De flesta kyrkliga kände inte till Tommy Eliasson. Han var den typen av socialdemokrat som tog stort ansvar. Det fackliga var hans arbetsuppgift och det stämde väl med honom som person. Han såg politik och fackjobb som metoder för att göra det bättre för andra. Därvidlag skilde han sig fördelaktigt från politiker som vill göra det bättre för sig själva och använder sina uppdrag så. Tommy kunde genomskåda strebrarna, de som genom välförhållande beredde sig kommunalpolitiska karriärer och slutade som kommunalråd eller värre än så. Själv sa han sig inte vilja vidare.

Vi var barn när vi möttes vid simskolan/badplatsen i Svanebro, Helgasjöns sommarkalla vatten delade vi. Jag talar nu om at simma 200 meter i 13-gradigt vatten. Visserligen 13 grader varmt men i alla fall. Nu kan jag inte fråga om det var hans morfar eller farfar som var korgmakare i Svanebro, men jag tror morfar. Och en av de korgstolar han tillverakde har jag kvar.

Sedan var det Katedralskolan som gällde. Tommy hörde till de i någon mening radikala socialdemokraterna. Han fortsatte så men med ett leende. De som inte ska göra karriär, fungerar så. Vice ordförande i kommunstyrelsen i Mörbylånga kommun blev han, för han bodde i Färjestaden och hade ombudsmannajobb för kommunal med kontor i Kalmar. Sjöutsikt, tror jag. Då och då möttes vi. På Arlanda!

B7 var ett av hans hjärtebarn. Det var det europeiska projektet att knyta ihop sju öar i Östersjön. 2008 var det B7 med idrott för unga från de sju öarna i Högby. Vi talar nu norra Öland. Jag uppfattade att det visionära låg för honom. Men han kunde grotta ner sig i de lokala konflikterna också - på Öland kan de vara intensiva. Då tog han fram sitt leende, såg ut som Burt Reynolds och kunde diplomatins grunder. Det är bra med fackföreningsfolk, för de kan förhandla. Jag skrev inte att förhandlingskonsten är det värdefulla. Det värdefulla är att den sortens människor förmår lyssna in synpunkter för att komma åt resonemangens kärna. Och det ska utan omsvep sägas att en del socialdemokrater är väldigt duktiga på det. Måste jag tillägga att andra, strebrar med maktambitioner, är riktigt usla just på detta? När dessa senare syns och hörs mest, har partiet problem.

Tommy var sakpolitiker. Nu är han saknad politiker. Jag var stolt över att få vara hans vän om också på distans, men när vi möttes var det som vanligt. Vänligt och roligt. Jag vet inte om rörelsen drog i honom för att få honom till större uppgifter. Kanske. Och kanske sa han nej. Någon gång antydde han att han fann det han höll på med meningsfullt. Det kan räcka så.

Hans styrka uppfattade jag vara det distanserat engagerade. Han var inte blind för hur det politiska spelet drivs och kunde närmast roat konstatera hur planer smeds och turer gjordes upp. Han var värderingsstyrd. Det var hans styrka och hans frihet. Jag saknar honom. Det kan tyckas underligt, för vi har inte setts sedan jag flyttade från Öland. Jag antar att detta handlar om hur vi i ett skede av livet  förlorar sådana vi stått samman med och som betytt något för oss.

Nämnde jag att det var Tommy som ville att jag skulle ställa upp som elevrådsordförandekandidat på Katedralskolan i Växjö? Det var Röda Hanen som drev sina skolpolitiska frågor. I valet slogs de konservativas men också de kristnas kanddat ut. 66% fick segraren, 33% tog de andra tillsammans. Hur kom sig detta? De svarade fel på frågan om elevrådets tidning Omnibus, som ifrågasatts i kollegierummet. Nu ville den kristne respektive den konservative i kandidatutfrågningen svara på ett sätt som kunde blidka kollegierummets ruggugglor. Då var det bara att smasha med frågan om tryckfrihet och vikten av det fria ordet. I sittande debatt svarade de två andra inte att vi talade om en stencilerad tidskrift för vilken tryckfrihetslagen inte gällde. De kom i stället att byta fot mitt i debatten. Sådant gick inte hem bland valmanskåren. Gymnasister är inte dumma. De bästa av dem söker sanningen till helvetets portar och gärna en meter innanför, som ni vet. Tommys leende när valresultatet räknats var brett medan adjunkten Ögren inte var lika entusiastisk. När jag går in i en av garderoberna å lantegendomen ska jag leta upp de förgripliga tidningarna. Det mest förgripliga var ledaren om gymnastikdirektören kapten Sixten Redstedt, Kapan knep. Jag tror inte den hade så många poänger, men de poänger som saknades, kompenserades av artikelns effekt. Så var det i forna tider.

Tommy var en del av min ungdom. Han var inte ensam, men avhållen och saknad. Nu har jag som alla äldre herrar gått i barndom, men det är ju söndag och då ska det vara snällt. Det var enkelt att skriva snällt när det handlade om Tommy. Det betyder inte att andra sossar ska hoppas på att bli omskriva på söndagar, väl att märka.

20 kommentarer:

  1. Men då måste det väl finnas många S-märkta som han i kyrkan?

    Se och läs de vackra och uppskattande orden om Eliasson, säkert mycket välförtjänta. Genast undrar jag då varför tongångarna på dessa spalter permanent är så negativa mot KM:s i särklass största grupp, S, när partiet har sådana företrädare som den nämnde? Folkligt förankrade, jordnära, kloka partimedlemmar - är de olämpliga att ha ledande uppdrag?

    Jag har själv träffat många av dem - i såväl KM som på stifts- och församlingsnivån. När jag ett par perioder var landstingsman brukade jag i pauserna och vid lunchbordet ofta umgås med dem i stället för mina "egna". De sistnämnda träffade man ju ändå.

    Att lära sig av meningsmotståndarna är en alltid giltig och mycket bra regel, som varmt rekommenderas många FK-företrädare (DS undantagen, ty han begriper till fullo detta, även om han långt ifrån alltid i åsikts- och praktisk handling omsätter de inhämtade kunskaperna därifrån)

    Men andra FK-inbäddade kommentatorer bör noga läsa bloggarens beskrivning av Eliasson och fundera över vilken tillgång det också är för kyrkan att i ledningen ha lugna, omdömesgilla folkliga företrädare, vilka verkligen personifierar Svenska demokratiska folkkyrkan.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jovisst!

      Sådana som skolborgarrådet i Stockholm och ordföranden i S-gruppen i Kyrkomötet, Olle Burell.

      https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/skolborgarradet-avveckla-alla-religiosa-friskolor

      En lugn, omdömesgill folklig företrädare, vilken verkligen personifierar ledningen för den Svenska demokratiska folkkyrkan.

      Så sant som det kan bli.

      PP


      Radera
    2. Jag undrar bara vad i dagens bloggtext som får BOD att tro att Tommy Eliasson var förtroendevald inom SvK.
      Bara för att många S-märkta gör stora och goda insatser i det kommunala, innebär inte att samma individer gör goda insatser i det kyrkliga.
      Omdömesgilla personer inom SvK har per definition det goda omdömet att inte blanda ihop det kyrkliga med det kommunala och avstår därför att kandidera under sekulärpolitisk beteckning eller liknande.

      Radera
    3. BOD förstår fortfarande inte vad saken gäller. Att partipolitiskt engagerade kyrkokristna också gör tjänst i lekmannastyret av Svenska Kyrkan är inget som Dag eller någon annan här klagat på. Att vara partipolitiskt ansluten är inget negativt, det kan vara ett utflöde av en kristen förståelse av vårt förvaltarskap för världen.

      Problemet är när sekulära politiska PARTIER vill lägga sig i och styra Kristi Kyrka utifrån sina sekulära program. Då blir det fel. Jag är själv borgerlig, men har i synen på Kyrkan mer gemensamt med vänsterlutande Sofia Lilly Jönsson än med borgerlige BOD.

      Vi kristna kan komma fram till olika slutsatser om hur samhället skall organiseras. När vi ber i Kyrkans förbön om rättvisa i världen kan jag tänka på ökad frihandel och front mot diktatorer medan min bänkgranne tänker på Tobinskatt och ökad makt för FN. Så kommer det att vara så länge världen står; att vi inte blir överens i allt.

      Bl.a. därför skall Kyrkan inte driva politik och inte heller styras av politik. Kyrkan är Kristus kropp och bör ledas av den gudstjänstfirande församlingen och ämbetsbärarna.

      I går på lunchen berättade en kollega om sin granne som aldrig satte sin fot i en högmässa. Men han blev kyrkopolitiker för "där hamnade han automatiskt på valbar plats". Det är inget annat än förnedrande. Libertas ecclesiae!

      /Laikos

      Radera
  2. Ytterst taktlöst av herr Dike att försöka göra simpel politik av en avlidens persons minne. Herr Dike försitter sällan en chans att sätta sig själv i första rummet.

    Vi noterar även att herr "förtroendevalde" Dike inte heller idag har bevistat söndagsgudstjänsten hemma i Mörrum. Efter att ha postat sitt inlägg här på bloggen kl 9.47 kan han omöjligen ha hunnit ta sig den 3,5 km långa vägen hemifrån Klavavägen till Mörrums vackra och centralt belägna kyrka för att hinna fram i tid.

    Där hade man idag: "Gudstjänst med dop 23 april kl 10.00 i Mörrums kyrka. Jennie Chapman; präst och Nina Silander; kantor. Efter gudstjänsten serveras enkelt kyrkkaffe i kyrkan. https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1478503

    Vi tackar herr Dike för hans numera närmast rutinmässiga upplysning och ser fram emot eventuella bortförklaringar för sin frånvaro där nu för övrigt “bortrest” toppar statistiken.

    Herr “förtroendevalde” Dike, som enligt egen utsago har ägnat 40 år åt “kyrkopolitiken”, bekräftar därmed åter att han inte finner det värt ett enda ruttet småländskt höglandslingon att ägna en ynka timma i veckan åt att fira söndagsgudstjänst tillsammans med sina “väljare” i hemkyrkan i Mörrum. En pålitlig uppgiftslämnare i herr Dikes kyrkopolitiska närhet har à propos den ständiga frånvaron yttrat: "Nej, han är väldigt sällan här, och det är nog förresten nästan ingen av dem."

    I den kyrkopolitiska grupp (POSK) herr “förtroendevalde” Dike menar sig företräda är ett av grundkraven för nominering att vara “församlingsaktiv”. Från en källa i POSK Mörrum-Elleholm uppges att: "Dike har använt POSK som en egen tribun, han varken följer programmet eller är församlingsaktiv ... det viktiga för oss är att få in lite fler unga".

    /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. En del firar sin gudstjänst i naturen.
      Andra på bloggen.

      Lars Gunnar

      Radera
  3. Tillägg: Notera att herr Dike idag även kl 10.03 postade ett inlägg (gårdagens blogg, längst ner). Detta bekräftar att den "förtroendevalde" inte heller idag har deltagit i sin hemkyrkas söndagsgudstjänst. /John

    SvaraRadera
  4. Nästan ett dussin år var jag facklig förtroendeman i det stift jag kommer ifrån. Min erfarenhet var, att det var lättast att förhandla med socialdemokrater. De var rakare i sin kommunikation. Men det gällde ju löner och arbetsmiljön. Och det förstod man.

    Men att sedan t ex vice ordföranden i det s k "kyrkomötet", uttalat icke troende,skall sitta och bestämma i Kyrkans innersida, är inget mindre än en katastrof.

    Det här är inget som BOD förstår, som inte tycks leva Kyrkans liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. SW, är du en prelat i Svky? Om så är fallet visar det sig att behovet av ett fackförbund för prelater är ännu ett bevis på hur sekulariserat det postkristna samfundet är!
      Antony

      Radera
    2. Hur menar Anthony här? Marcus

      Radera
    3. Ett "prästerskap" som är organiserat i fackförening vis-a-vis en arbetsgivare är väl ett mycket sekulärt fenomen, vilket inte finns i ortodoxa kyrkor eller i Katolska kyrkan. Jag tror att det skulle vara mycket främmande organisationsordning även i de anglikanska samfunden?

      Men för de postkristna prelaterna verkar det vara en hit då de nog tillhör några av världens högst betalda prelater!
      Antony

      Radera
    4. Antony, fram till 2000 hade vi statskyrka i Sverige och det protestantiska prästerskapet var statstjänstemän och följde länge dåvarande system med lönegrader. Många var redan då fackligt engagerade i Statstjänstemannaförbundet och hörde till deras avtalsområde. Förmodligen fanns det undantag från detta som kanske Broder Dag kan berätta mer om? /John

      Radera
    5. Statstjänstemän, sa Bill, statsreligion, sa Bull!
      Antony

      Radera
    6. Antony,

      Jag är en av dem som tycker att Du b ör upphöra med Dina nedsättande och omdömeslösa beskrivningarna av Svenska kyrkans präster.

      De är ovärdiga, osanna. otrevliga och oacceptabla!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    7. Menar verkligen herr Dike detta? Att "svenska kyrkans präster" är "ovärdiga, osanna. otrevliga och oacceptabla"? Man kan omöjligen tolka sammanhanget på något annat sätt. /John

      Radera
  5. Märkliga och opassande omdömen!

    Läs och förstå vad DS skrev - och jak kommenterade:
    porträttet av en klok och lugn S-man med båda fötterna på jorden.

    Då följde jag upp med erinringen om att Svenska kyrkan har många sådana personer, vilka bär upp organisationen. Fråga bloggaren, han vet detta.

    Men vad gör ni? Utbrister i kritiska toner och underkänner per definition de duktiga förtroendemännen. Jag bortser då ifrån Johns personliga punktmarkering av min ringa person, vilken uppenbarligen han ser såsom betydelsefull i den kyrkliga debatten. Ja, man väljer ju sina mål här i levet att koncentrera sig på.

    Det allvarliga är alltså fördomarna om, och domarna mot, kyrkans engagerade och hårt arbetande förtroendevalda. En attityd som borde vara främmande för dem som gör anspråk på att kunna föra seriösa kyrkliga diskussioner och som tillskriver sig själva en smått upphöjd ställning.

    Desto större blir då i realiteten fallet, när attityden kan sammanfattas i alltigenom nedlåtande och nedgörande omdömen.

    I stället för att glädjas åt och välkomna förtroendeinsatserna, blir desamma fult nedtrampade.
    Sådant inger inte förtroende och ingen respekt för de självutnämnda domarna.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Herr Dike: Vi har som medborgare i Sverige enligt grundlag rätt att fritt uttrycka våra åsikter. Det gäller inte minst politiska frågor och dem som är satta att genomför politiken.

      Vi betackar oss därmed för pekpinnar från unket blåhögerhåll. /John

      Radera
    2. Går du i kyrkan ibland, Dike?

      Algot

      Radera
    3. John och Algot.

      -Har någon förbjudit Dig att uttrycka åsikter John?

      Svaret till Algot är ja!


      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    4. Herr Dike går i kyrkan "ibland", framgår det av svaret till broder Algot.

      Men det är väl ändå att ta i, herr Dike? Varför inte lägga korten på bordet? Alla här inser ju vid det här laget mer än väl hur sällan det blir.
      /John

      Radera